Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han i juristkolau i S:t Petersburg för
att utbildas till embetsman, så var
faderns önskan, hvilken vid denna tid
1850 blef direktör för teknologiska
institutet derstädes. Denna skola, som
endast mottog adelsmän, ledde snabbt
nog till en lysande lefnadsbana. Vid
skolan var det dock klent bestäldt med
musikundervisningen och under ferierna
i hemmet uppmuntrades han ej att
för-kofra sig i musiken, tvärtom fick han
höra: »Din musik är ett onödigt lekverk,
som ej får inkräkta på de egentliga
framtidsstudierna.»
En fullständig förändring i dessa
förhållanden inträffade genom
Tschai-kowskys bekantskap med den
italienske sångläraren Piccioli. Att den
eldige italienaren med sin musikaliska |
konstfärdighet skulle utöfva stort
inflytande öfver den sextonårige
ynglingen var gifvet, och att denne
Italia-nissimo äfven skulle söka att väcka
beundran för sina nationalkomponister
var också naturligt. Tschaikowsky
hän-gaf sig också åt italienarne och fattade
motvilja för de tyska mästarne. Hvad
betydde sådant folk som Beethoven och
Mozart emot en Verdi, Bellini,
Doni-zetti och Rossini! Helt visst ganska
hedervärda musici men dödande
tråkiga. En Beethoveu-symfoni eller
Mo-zart-opera afstod han gerna för att få
höra italienskt kling-klang. Om än
Tschaikowsky sedan ändrat åsigter och
förvisat sitt förra svärmeri för Italiens
tondiktare till en plats bland hans
ung-domsdårskaper, så har det dock burit
frukt i en melodisk förmåga, som
särdeles framstår i hans tidigare
tonsättningar.
Fadern fick naturligtvis snart nog
reda på dessa förhållanden, och då han
efter lång öfverläggning med sig sjelf
fann att hans planer med sonen skulle
af en sådan uppfostringsmetod
omintetgöras, skref han till den i Petersburg
boende utmärkte pianoläraren Rudolf |
K tindinger och bad honom undervisa
sonen. Denne gick in härpå, och
öf-vergifvande Piccioli vallfärdade nu
Peter Tschaikowsky hvarje söndag till
sin nye lärare, som snart gjorde
honom bekant med de store tyska
mästarne. Det oaktadt var det endast
med svårighet Kiindinger förmådde
honom att gå och höra på Mozarts
> Don Juan». Med ringa
förväntningar beträdde han teatern, men då
uvertyrens mäktiga ackord brusade genom
den tysta salongen, kände han en
underlig rörelse i sitt bröst; en känsla,
som aldrig Bellini, Verdi och Donizetti
kunnat uppväcka, genombäfvade hans
hröst. Vid slutet af operan kunde han
ej lemua sin plats, men slutligen måste
han öfvergifva »himlen» för »dennyktra
verklighetens verld»; Mozarts toner
förföljde honom emellertid dag och natt
och klaverntdraget till »Don Juan»
kunde han knappast släppa ur sina
händer. Tschaikowsky och Gounod
möttes här, som vi se, i samma hän- |
förelse för Mozarts odödliga
mästerverk.
Vid 18 års ålder hade Tschaikowsky
slutat första kursen vid den kejserliga
skolan och inträdde som
uudersekrete-rare i justitieministeriet. Han började
nu umgås i Petersburgs aristokratiska
kretsar, hängaf sig åt alla möjliga
förströelser och blef snart en riktig
sa-longsbjelte, som var oumbärlig
öfver-allt i societéu. »Don Juan» älskade
han lika högt, Beethoven lärde han
känna, men salocgsmusik spelade han
i salongerna och stod ännu blott på
dilettantens ståndpunkt. Då kom han
att göra bekantskap med en
gardesofficer, som var en entusiastisk
musikvän och som deltog i den för
dilettanter inrättade kursen i musikteori vid
konservatoriet. Denne hörde honom
en dag improvisera öfver ett tema och
blef utom sig af förvåning. Han förde
nu sin genialiske vän till Zaremba,
Marx’ lärjunge, som då lefde i
Petersburg och 1802 kallades af Rubinstein
till lärare vid det nya konservatoriet, ;
hvars direktör han sedan var 1867—
71. Zaremba tog sig an Tschaikowsky,
hvilken rådde honom att uteslutande
egna sig åt musikens konst. Rådet
ledde åtminstone derhän, att
Tschaikowsky 1862 ingick som elev vid
konservatoriet, der han äfven fick Anton
Rubinstein till lärare. Den skefva
ställning han nu intog såsom på en
gång ministeriesekreterare och
konser-vatorieelev blef i längden ohållbar.
