Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»öfversteprest för den nattliga glöden»
och sätter en doftande hyacintkrans
på hans hufvud.
Andra akten försiggår i Harmakis
stjerntorn. Han slänger kransen från
sig, ir.en det tjenar till ingenting:
hans vilja och kraft äro förslappade,
han brinner af begär efter drottningen.
Charmion berättar honom, att allt är
forberedt till det afgörande ögonblicket,
blott han vill göra sin pligt. Hon
skall laga så, att han nästa natt, under
en fest, som drottningen firar, skall
kallas till henne. Han skall då visa
henöe sina stjernkartor och derunder
få tillfälle att stöta dolken i hennes
bröst.
Derpå bör han skynda till palatset,
öppna portarne för de upproriska, som
öfverfalla den druckna lifvakten — och
Kleopatra är störtad. Men det måste
ske före midnatt, ty endast så länge
väntar skaran.
Kleopatra närmar sig. Hon får ej
se dem tillsammans, hvarför Cbarmion
gömmer sig bakom ett draperi.
Kleopatra ber Harmaki lära henne
läsa i stjernorna. Hon söker på alla
sätt bedåra honom och Harmakis
motstånd blir allt svagar6. För den
svartsjuka Charmion är det tydligt, att han
slutligen skall duka under för
drottningen, som nu verkligen är upptänd
af lidelse för den unge konungasonen.
Harmaki lofvar drottningen att komma
till henne nästa midnatt för att förut- j
säga hennes öde.
Knappt har drottningen gått, förr än
Charmion utom sig störtar fram och i
starka ord uppmanar Harmaki att hålla
sin ed. Hon kastar sig för hans fötter
och tillstår sin kärlek, men Harmaki |
stöter henne från sig. Utom sig
utstöter Charmion förtäckta hotelser mot
Harmaki:
— Ye dig, om diu hand darrar i
det afgörande ögonblicket!
Tredje akten inledes med en stor
festballett i drottningens palats. Ett
strålande hof omgifver drottningen, som
är inbegripen i ett lifligt samtal med
Charmion. Man ser att det som
Char-mion omtalar gör starkt intryck på
drottningen. Harmaki närmar sig.
Drottningen låter dansen upphöra och
alla aflägsna sig, medan hon kallar
lifvaktens anförare till sig och hviskar
en befallning till honom.
Kleopatra och Harmaki äro allena.
Han visar med ena handen på
stjern-kartan, medan den andra söker dolken,
som han dolt inom manteln. Kleopatra
berusar med öfvad konst hans sinnen,
sjunger för honom till lyran, skildrar
med glödande färger den kärleks lycka,
som väntar honom hos henne. I
våldsam lidelse tillstår Harmaki sin kärlek
och en lång omfamning följer.
Kleopatra far upp som en blixt, griper
dolken vid Harmakis bröst, håller den
triumferande i luften och stöter
Harmaki från sig.
— Förrådd! stammar Harmaki och
vill störta på henne. •
— Döda mig! Det skall dock ej
bringa dig segern! utropar drottningen
hånfullt, och hon pekar mot bakgrunden,
der öfverstepresten och de
samman-svurne införas i bojor. Charmion störtar
sig i förtviflan för Sepas och Harmakis
fötter. Det är hon som i sin svart
sjuka har förrådt allt. Harmaki stöter
dolken i sitt bröst och Charmion kastar
sig i förtviflan öfver hans lik.
Köpenhamnsprcssens omdömen om
Ennas nya opera konstatera ej någon
betydande framgång för densamma.
Rob. Henriques i »Dannebrog» säger,
att förspelet och första akten »mottogs
med full honnör af publiken, som
uppenbart infunnit sig med bästa vilja
att bli entusiasmerad, men de andra
akternas tråkighet och brist på
dramatiskt lif nedsatte betydligt
stämningen, och efter operans slut kunde man
endast notera en passabel succés
d’esti-me för den allt för mycket utbasunade
operan, hvilken i alla hänseenden
betecknar en väsentlig tillbakagång från
’Hexan’.» Detta omdöme är kanske
väl strängt. Hammerich i
»Nationaltidende» finner musiken starkt
-\vag-nersk, med tydliga studier efter
»Taun-häuser» och »Lohengrin», men Enna
tillerkännes mycken skicklighet,
särdeles i den yttre behandlingen af det
musikaliska stoffet. Intrycket af
operan är närmast ett orkesterintryck.
