Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
känna hennes talang, blef hon af
honom engagerad för en turné. Efter
G månaders förlopp erhöll hon
engagement vid TheAtre de la Monnai i
Brüssel och debuterade der med storartad
succés den 8 oktober 1887 som Gilda
i »Rigoletto». Ryktet härom spred sig
hastigt, och redan en vecka efter denna
debut erhöll hon anbud om
engagement från såväl Stora operan i Paris
som Coventgarden i London och la 1
Scala i Milano. I Brüssel, der hon
emellertid var engagerad, blef hennes
nästa rol Lakmé, hvars instuderande
Delibes sjelf med nöje åtog sig.
Vidare sjöng hon Violetta, ett parti som
livad sången beträffar återgafs
förträffligt men i dramatiskt hänseende ej var
fullt tillfredsställande. Deiemot gjorde j
hon fullständig lycka i en ej mindre
svår rol nämligen som Lucie i Doni- |
zettis liknämda opera; här i
vansinnig-lietsscenen utvecklade konstnärinnau
äfven den erforderliga talangen som
skådespelerska. Hennes framgång var
ej mindre som Ophelia, som Julia och
Margareta, hvilka båda senare roler
hon fick instudera för mästaren
Gcu-nod, hvilken mycket intresserade sig
för den talangfulla och behagliga
sångerskan.
I London uppträdde fru Melba
första gången 1888 och hennes debut der
blef en storartad triumf. Det var
emellertid i Paris, som hennes rykte
såsom en sångerska af första rangen
befästades. Den 9 mars 1889,
expositionsåret, uppträdde hon der som
Ophelia i »Hamlet», och sällan har
Parisoperans salong ljudit af så entusiasti- |
ska bifallsyttringar som vid detta
tillfälle. I oktober samma år engagerades
fru Melba vid denna scen för två år
och sjöng här i »Romeo och Julia»,
»Faust», »Rigoletto», »Lucie» m. fl.
operor. I London har hon sedan flere
gånger låtit höra sig och sjöng der i
somras Nedda i Leoncavallos »Pag- |
liacci» vid denna operas premiere
der-städes. Året 1891 firade fru Melba
stora triumfer i Petersburg såsom
Julia, Margareta och Elsa. Då man en
gång frågade henne hvad hon tyckte
om den sistuämda rolen, svarade hon:
»Ah, Elsa c’est mon ideal», och äfven
den tyska musiken har i henne en
varm beundrarinna, men hon beklagar
att språket är henne för svårt. I
Brüssel och London sjöng hon
italienska, för Paris studerade hon emellertid
flitigt franska språket, som hon nu
tillegnat sig. Gent emot henne
förstummades emellertid fransmännens
ömtålighet rörande den främmande
accenten. Délibes yttrade också vid ett
tillfälle, då fråga var om hennes uttal:
»Ja, må hon sjunga persiska, bara hon
sjunger!»
Under karnevalen 1892—98 sjöng
fru Melba på Scala-teatern i Milano,
och under de 1U gånger hon der
uppträdde var salongen alltid till sista
plats fyld, hvilket ej egt rum der på
de sista 25 åren. Efter Milano
gästade hon Rom, Palermo, Florens,
Venedig, Genua, Nizza, öfverallt firande
de största triumfer. Helt nyligen har
hon väckt stor entusiasm i Lille, skulle
derefter sjunga i London och, som
bekant, illustrera galarepresentationerna å
Stora operan i Paris till ära för de
ryska eskadergästerna, hvarefter hon
genast anträder resan till norden och
vår hufvudstad. Hennes gästspel här,
fördröjdt genom det nyssnämda
uppträdandet i Paris, måste bli helt kort,
emedan hon den 18 november skall
vara i Havre för att sedan resa öfver
till Newyork, der hon för fem
månader är engagerad vid
Metropolitan-operan. Det var först ärnnadt att
konstuärinnan redan i oktober skulle
företaga resan dit, men denna blef
uppskjuten och ledigheten begagnades
af hennes impresarie Carl Strakosch
att föranstalta det gästspel i
Stockholm, som här nu emotses med så stort
intresse.
Nelly Melbas röst, säger om henne
en biograt, är en utpräglad sopran af
klaraste färg, i omfång och renhet
jem-förlig med Adelina Pattis, »sympatisk»,
som en recensent skulle kalla den,
»förtrollande», såsom en musikentusiast
skulle uttrycka sig. Lättheten att
behandla rösten, den fullständiga
jemn-heten i densamma och den så att säga
matematiska ackuratessen i drillen
äf-vensom den utmärkta vocalisationen,
allt vittnar om stor musikalisk
begåf-ning och en god skola.
