Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mästare kunna ofta icke stå emot
frestelsen utan frossa i njutningen af det
tekniska, i det de frambringa nya
öf-verraskando effekter, hvilka väcka
förvåning men ej något skönhetsmättadt
intryck, emedan de äro till för sin egen
skull, icke för att tjena en poetisk
idé.
Särskildt med ett af de tekniska
medlen, modulationen, drifves under
nyare tid ett stort ofog. Medan
en förståndigt använd modulation
erbjuder komponisten det bästa medel
till att logiskt utveckla sina tankar för
att i bredt anlagda musikformer
undvika monotoni och blott förläna
rikedom åt uttrycket utan att störa enheten
hos verket i sin helhet, så framkalla
omotiverade och oförmedlade
modulationer visserligen öfverraskning, men
den musikaliska logiken går förlorad,
förvåningen upplöser sig ej i ett klart
begrepp, tonstycket efterlemnar en
pinsam känsla af otillfredsställelse.
Nog hafva väl i alla tider en och
annan komponist på detta sätt
missbrukat modulationen, men just i våra
dagar har det onda fått en vidd, som
är egnad att fullständigt förvirra såväl
konstens unga idkare som publiken.
Full af ängsligt tvifvel frågar sig
mången, om det kanske endast beror
på hans egen bristande
fattningsförmåga, att han ej kan finna en sådan,
der öfverlastad musik vacker, och om
det ej derför vore hans pligt att allt
ifrigare bemöda sig om att kunna ur
detta hölje af modulatoriska
obegripligheter framleta en musikalisk kärna.
Genom öfverhandtagandet af barocka,
oförmedlade modulationer har man nu
kommit så långt, att klarhet och
begriplighet nästan blifvit förklarade
som liktydande med tråkighet och
banalitet samt — omväudt — att den
modulatoriska förvirringen blitvit ansedd
som kännetecken på genialitet och
originalitet.
För att bekämpa sådana tendenser
ges det väl ej något bättre medel, än
en allmännare spridning af kännedomen
om modulationens verkliga begrepp.
Visserligen kan man invända att hvarje
lärobok i musikteori behandlar detta I
ämne och att en vidare utredning i en
musiktidning derför är obehöflig, trots
detta anser dock författaren, att det
närvarande musiktillståndet ganska väl
ursäktar honom, om han söker
framställa modulationens väsende, jemte de
följder som derur kunna dragas, inför
en större läsekrets; detta så mycket
mer, som han hoppas genom nya
synpunkter afvinna saken några nya sidor.
För att rätt förstå det följande är
nödigt att vi förutskicka några
förklarande ord om vårt tonsystem utan att
likväl inlåta oss på noggrannare
undersökningar af dess akustiska grunder.
Framför allt må nu påpekas att
musiken i våra dagar hvilar på
»tonali-tetsprincipen». Hvarje tonstycke
erhåller fattlighet och enhet derigenom,
att alla enskildheter i detsamma
uppfattas såsom stående i förhållande till
en gemensam medelpuukt. Ordet
»tonalitet» betecknar alltså inbegreppet af
de kring grundtonen såsom medelpunkt
sig rörande tonerna. Hos de minsta
som hos de största tonverk måsto
åhöraren behålla i minnet grundtonen från
början till slut för att städse kunna
fatta de toniska rörelserna såsom stå
ende i klart begripligt samband med
grundtonen, kan han ej det, vare sig
han sjelf saknar öfning deruti eller
komponisten icke nog tydligt framstält
dessa förhållanden, då blir följden, att
den senare delen af tonstycket för
honom står utan logisk förbindelse med
den föregående. Grundtonen är sålunda
lik en ledtråd, som gör det möjligt för
åhöraren att fullkomligt finna sig till
rätta i alla tonverkets delar, äfven vid
de mera aflägsna modulationerna.
Komponisten tillhör det att sörja derför,
att på hvarje punkt af hans verk ett
logiskt och klart förhållande till
grundtonen är rådande och att bandet som
sammanhåller de enskilda toniska
fram-ställningarne med denna aldrig
sönder-slites.
Till genomföring af den omnämda
principen ega vi ett dertill förträffligt
egnadt tonsystem, bestående af en
grundton och sex andra toner, hvilka stå i
ett bestämdt förhållande till denna.
