Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
henne under kelande ömhetsbetygelser.
Det var ett ordentligt raseri att höra
lilla Mathilda, att bjuda henne till sig,
att låta henne sjunga qvällen ut och
natten ut, och att på detta sätt ända
till det yttersta uppdrifva en nervositet
och en känslighet som redan voro
tillräckligt öfvervägande och ytterliga i
sig sjelfva. Det var förgäfves att man
varnade, att man bad dem skona det
lilla underbarnet, att man ville det
de skulle kunnat unna henne tid att
utveckla sig och att växa i sin härliga
stämma, — ingen ville höra på det
örat, hvarken familjen eller beundrarne
eller de som ville på ett billigt sätt
illustrera sina fester — det säg ut
som om alla hade sammansvurit sig
för att bereda hennes förderf.»
Så långt Frans Hedberg i »Svenska
operasångare». Det lyckades
emellertid icke att förderfva hennp, det har
dess bättre efterveriden fått bevittna.
Men väl är det troligt, att den oroliga
nervositet, livaraf hon ständigt lidit
och som grumlat intrycket af så
mången prestation och vållat så många
inställanden, hade sin kanske
hufvud-sakliga grund i denna oförståndiga
uppfostran.
I elevskolan synes hon emellertid
ej hafva gjort stora framsteg; det var
först under fru Stenhammars leduing,
som hon började utveckla sig till
någonting’ovanligt, och såsom sådan
hel-sades redan hennes första debut såsom
Bevtlia i »Niirnbergerdockan» den 11
maj 1870. Kritiken anmärkte nästan
med förvåning, att hon af rollen gjorde
en intagande och helgjuten personlighet.
Hennes nästa roll Pennina blef åter
en framgång och om denna skref en
tidning: »Sångerskans poetiska
företeelse, eldiga föredrag och sköna,
dunkel färgade stämma gjorde såsom förr
ett lifligt intryck. Svärmeri,
förtjusning, hängifvenhet, melankoliskt vemod
— för allt detta eger fröken Grabow
uttryck, som äro öfvertygande; mindre
lyckar henne den djupa sorgen, den
häftiga förskräckelsen, och scenerna
med den stumme Tamino och den
mordiske moren kunde göras med ännu
större natursanning.»
Samma år (1871) gjorde hon ännu
två debuter, Anna i »Friskytten» och
Fiamma i Södermans »Hin ondes
lärospån», som då återupptogs efter att
ha hvilat sedan 50-talet. Den förra
tyckes ej hafva väckt någon större
uppmärksamhet, den senare berömdes för
hjertlighet och behag, ehuru partiet
ansågs ligga vä! lågt för hennes stämma.
Satt i tillfälle att göra en resa till
I Paris, egnade hon sig der åt allvarliga
sångstudier under Pauline Viardot och
fruktt n deraf blef en sångteknik, som
täflar med de allra förnämsta ej blott
i Sverige utan äfven utomlands. Också
uppmärksammades hon så mycket i
Paris, att Stora operans direktör
Ha-lanzier på våren 1870 erbjöd henne
ett treårskontrakt och löfte att debutera
såsom Ofelia. Men Thomas förmåddes
att lemna Ofelia åt en ryska, och den
svenska sångerskan måste göra sin
debut såsom drottning Margot i
»Hugo-uotterna», der hon ej kunde göra
synnerligt uppseende. Emellertid tillköpte
sig en rysk operadirektör af Halanzier
rättighet att kontrahera med henne
och hon ämnade just antaga hans
anbud, då hon insjuknade; dermed var
det slut med alla planer på utlandet.
Men hvad Paris och Petersburg
förlorade, det vann Stockholm. Efter
sitt tillfrisknande uppträdde hon här
till eu början på en konsert i slutet
af 1870, då hon väckte sensation med
Ofelias vansinnighetsaria, och sedan på
operan i Julias parti den 2 mars 1877,
då hon enligt hvad redan omtalats,
gjorde furore. Fröken Grabow — hette
det då — är visserligen icke ännu en
fulländad konstnärinna; hon kan ännu
vinna i afseende på mimik, i afseende
på fysisk helsa och styrka, i afseende
på inre mognad och erfarenhet om det
djupare själslifvets invecklade rörelser
och uttrycken derför. Men hon eger
det vigtigaste af allt: le fen sacré, och
hon eger dertill åtskilligt mera. Vi
vilja för tillfället dröja vid en stor
förtjenst i hennes sång, nemligen
hennes förmåga i användandet af denna
röstens mörka klangfärg, hvilken
beror på luftströmmens återstudsning
längre bakåt svalget i stället för längre
fram mot tandraden. Denna konst,
som i så ofantligt hög grad bidrager
till uttryckets nyansering och särskildt
i de högre tonerna gör en obeskriflig
effekt, försummas i allmänhet af våra
sångerskor så godt som alldeles — om
genom bristfällig undervisning eller
annan orsak, kunna vi icke afgöra.
