Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Att gifva touen uttryck och själ
kan man ej nog bemöda sig om.» Hon
hade alltid eftertraktat att locka sig
till tårar med sång i det hon tänkt på
något särskildt som fordrade ett
uttryck af rörelse. Sångaren får ej lefva
sig sjelf utan i konstverket. En kall
känsla är sångens farligaste fiende. Om
uttalet tillägger hon att icke alla
vokaler äro henne lika lätta, särskildt
när tonläget är obekvämt och
kompositionen ej är riktigt sångbar, men
detta senare fäster hon ej afseende vid
emedan hon har allt för mycken
respekt för kompositionen såsom sådan. —
Så långt den stora konstnärinnans
meddelanden, hvilka, motsvarande
anledningen till deras uttalande,
visserligen äro korta men ändock värdefulla
och intressanta, alldenstund i den
absoluta fordran på teknik till en del
hennes egna individuela användande af
densamma återspeglar sig. Må ej blott
konstnärer utan äfven musikaliska
dilettanter göra sig till godo dessa den
stora sångerskans allmänna
fingervisningar om andningen, portamento,
munställning, tonbildning, föredrag m.
m., särskildt de sistnämda. Det enkla
stilla farailjelifvet har knappast något
mer tilldragande och förädlande nöje,
än det som utförande af god musik
erbjuder. Må de som äro begåfvade med
sångstämma och alltså äro kallade a’t
dermed förädla familjelifvet behjerta de
ofvannämda lärdomarne, ty ju bättre
den musikaliska prestationen är, desto
större är den sedliga verkan af
musiken.»
(N. M. Z.)
––#––
Ett Mendelssohn-minne,
efter Elise Volko.
(agen närmar sig — den 4 no-
fvember — då för fyrtiosex år
sedan Felix
Mendelssohn-Bar-tholdy gick ur tiden, ett lyckans
skötebarn i lifvet liksom i döden genom
sin plötsliga bortgång utan långvarigt
lidande. Få hafva varit så allmänt
älskade som Felix Mendelssohn, men
endast de som lärde känna honom i
lifvet kunde förstå hvilken förtrollning
han utöfvade på alla som koimno i
beröring med honom. Ett mera ovanligt
drag ur Mendelssohns lif, en riktig
uppsluppen munterhet, berättar Elise
Polko i följande ord:
»Jag var en gång närvarande, då
den älskvärde, nu aflidne sångaren Carl
Schneider i Köln, detta entusiastiska
musikhjerta, af en långt yngre kollega
med berömdt namn måste höra en
hånfull anmärkning om Mendelssohn och
hans »öfvervunna» musik, Schneider,
som var en sådan entusiastisk
beundrare af den döde mästaren. Då
rusade han upp, strök det rika gråa
håret med en hastig rörelse tillbaka,
lik ett lejon som skakar på manen,
— ögonbrynen drogo sig samman,
ögonen sköto blixtar, en stark rodnad
flammade upp på hans kinder och med
röst som en domsbasun, utropade han
i helig vrede: »Ni har icke känt
honom, stackars herre, så som jag
haft lyckan att känna honom, men ni
förtjenar det ej häller! — Ej ett ord
emot honom till mig — — för då
j bits jag!»
Ferdinand David hörde till de få
som oftare fick hos Mendelssohn be- j
vittna denna kostliga humor som
strömmar fram i hans oförgätliga resebref
från Italien och som hans trogne vän
Hildebrandt, Diisseldorfer-målaren, hade
tillfälle att skåda när Felix dansade i
månskenet framför osteria Santa
Lucia i Amalfi och fann hufvudtemat
i sin italienska symfoni.
Under Leipzig-tiden var det dock, i
; det stora hela, vid jemförelse med
vistandet i Düsseldorf, ett allvarligt lif,
j som dirigenten för
Genvandhaus-koD-serterna förde, och endast i förtroliga
kretsar, hos Schleinitz eller David, koin
understundom en uppsluppen stämning
I öfver honom.