Parlandostilen, hvilken nästan
öfver-allt användes, tål svårligen vid att så
massivt instrnmentalunderlag. De
sjungande tyckas ha att utkämpa en
formlig strid med orkestern. Texten med
dess smidiga och vackra vers anser
denne recensent klar och precis, just
som en operatext bör vara. Kjerulf i
»Politiken» finner att »Kleopatra»
otvetydigt visar att Ennas begåfning kan
nå högre och längre än många efter
»Hexan» trodde, men anser ock att
uppförandet af »Kleopatra» i ännu
högre grad »röjde de faror i riktning
af sträfvan efter publikens gunst och
af ytlig konst, som äro karakteristiska
för herr Ennas talang». Första aktens
final, som mest applåderades, finner
Kjerulf banal; höjdpunkten förlägger
han till andra akten.
Instrumentationen finner han i denna opera tjockare
och mindre fin än i »Hexan».
Emellertid säger K. att i andra aktens
scener, der kärleken blossar häftigt
upp hos alla, Enna förråder »den
förvånande dramatiska kraft, dristigt
målande förmåga och flytande vältalighet,
som från företa stund utpekade honom
som deciderad operaförmåga». Operan
är »ovanligt och prisvärdt» kort.
Förspelet är visserligen långt, men akterna
mycket sammanträngda. Ballett och
uppsättning berömmas. Af de
utförande synes fru Lütkens ha vunnit
priset som Kleopatra; fru Keller som
Charmion utvecklade ej nog lidelse,
deremot inlade herr Fr. Brun mera
styrka i spel än sång som Harmaki.
Öfverstepresten Sepas parti sjöngs
vackert af den unge hr Corn.
Petersen, som dock ej förmådde inlägga
nog allvar i rolen.
Kjerulf inleder sin kritik öfver
»Kleopatra» med att tala om »Hexans»
mottagande i Stockholm. »Strängheten»
i domen här och mottagandet af den
annars »så milda och medgörliga
Stockholmspubliken» anser han
här-flyta af att »Hexan» här ej
betraktades som ett debutarbete utan snarare
som ett utbasunadt mästerverk.
Härvidlag synes vi dock med oförvilladt
omdöme ha gjort herr Enna och hans
opera all den rättvisa ett »debutarbete»
kan pretendera, och mer än så, med
erkännande af dess många och stora
förtjen8ter.
—
Hector Berlioz.
Efter E. Legouvé.
en kände franske författaren
Er-nest Legouvé har i sina
memoarer, »Soixante ans de souvenirs» bland
annat skildrat flera författarens berömda
samtida. I boken förekommer sålunda
följande intressanta karakteristik af
Hector Berlioz.
Det var i Roma 1832 — skrifver
Legouvé — som jag första gången
hörde Berlioz’ namn i Franska akade
mien. Han hade nyligen rest derifrån
och kvarlemnat minnet af en talangfull
konstnär, en spirituel men bizarr person,
som gerna ville gälla för mer än han
var. Fru Vernet och hennes dotter
togo honom i försvar och berömde
honom mycket; kvinnorna hafva större
förmåga än männen att ana en stor
begåfning. Jag bad fru Vernet om
ett anbefallningsbref till Berlioz, och
vid min återkomst till Paris skyndade
jag mig att uppsöka honom. Men hur
skulle jag få fatt på honom? Han
var alldeles okänd den tiden. Jag
hade nästan uppgifvit hoppöt att finna
honom, då jag en morgon inne hos en
italiensk perukmakare hörde en af
biträdena säga: »Den här käppen tillhör
hr Berlioz». — »Hr Berlioz?» sade
jag ifrigt, »känner ni honom?» —
»Det är en af våra bästa kunder, han
kommer visst hit i dag». — »Nå väl,
gif honom denna biljett». Det var
fru Vernets bref. På aftonen gick jag
på operan för att höra »Friskytten».
Salongen var fullpackad och jag kunde
blott få en plats på andra raden.
Plötsligt midt i riturnellen till Kaspers aria
reser sig en af mina grannar, vänder
sig mot orkestern och skriker med
stentorsröst: »Det är icke två flöjter,
era nöt, det är två piccolaflöjter! Två
piccolaflöjter! Ah, hvilka idioter!» Och
derpå satte han sig ned igen med en
mycket harmsen min. Jag vände mig
om under det allmänna tumultet och
såg bredvid mig en ung man, darrande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
