Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
låg ståndpunkt. I sammanhang med
betraktelsen af den nyryska
musikaliska æra, som Tschaikowsky kan anses
representera, och som vidrörts i hans
nyligen framstälda lefnadshistoria och
verksamhet, torde on koit öfverblick
af den ryska musikens historia, efter
meddelanden vid ofvannämda tillfälle,
vara af intresse. Att det härvid ej
kommer i fråga att gå tillbaka så långt,
som till de allra första bladen af den
ryska musikliteraturen, hvilka visa oss
en tusen år tillbaka på den andliga
musiken, är helt naturligt. Endast den
verldsliga musiken af mera modern
natur kan här komma i betraktande.
Peter den store (1703—25) bar man
att tacka för begynnelsen till den
moderna instrumentalmusiken i Ryssland.
Denne monark grundade en fond, som
användes till enstaka
operaföreställningar. Sin karakter motsvarande gaf han
biåsinstrumenten företräde, och då han
i Polen gjort bekantskap med dess
nationalmusik, kallade han en trupp
säck-pipblåsare, den tiden moderna, till sitt
bof och lärde sig sjelf tekniken för
detta »musikaliska» instrument.
Czarinnan Anna (1730—40) var en
motsats till Peter. Hon egde en fin
musikalisk känsla och vårdade sig om
konsten så mycket hon kunde. Under
det Peter den store var en fiende till
all fransysk och italiensk musik, lät
Anna år 1737 i S:t Petersburg
uppföra den första italienska operan och
bygde vid Newsky-Prospekt ett
operahus af trä, hvilket dock två år
derefter brann ned. — Kejsarinnan
Elisabeth (1741—62), en ännu större
konstvän, lät 1745 vid Isaaksgatun, 1750
vid venstra Newastranden uppföra två
nya teaterbyggnader och kallade 1755
ett italienskt operasällskap till S:t
Petersburg, bland hvilket den berömde
komponisten Francesco Araja befann
sig. Denne skref på kejsarinnans
önskan den första opeian på ryska
språket under titel »Cefalo e Proeris»,
hvilken af henne blef på det högsta
lof-ordad. Herman Raupach, som 1756
kallades till kejserlig hofkapellmästare
följde Ara jas exempel och gaf 1759
operan »Alceste», som dock ej visar
någon nationel karakter.
Trots det höga intresse kejsarinnan
Elisabeth visade för musiken, fann
densamma likväl först under Katarina II
(1762—1796) sin fulla utveckling.
Alexander Sumarokow, direktör för den
ryska hoft.tatern, kallade ett nytt
italienskt operasällskap, under ledning af
kapellmästare Galuppi, till S:t
Petersburg, hvilket bragte teatern till ny
blomstring; 1768 engagerade Katarina
den verldsberömda sångerskan
Katharina Gabrieli för det (efter den tidens
förhållanden) otroligt höga gaget af
5,000 rubel. — För att ersätta de
främmande elementen med inhemska
krafter, sände Katharina 1766 ett
antal ryska musiktalanger till utlandet
för konstnärlig utbildning, af hvilka
i synnerhet Alexander Ablesimon
(skaparen af ryska veaudevillen) och
To-maso Traetia (kompositören till
operorna »LTsola disabetata», »Ulympiade»,
»Antigone») utmäikt sig.
Ar 1772 uppstod den berömda
»Petersburgs musikaliska klubb»,
sammansatt af framstående personer inom
ryska aristokratien, egande en orkester
af 50 medlemmar i hofkapellet och
1790 redan räknaude öfver åttahundra
ledamöter. Klubben engagerade
betydande virtuoser och konstnärer,
betalade dem för en afton ända till 200
rubel och utöfvade stort inflytande på
musikidkandet särdeles bland ryska
adeln. Emellertid hade till
kapellmästare för det mer och mer berömda
italienska operasällskapet i S:t
Petersburg 1776 Paisiello blifvit kallad,
hvilken, efter hvad man känner, var
en mycket produktiv komponist. Jemte
de två af Elisabeth uppbyggda
opera-huseu hade Katharina år 1784 genom
arkitekten Quarenghi låtit på högra
stranden af Xikolaus-kaualeu uppbygga
en stor hofteater (för 3000 åhörare)
och 1785 vid Newas strand en
kejserlig teaterskola, i hvilken särskildt
den nationela konsten skulle omhuldas.