För några dagar sedan satt hos mig
en engelsmaD, musiker, vid min flygel
i mitt nya lugna hem i Hannover, och
hans anslag äfvensom hela haus
spelsätt framkallade med ens ett så lifligt
minne af min flicktid i Leipzig, att
jag ovilkorligen måste fråga: »Ar ni
kanske en elev till Mendelssohn?» Då
han jakande besvarade denna fråga med
[ en liflighet, som äfven uttalade sig i
hans ögon, så gaf det ena ordet det
andra, och hur intressant föreföll han
mig ej! Hvilken fängslande skildring
gaf han ej af den tid han upplefvat
såsom konservatorieelev under
Mendelssohn, hvilka rika minnesskatter hade
han ej förvarat från dessa dagar under
hans läroår, då hans hjerta var
öfver-fullt af hänförelse för musikens »hulda
konst»! Honom har jag att tacka för
meddelandet af en liten episod, som
i visar oss denne lycklige Felix,
sådan han var känd af dem som stodo
honom nära.
Det var en vinterkväll, då i
Schlei-! nitz’ hem man äter igen hade i ett
| mindre sällskap musicerat; endast ett |
par framstående lärjungar vid
konservatoriet hade fått vara med, bland dem
en ung engelsman. Kronan på de mu- j
sikaliska föredragen för aftonen var i
Beethovens s. k. »Friihlingssonat».
Mendelssohn satt vid flygeln, David stod !
! vid notställarn. Ytterst förtjusta öfver
de båda vännernas mästerliga spel
begärde åhörarne, efter en glad supé,
omtagande af sonaten. Men då bytte de
geniale spelarne roler under muntert
glam, David slog sig ned vid flygeln
och Mendelssohn satte violinen under
hakan. Så spelade de igenom första
satsen con fuoco, under de
närvarandes jubel och i den lifligaste
stämning. — Denna kunde ej senare på
natten vid hemfärden på de tysta
gatorna dämpas af den lätt fallande snön
och det slaskiga väglaget. Man
skrattade och pratade allt jemt, och deu
unge engelsmannen fick ej ur sina
tankar och kunde ej låta bli att tala om
det märkliga han fått höra, att hans
beundrade lärare, flygelns och orgelns
mästare äfven spelat fiol. Då
stannade Mondelssohn helt tvärt, kastade
den välbekanta rundskurna kappkragen
tillbaka och utropade: »Ab, jag kan
nog ändå mer!» Derefter började han
med stark och klar röst intonera en
gammal engelsk folkvisa, »Sim Crow»,
som börjar sålunda:
» Sim Crow’s s ister went to the hall,
Sim Crow’s sister could not dance at
allh
»Men jag kan dansa!» försäkrade
han. Och nu uppförde Felix under de
galnaste åtbörder, med hatten skjuten
åt nacken och benen vridna i de
otroligaste ställningar en grotesk dans,
kastande sig än hit än dit allt under
det snöflingorna oupphörligt slogo ned
på honom. Hans kappa flög omkring
honom som jättevingar och hans
följeslagare kunde knappast hålla sig uppe
af skratt. En nattväktare, som kom
gående på sin rond, stannade och såg
på i det han betänkligt skakade på
hufvudet. Hvem kunde det väl vara
som bar sig så tokigt åt?! Utan
tvif-vel en über studiosus, en galen skol- (
fux. »Nå, ungdomen rasar — låt den
rasa ut», tänkte den hedersmannen och
fortsatte sin promenad. — Ändtligeu
slutade dansmästaren balletten, sjelf
nästan andlös af skratt, och sade i det
han svepte kappan om sig: »Mina
barn, i morgon afton är
generalrepetition till torsdagskonserten, nu gå vi
lugnt hem och ingen talar sedan om
hur han sett er kapellmästare och
kon-servatoriedirektör dausa!»
Denna lilla historia hade länge
under flere lager af år legat begrafven,
och blef nu i min närvaro bragt i
dagen. Och den som då varit med om
den lefver sedan den tiden sasom
förträfflig orgel- och pianospelare liksom
utmärkt musiklärare i Kassel, dit Spohrs
rykte lockat honom, och hans hamn är
Fredrik Tivendell...
—-©–––
F öljetong.
Napoleon och Crescentiui.
större subordinationsbrott i fält. Han
blef derföre ställd inför krigsrätt, och
dömd ti’1 döden. Den dömdas
samtliga anhöriga, äfvensom arméns första
generaler bönföllo på det enträgnaste
om hans benådning, men förgäfves.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