Och senare, när hon i samma parti
alternerade med fröken Ek, yttrade
man: Med all aktning för fröken Eks
i dramatiskt afseende utan fråga långt
noggrannare genomförda framställning,
och, med allt medgifvande af fröken
Grabows fysiska svaghet och stundom
dilettantiska sätt att föra sig, kan man
dock icke undra på publikens
förkärlek för den senare i detta parti, så
sant inspirationens hänförelse alltid
griper mera än den mest genomtänkta
konst. Grabows jungfruligt späda
gestalt och hennes sång, fyld af eu eld,
som momentant synes hota att förtära
henne sjelf, har nu en gång — med
rätt eller orätt — i våra
föreställningar så sammansmält med Gounods
Julia, att vi knappast önska höra någon
annan.
Julia förblef allt framgent hennes
bästa skapelse och utgör i den
svenska operahistorien en produktion af
samma enastående värde som Linds
Regementets dotter, Hebbes Fidelio och
i Nilssons Valentine.
Redan den 14 maj samma år var
hon färdig med en ny roll, Ingeborg |
i »Den bergtagna». Hon gifver der i
[ — yttrade undertecknad — prof på
detta rörande nttrj’ck för den
jungfruliga skärheten, hvilket just utgör
hennes starka sida. Så länge denna
skärhet hos Ingeborg är ogrumlad, ger
hon derför ock af denna en förträfflig
bild: »hon är som ett barn, så glad
j och yr» — säger fru Ragnhild.
Af-ven åt den ännu blott gryende,
drömlika förtrollningen genom bergakungens
glans och skönhet (»Gerna han skänke
mig guldkronan sin». — »Jo, moder,
han är både fager och ung») förlänar
fröken Grabow en öfvertygande
framställning. Deremot äro så väl
sinnesrusets hänförelse i tredje akten som
den följande sorgen och förtviflan i
den fjerde tecknade med en något
för stor matthet, endast ögonblickligen
afbruten af några explosiva
känslorö-relser. Härigenom lider hennes spel
med alla sina förtjenster af en viss
entonighet, och vi skulle tillönska
henne mera mångsidighet, mera
dramatisk instinkt och kraft.
Denna önskan gick framdeles i
fullbordan, och då hon sista gången
uppträdde på scenen vid det gamla
operahusets afskedstagande, var hennes
Ingeborg ett fullkomligt mästerstycke.
Mindre märklig blef hennes
Margareta i Faust den 1 juni 1877, emedan
»de djupa själsrörelserna i de sista
akterna fordra en bredare och skarpare
karakteristik än den hon hade att råda
öfver.» Nästan hela året 1878 var
hon af opasslighet hindrad från att
oftare uppträda. Men 1879 gjorde
hon i februari Mignon och i maj Lucie.
Det förra uppträdandet beskrifves
sålunda: Huset var utsåldt, och triumfen
lika stor som sångerskans föregående
— om ej större. Att hon helsades
med en mängd inropningar och
blomsterkvastar — vi åtaga oss ej att räkna
huru många — faller lika mycket af
sig sjelft, som aft hon i musikaliskt
afseende gaf en relief åt detta parti,
som ingen af hennes företrädarinnor
här — med undantag af Kristina
Nilson — mäktat åstadkomma. I
dramatiskt afseende nådde hon väl ej i alla
detaljer, särskildt icke i toalettscenen,
partiets egentliga tolkarinna härstädes,
hvarjemte hon af dennas förebild hade
ett godt stöd, men visade å andra
sidan en sjelfstäudig uppfattning i vissa
punkter och uttryckte lyckligt de fina
och stundom blixtsnabba skiftningarna
mellan kärleken till fadern och
kärleken till älskaren, mellan trotset mot
zigenarhöfdingen och svartsjukan mot
Philine m. m.; samt ådagalade för
öf-rigt denna lidelsefulla hänförelse för
sin uppgift, hvilken är fröken Grabows
måhända vackraste egenskap och
hvilken endast undantagsvis slår öfver,
t. ex. i fråga om en nog hörbar
and-hemtning.
Som Lucie var hon ej lika lycklig.
Man fann, att hon i denna uppgift icke
förmådde framkalla mera än ett
öf-vergående intresse. Likväl var hon i
vansinnighetscenen minst lika god som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