Med en ovanlig yttre skönhet
förenar fru Melba ett särdeles sympatiskt,
nobelt o;h behagligligt väsen, efter
livad det säges; hennes sydliga natur
tyckes afspeglad i den liflighet och
rörlighet, som i rask omvexling för
henne från triumf till triumf på vidt
skiljda platser. Paris är emellertid
hennes hemvist. Den tid då konsten
ej tager konstnärinnan i anspråk offrar
hon på sin sons omvårdnad och
uppfostran, och säkert är hans framtid det
mål, som eggar henne till en så
rastlös verksamhet i konstens tjenst. Ett
par yngre syskon lära äfven vara
upptagna i hennes hera. Dessa
familje-interiörer förhöjer den personliga
sympati för fru Melba, som hennes stora
konstnärsskap och fängslande yttre
oemotståndligen öfverallt framkallar.
En handskrift af Jenny Lind
om sångkonst.
Meddelad af dr P. von Lind.
||en svenska näktergalens»,
Jenny Linds, sång är för
många år sedan förstummad,
men den som en gång hört den
glömmer den aldrig. Själen i den sången
och hennes sångkonst skall ej förgätas
af dem som haft lyckan att höra henne.
Och just sångkonsten, denna var det
som Jenny Lind i så hög grad
tillegnat sig, och hur mycket hon såsom
tänkande och skapande konstnärinna
aktade denna sångkonst, hur väl hon
visste, att med det mest förtrollande
behag hos en röst en riktig teknik
dock erfordras för att frambringa en
fulländadt konstnärlig verkan, derom
kan några af henne nedskrifna
»anmärkningar om sång» lemna
vittnesbörd, för hvilka jag har att tacka
nestorn för den gamla italienska
sångkonsten professor Teschner. Jenny
Lind hade på lians begäran lemnat
honom följande skriftliga notiser:
En hufvudsaklig öfning för att
åstadkomma struphufvudets smidighet är att
från ettstrukna C gå upp till tvåstrukna
(C C)t att sålunda göra ett legato
af toner i oktav. Det första C
sjun-ges med bröströst, det andra med
huf-vudröst. Denna öfning upprepas nära
nog till tremolerande. För att uppnå
större smidighet och snabbhet öfvas
också kortare intervaller, sexter,
qvin-tar, qvartar, terser och slutligen
sekunder (drillar). — Ytterligare
anmärkningar äro: »Man bör göra in- och
utandningen långsam. Den
utströmmande luften måsto hastigt ersättas
men får ej helt och hållet uttömmas.
Andan skall strömma lugnt och stilla
utan häftiga drag; den bör vara
ohörbar och lätt *. Detta jemte ett strängt
fasthållande af munställniDgen vid en
och samma lokal, i språng som i
passager, ger åt tonen hållning och
fasthet, åt stämman jemnhet.
Oktav-öfningarne till bibringande af
struphufvudets smidighet böra ej
öfverdrif-vas för att ej göra det uttrottadt och
styft i stället lör smidigt. H varje
passage och hvarje koloratur öfvas först
långsamt staccato sedan fort och
bundet. Förberedelser dertill äro följande
öfningar: 1) starkt: ettstrukna F, G,
A, G t. ex. i åttondelar efterföljda af
åttondels pauser; 2) lättare aspirerade:
samma toner i sextondelar, följda af
sextondels pauser; 8) samma toner i
halfstaccato; 4) i fullt legato och 5)
hastigare (sextondelar), nästan släpande i
hvartannat, mer än legato.
Likaså öfvas skalan och hvarje
passage, ända till fullkomlig ledighet,
äfven den kromatiska skalan. —
Nyanser får man genom pianostudium ; Jenny
Lind hade sitt röstpiano (mezza voce)
af naturen klart, men först senare lärt
att riktigt använda detta. Det lätta
fängslande portamentot mellan
intervallerna tillskrifver hon särskildt
öf-ningen med oktav sprången. Ja ända
till decim an hade dessa utsträckts
men hon tillråder alltid försigtighet
dervidlag. —
* Författaren fäster härvid uppmärksamhet
på nödvändigheten af mellangiirdsandningen
i motsats till den i vissa fall tillåtna
nyckel-bensandningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