Sjelf ville han bli musiker, och såväl
Zaremba som Rubinstein understödde
på det lifligaste denna hans plan, men
tanken på fadern, som uppoffrat så
mycket på hans uppfostran för en helt
annan bana, gjorde honom obeslutsam.
Ändtligen biktade han sin inre strid
för fadern i ett långt bref och det
svar han fick innehöll »att han nu var
gammal nog att inse hvad som var
hans rätta lefnadsmål och lefnadskall.
Trodde han att musiken kunde
varaktigt fjättra honom, så finge han då i
Guds namn inlemna sin
afskedsansö-kan i ministeriet.»
Fri från allt tvång kastade sig nu
den unge musikern i armarue på den
älskade konsten. Af Anton Rubinstein
undervisades han i instrumentationslära,
af Zaremba i generalbas och
kontrapunkt. Framför allt utöfvade
Rubinstein ett stort inflytande på honom.
Utbildad i kärlek till den klassiska
musiken visste Rubinstein att inympa
smaken för denna äfven på sina
lärjungar, på samma gång han äfven
omhuldade utvecklingen af deras egen in- ’
dividuela begåfning. Efter treårigt fli- 1
tigt studerande lemnade Tschaikowsky
såsom en ung mästare
Petersburgkon-servatoriet år 1865, då han erhöll pris
för en kantat öfver Schillers ode »An
die Freude».
Olyckor hade emellertid drabbat
hemmet. Fadern hade förlorat sin
förmögenhet och till följd af sin höga ålder
äfven sin statstjenst samt flyttat till en
gift dotter i Sibirien. Den unge
Tschaikowsky träffades djupt af denna sin
faders olycka och stod sjelf blottad
på medel att uppehålla sig. Då nu,
samma år som lian lemnade
konservatoriet, Nikolaus Rubinstein frågade
honom om han ville bli lärare i
komposition vid den nyss inrättade
musikskolan i Moskva, antog Tschaikowsky
med nöje denna plats och flyttade dit.
Nikolaus Rubiustein tog bonom under
faderligt skydd och de förenades snart
i en fast vänskap.
Tschaikowsky innehade i tio år denna
befattning, som gaf honom ett säkert
bröd och lade grundstenen till hans
mästerskap som komponist. Han kände
nu ett stort begär att sjelf skapa och
hade dervid en stor fördel af
befattningen vid konservatoriet, då allt hvad
han skref — en uvertyr i F-dnr var
hans första opus — af Nikolaus
Rubinstein framfördes på det kejserliga
musiksällskapets konserter, hvarigenom
hans verk blefvo kända och han sjelf
fick tillfälle att höra dem och göra do
ändringar och förbättringar som kunde
kräfvas. Undervisningen började dock
blifva honom allt mer tröttsam och
hinderlig för bans komponistverksamhet.
Lefnads3ättet i Moskva frestade också
på hans krafter, så att han 1877
råkade ut för en svår sjukdom. Efter
tillfrisknandet fick han ännu mer
mot-vil a för »skolmästarsysslan» och
lemnade befattningen vid konservatoriet
för att endast verka som tonsättare.
Nu kunde han helt och hållet egna
sig åt sitt älsklingsgöra,
komponerandet, och förde sedan en rik privatmans
oberoende lif, uppehållande sig
vexel-vis i Moskva, Kiew, S:t Petersburg,
Italien, Tyskland, Schweiz o. s. v.
Först på senare tid har Tschaikowsky
utvecklat sig som dirigent; de första
försöken härmed lyckades oj, så att
både han sjelf och musikverlden
misstrodde förmågan i det hänseendet.
Vintern 1886 skulle hans nya opera
»Tscha-rodeika» (»Trollkvinnan») uppföras på
kejserliga operan i Moskva, då
kapellmästaren Altani insjuknade; men för
att uppförandet ej skulle uppskjutas
grep Tschaikowsky för tredje gången
dirigentstafven, och nu lyckades
försöket förträffligt samt har sedan
upprepats med samma framgång. Vintern
1888—89 ledde han sålunda i Berlin,
London, Paris och andra städer
uppförandet af flera sina orkesterverk;
om våren 1891 besökte han Amerika
Den 15 december år 1890 egde en
vacker fest rum i Petersburg
konservatoriet inom kretsen af direktion,
professorer och lärjungar. Anton
Rubiustein hade med anledning deraf, att
25 år förflutit sedan Peter
Tschaikowsky lemnat konservatoriet och börjat
verka som sjelfständig mästare, hvilken
sedan blifvit en berömdhet, planerat
en stor festivitet till hans ära i
adels-salen, men jubilaren afböjde detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