Detta tonsystem är oss ingalunda
omedelbart skänkt af naturen. Sådant som
vi nu ega det har det småningom
blif-vit utbildadt, och dervid har en
estetisk hänsyn mer än naturens anvisning
varit det bestämmande. I naturen
hafva vi ej funnit någon förebild till
tonalitetsprincipen. För vårt system af
sju toner ligger hvarkeu fåglarnes sång
eller andra naturens tonföreteelser till
grund. Men om ej detta är fallet med
alla de sju tonerna, så gäller det dock
om tre af dem. Ty öfverallt i naturen
finnas dessa tre förenade: om en ton
— t. ex. ett C — ljuder, så klingar
dess rena qvint G och stora ters E
alltid med. De båda senare innehållas
i C-ljudet, och om vi än vanligen ej
ge akt derpå, så behöfver man blott
uppmärksamt lyssna derpå för att
genom örat finna saken bekräftad.
Bland de sju skalans toner, med
hvilka vi bj’gga våra tonverk, är
förhållandet mellan C, G och E i följd
af deras naturliga ursprung alltså oss
bättre bekant än mellan de andra. De
återfinnas i musiken hos alla folk och
från alla tider, under det de andra
fyra tonerna icke öfverallt användas.
I C-durs-treklangen ljuder denna ton
i regeln starkast, denna står G
närmast i styrka medan E är den
svagaste af alla tre tonerna. De sju tonerna
i vårt tonsystem äro således icke alla
lika lätta att uppfatta. Under det
uppfattningen af C, G och E är så att
säga medfödd, behöfver man inlära de
andra tonernas förhållande till C och
det blir aldrig så lättfattligt som den
förra. För dem som utan musikalisk
underbyggnad skola lära sig sjunga,
erbjuda de tre först nämda tonerna
inga svårigheter, då deremot D, F, A
och H äro kinkiga att intonera. Äfven
vi som äro mera öfvade i musik sjunga,
då C är gifven som grundton, de fyra
sist nämda tonerna mera säkert endast
derför, att vi stödja oss vid deras för
oss bättre kända grannar och så finna
ett stöd för D i C eller E; för F i E
eller G, och det företrädesvis i den
förstnämda, emedan den ligger närmare;
för A i G, och slutligen för H i C.
Eller med andra ord: om C är
grundton, så kunna vi endast då riktigt
sjunga D, F, A och H eller genom
örat uppfatta dem, när vi ha en klar
uppfattning af C, G och E, — alldeles
så som vi utan kännedom om
grundtonen C ej vore i stånd att sjunga
dominanten G och medianten E. I
denna mening kunde man dela de sju
tonerna i vårt tonsystem i två
kategorier: i de själfständiga C, G, E och
de osjelfständiga D, F, A och H. De
förstnämda fastställa positivt tonaliteten
på C, hvarför vi i det följande vilja
kalla dem »tonalitetsstöd»; de senare
göra det på negativ väg, i det de
bidraga till att utestänga andra
tonaliteter från den på C. C, G och E äro
toner af hvila, ehuru egentligan C är
den enda som fullkomligt ger hvila, då
de båda andra äro beroende af denna
ton. Men emedan de alla tre hafva
omedelbart naturligt ursprung och
emedan deras svängningsförhållanden äro
de enklaste, så höra vi dem utan detta
starka begär efter fortskridande, som
vid D eller A och särdeles vid F
och H hos oss uppstår.
Beträffande de båda senare är
osä-kerhetskänslan starkast och derför
be-hofvet för oss af fortskridande
mäktigast; de ligga så nära de angränsande
tonalitetsstöden E och C, att dessa
måste på dem utöfva den största
dragningskraft. På detta sätt framkallar
hvarje ton i vårt tonstystem — med
undantag af C — hos åhöraren ett
större eller mindre begär efter
fortskridande: de fyra osjelfständiga tonerna
sträfva hän till tonalitetsstöden, och
äfven dessa finna först i C fullkomlig
hvila. Efter graden af den hos dem
inneboende rörlighet eller hvila kunde
man ordna våra sju toner på följande
sätt: C, G, E, A, D, F, H. Endast
H visar en afgjord sträfvan uppåt, de
öfriga osjelfständiga tonerna söka
snarare genom en rörelse nedåt att komma
till hvila.
Vårt sjutonssystem uttrycker sålunda
en verld af lif. Hvila och rörelse af
alla grader och slag karakterisera de
särskilda tonerna och göra hvar och
en af dem till ett från de öfriga skildt
individuum. Alla gravitera till
tonalitetsstöden och slutligen till
grundtonen. Men det har ej alltid så varit.
Denna starka koncentration af alla
toner kring en grundton visar oss ej den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