Såsom kapellmästare verkade den 1785
af Katharina inkallade Giuseppe Sarti
(operan »Armida») samt 1787 den
berömde Cimarosa. Ar 1788 lät
kejsarinnan vid öfre ändan af Newsky
Prospekt bygga en enkel men vacker rund
teater.
Man ser häraf hvilka stora
förljen-ster Katharina II inlade beträffande
musikens omvårdnad, detta särskildt
gällande den nationela konsten.
Hennes efterföljare Paul (1796—1801) har
under sin korta regeringstid gynnat
den italienska och franska operan samt
på svärmeriet för dem uppoffrat stora
summor. Han var för trög att vårda
sig om den i sin utveckling stadda
nationela konsten och förekref derför
åt sig redan färdiga varor från
utlandet. (Forts.)
––^––
August Ennas
»Kleopatra»,
Opera i 3 akter med förspel, text af Einar
Christians!n, efter Ridder Haggards roman
af samma namn, dans komp. af II. Beck.
Ennas mycket omtalade och länge
väntade nya opera gick den 7 d:s
första gångon öfver scenen på
Köpenhamns K. teater. Detta skulle, som
bekant, redan ha egt rum förra året,
och Ellen Gulbranson var från d. 15
okt. till den 15 dec. engagerad för
att kreera titelrolen i operan, men
för-läggarstridigheter kommo i vägen för
uppförandet, så att fru Gulbranson
måste afsäga sig partiet. Af operan
väntade man sig mycket, helst som
Ch. Kjerulf, hvilken fått tillfälle att
noga studera klaverutdraget, mycket
berömde den nya operan, hvars musik
han fann vida öfverträffa den till
»Hexan» och vara utomordentligt
dramatisk, uti operans instrumentering antog
också K. att Enna skulle visa sig
öfverlägsen. Allt hade gjorts för att
bereda det nya verket framgång, och
premieren egde rum inför en mycket
intresserad publik, men operan rönte
dock endast en succés d’estime. Detta
nya verk af an nordisk komponist,
som blifvit så omtalad och om hvilken
man gjort sig så stora förhoppningar,
har i mer än ett hänseende vunnit en
uppmärksamhet, som ger oss skäl att
närmare betrakta detsamma, och vända
oss då först till libretton, hvars
innehåll är följande.
Förspelet. Den unge
konuugaättlin-geu Harmaki har af de rättroende
egyptierna med presterna i spetsen
utsetts att göra ett slut på Kleopatras
förhatliga romarvänliga regering genom
att egenhändigt döda den vällustiga
drottningen och derpå sjelf ikläda sig
Farao-purpurn.
Vid ridåns uppgång ser man ett
uuderjordiskt, upplyst hvalf.
Bakgrunden döljes af ett förhänge.
Harmaki föres fram till öfverstepresten
Sepa, som förkunnar för hono.u den
heliga mission, hvartill han nu skall
invigas. Harmaki förklarar sig ined
hänförelse beredd till den. Sepa säger
sig sjelf vilja föra Harmaki till
Kleopatra; der skall han dessutom finna
råd och bistånd hos Charmion, Sepas
unga dotter, som under vänskapens
mask uppehåller sig i drottningens
närhet. Förlåten drages åt sidan. Man
ser en stor sal med gamla egyptiska
gudabilder och en tron. En stor skara
egyptier, furstar, krigare, prester och
folk, är församlad. Presterna peka på
Harmaki som den utvalde Farao, som
svär att med egen hand döda
Kleopatra. Förspelet slutar med en stor
hämd- och hyllningskör.
Första akten försiggår i
trädgården framför Kleopatras palats.
Drottningen har haft en dröm, som ingen
kan tyda, och har ålagt Charmion
att tillkalla en ung egyptisk lärd, som
kan lösa gåtan. Harmaki skall nu
utgifvas för denne stjerntydare och
sålunda få tillfälle att komma i
drottningens närhet. Knappt ser Charmion
Harmakis kungliga gestalt, förr än hon
upptändes af kärlek till honom. Hon
hyser ett glödande hat till Kleopatra
och säger åt Harmaki, att hon vill
dela straffet eller segeru med honom.
Kleopatra kommer, följd af ett
praktfullt hof. Hon berättar för Harmaki
sin dröm, som denne tyder.
Drottningen finner behag i den främmande
ynglingen och söker vinna honom,
sedan hofvet sändts bort. Harmaki
afvisar henne med köld, men
Kleopatras eldiga blickar ha ej förgäfves
hvilat på honom. Charmion börjar
täras af svartsjuka, då Kleopatra
utnämner i beslöjade ord Harmaki till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
