Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pocheux, Julien: Charlotte Russe,
polka. Pris 75 öre.
För en röst med piano:
E n n a, A u g.: Fem Sange, tillegnade
fru Gerda Vult von Steyern. 1) »Min
sorg jeg har i Sneen skrevet» (h—f),
2) Folkevise (c—f), 3) Myggedans (c — f),
4) »Og er der et eneste hjærte kun»
(ess—g), 5) »Intet är tungt som at
længes» (f—f), Pris 1 kr. 50 öre;
Munktell, Helene: »Fjerran på
enslig stig», ord af Daniel Fallström
(b—fiss). Pris 75 öre;
Ödmann, Sten: Sorrento, tillegnad
Arvid Ödmann (d—g). Pris 75 öre.
De ofvannämda salongsstyckena för
piano erbjuda ingenting o vanligt men
låta rätt väl höra sig och äro lätt att
utföra. Af dessa musikalier måste
priset tilldömas Ennas sånger, hvdka röja
dan betydande förmåga som nyligen
dokumenterat sig i operan »Hexan»
och som säges i än högre grad
framträda i tonsättarens nya opera
»Kleo-patra». Ennas musikaliska
uttryckssätt i dessa sånger är enkelt men
träffande, och den harmoniska
behandlingen af ackompanjemanget förträfflig;
han står härutinnan på de klassiska
sångkomponisternas grund, egaude smak
nog att undvika öfverlastniug i
ackompanjemanget och försmå bjerta och
vidunderliga harmoniska effekter. Bland
sångerna anslår oss mest den lifliga
»Myggedausen», »Folkevisen» deremot
minst, och i strofen »tidt mit hjerte
spörger sig bedrövet» anslås till och
med en litet vulgär ton. — Fröken
Munktells väl skrifna sång är hållen i
folkvisans romantiska stil med sitt
utrop »Ah—hå!» i slutet af versarne och
sin genomgående mollton som dock till
slut förbytes i durackord. Hr
Öd-manns »Sorrento» är mindre betydande
men torde, särdeles i det lifliga
slutstycket slå au med sitt höga G och
arpeggieackompanjemanget, helst om
sången får till framställare hr Arvid
Ödmann, åt hvilken den är tillegnad.
––©––
Från scenen och konsertsalen.
Kgl. operan. Sept. 16,25 Verdi: Aida.
— 17. Adam: Giralda. — 18, 21, 27. Hoito:
Mefistofeles (21, 27 Melistofeles- hr Nygrt’»).
— 20, 22. Thomas: Mignon (Lothario: hr
Nygren). — 24,20. v. Flotow: Allcssandro
Stradella. — 28, 30. Mozart: Rostien och
Basticnne, komisk opera i 1 akt,
öfversiitt-liing af Emil Grandinson (Bastienne, herdinna:
fruSterky; Bastien, hennes älskare: hr
Strandberg; Colas, trollkarl: hr Brag); Slavisk
bröl-lopslek, ballettarrangement af Sigurd Lund,
musiken (slaviska dansar) af Anton Dvorak;
Leoncavallo: Bajazzo, opera i 2 akter,
text af komponisten, öfversatt af E. Wall
mark (Nedda-Colombina: frk. Holmstrand;
Cauio-Pajazzo: hr Lemon; Tonio-Taddeo,
nai-reu: hr Södermau; Beppo-Arlekin,
skådespelare: hr Lundmark; Silvio, ung bonde: hr
Vallenius; bondfolk. Sceneu är i Calabrien
på en marknadsfest i Montalto i vår tid.
SVENSK MUSIKTIDNING.
Vasa-teatern. Sept. 16—30. Horvé:
Lilla Helgonet (Denise: fru Castegren;
Célé-stin-Floridor: hr Warberg; Fernand: hr
Caste-gren).
Musikaliska akademien. Sept. 20. Konsert
af frk. Ingeborg Magnus. Biträdande: hrr
Carl Carlander, Gustaf Brink.
Med sitt program af tre nyheter för
vår operascen på en gång rönte operan
stor framgång i måndags i afseende j
på såväl publikens fulltalighet som det
stora bifall hvarmed nyheterna blefvo
mottagna. Programmet var också
särdeles intressant och omvexlande. Att
här omständligare redogöra för dess
särskilda delar skulle kräfva ett ut- j
rymme, hvaröfver dagspressen förfogar
men som här i dessa spalter skulle
inkräkta för stor del. Den Mozart’ska
lilla operan har till text och
musikinnehåll förut omtalats i nr 3 denDa
årgång, och i nr 9 d. å., upptagande
Leoncavallos biografi med porträtt,
lem-nades också en framställning af
»Pa-jazzons» dramatiska innehåll, hvarjemte
i biografien inflöt en karakteristik öfver
pjesens musik; vi få nu i korthet
hufvudsakligen fästa oss vid
utförandet af de båda operorna.
Lika litet som den 12-årige Mozart
kunde ana sin odödlighet, lika litet
kunna han ock tänka att hans lilla i
en privatkrets uppförda tyska
först-lingsopera, herdespelet »Bastien och
Bastienne», 125 år derefter skulle få
fast fot på en mängd europeiska
scener. I Tyskland ursprungligen
upptagen för två år sedan till firande af
Mozarts minne på 100:de årsdagen af
hans död står den lilla operan ännu
kvar på tyska operasceners repertoar
i och har helt nyligen i Berlin gifvits
tillsammans med eD ballett och den
italienska operanyhet, som utgjorde dess
sällskap vid premieren härstädes. Om
ock den täcka idyllen kan förefalla
oss något föråldrad, så har den dock
ett dubbelt intresse, såväl det
histori-riska och det personliga, då det
gäller ett förstlingsverk af den genialiske
populäre Mozart, som det i och för
sig musikaliska, hvilket är större än
man skulle tro, då snillet här
framträder med ett verk som röjer föga
omogenhet men rikedom på melodiskt
behag, liksom äfven dramatisk
karakteristik och en i sin enkelhet
tillräckligt verksam instrumentation. Ämnet
var också synnerligen lämpligt för en
12-årig tonsättare. Att någon
enformighet kan vidlåda det hela må ej
förundra, men denna olägenhet skulle lätt
kunna afhjelpas genom en och annan
förkortning. Ingen vän af Mozart och
hans musik borde försumma att höra
denna lilla opera. Utförandet var också
i allo godt. Fru Sterky var en högst
intagande Bastienne i sin kanske
endast allt för eleganta herdinnedrägt,
i hennes röst lämpade sig ock särdeles
väl för rolen, som ej är så litet
for-[ drande. Äfven Bastien, den be-
117
skedlige älskogskranke herden,
representerades väl af hr Strandberg, och
den listige och gemytlige trollkarlen
Colas’ rol framstäldes af hr Brag
mycket tillfredsställande särskildt i den
roliga besvärjelsescenen med
svartkonstboken, ett rätt märkligt humoristiskt
nummer för att vara af en tolfåring,
om också en Mozart. Den lilla operan
gjorde också ett behagligt intryck på
publiken, som efter ridåns fall flere
gånger inropade de spelande.
Kapellmästare Hennebergs idé att
använda Dvöråksorkesterkomposition
»Slaviska dansar» till en ballett, som
arrangerats af hr Lund var ett lyckligt grepp.
Balletten är i och för sig en
obetydlighet, en slavisk folkscen utan någon
intresserande handling och med vanliga
ballettpiruetter, men musiken är
förträfflig, utgörande nationalmelodier,
varierade och instrumenterade på ett
glänsande sätt. Introduktionen till balletten
är också så fängslande, att bissering af
densamma hvarje gång syns vara
sjelf-8krifven.
Programets hufvudpjes, Leoncavallos
» Pajazzo », som snart eröfrat alla utlandets
operascener och vunnit stort bifall
öfver-allt, synes röna ej mindre framgång
här, hvilket operan också väl förtjenar.
Man har satt ifråga om icke »Pajazzon»
mera hedrar librettisten än komponisten;
det vissa är att Leoncavallo lyckats
skapa en text, som är åtminstone lika
underhållande som hans musik till
densamma. I operan är dock den senare
hufvudsaken, och intrycket af denna
är att komponisten dermed gifvit en
förträfflig tontolkning åt sin text. Om
också både tyska, franska och italienska
förebilder spåras i densamma och en
slående originalitet icke framträder deri,
så är »Pajazzon» dock genom sin
helgjutenhet och sin förmåga att såväl
genom musik som handling hålla
intresset uppe ett verk af så betydande
värde, att dess stora framgång är lätt
förklarlig. Redan den med
introduktionen sammanhängande prologen, narren
Tonios helsning till publiken och
förklaring öfver pjesens handling,
fängslar publikens intresse. Af musiken i
första akten må påpekas den lifliga
begynnelsekören och Pajazzons
framträdande, Neddas visa om stormfoglarne
och duetten mellan henne och Silvio;
i andra akten, som förnämligast
upptages af föreställningen på
pajazzo-teateru, firar tonsättaren sin största
triumf med den i äldre enkel stil hållna,
förtjusande musiken till maskkomedien.
Denna komedi får, som bekant, ett
tragiskt slut i det den svartsjuke Pajazzo
nere bland folkhopen dödar först sin
hustru och sedan hennes älskare,
hvar-efter Tonio (ej Canio, såsom det
upp-gifvits) tillropar publiken: »Nu kan
ni gå, spektaklet är slut». Canio,
pajazzon, ligger tyst och stirrande
utsträckt på trappan till sin teater.
Operans utförande förtjenar allt
beröm. Iunehafvaren af titelrolen, herr
C .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
