Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I––––––––––––––––––––––––––––-
36 SVENSK MUSIKTI DN IN G.
Nyare koralreformatorer hafva dock i
detta hänseende försyndat sig.
Ett stort antal melodier hafva
ursprungligen haft rytmen grundad på
omvexlande takt- och tidsindelning,
t. ex. nr 3, som börjar så här:
nr öö:
• • • • Ht*
Ml I 11 i r-
) in
& dö : I i###
i 1°: i i’ l l i ^ o s v
HH ••H HH *H* <5> H O.s.v.
Bland detta antal kunna räknas
melodier, som rytmkänslan vill hänföra till
den af äldre och nyare koralförfattare
missförstådda, men lättfattliga 6-tidiga
taktarten. De gamle sammanblandade
den med 4-tidiga arten, t. ex. melo-
dien till
almen 138:
I
psal––-9 # é . ö 9
0 t o Eccard har ock i denna form
skrifvit melodien till p3almen nr 40,
1 siället för « m j J J J J ~ 1
* 0 H H 0 # ö (
Jjjj O.s.v. Nr 225, 242, 291
m. fl., m. fl. hafva lika oriktig
taktart. Annu mera oriktigt är det att
förblanda ti-taktarten med 3-takten,
t. ex. melodien nr
’INI
t I:
I I
* • <5 *
• — a]i form
* 0 H H H 0 ‘ H H ’ H H ’S ’ el1 1UrlIi>
som stöter rytmkänslan, samt gifver
meterlagarne öi filar. De gamles
oriktiga taktbeteckning inverkar ej det
minsta menligt på den ena eller de
andra.
Om harmoniseringen till
psalmmelodierna kan blott i korthet sägas, att
ingen musik i verlden, hvarken förr
eller nu, kan förete en så tarflig
utstyrsel som Lutherska kultens
»koraler» under 19:de århundradet. Detta
vare nog sagdt om den saken. I våra
Lutherska grannländer har arbetats på
och uppnåtts ett ganska lyckligt
resultat med psalmsångens reformation.
Skola svenskarne alltid få stå och
stampa i sainma stöp? Det är ej att
undra på att en stor del af
allmänheten hellre deltager i den lifliga
sången i missionshusen, än uti den
stel-formade i kyrkorna. Visserligen hafva
under senare åren hel- och halflärdiga
»rytmiska» koralarbeten sett dagen;
men då deras utgifvare mera fästat
sig vid »klassiska», »historiska»
förebilder än vid tidsenlig uppfattning och
bebof att i andra tonbildningar gifva
uttryck åt religiös stämning, så hafva
de — misslyckats. Till sist må få
rakt fram sägas: skall nuvarande
psalmsångsättet fortfarande förblifva
rådande, så använde man koralboken
sådan den utgått ur Hæffners hand.
Den är då i alla hänseenden den bästa
och står vida öfver de ej lyckliga
»klassiska» försöken.
Gammal »Sytmvurm».
––©–-
Vår musikbilaga
hoppas vi kunna siinda våra
prenumeranter med nästa nummer.
Hans von Bülow f.
§•_
3. fven Tyskland har nu, såsom
ny-ligen grannländerna Frankrike
och Ryssland, förlorat en af sina
musikaliska stormän genom Hans von
Biilows fråufälle, hvarom vi i föregående
nummer lemnade underrättelse. Biilow
har dock ej, likasom Gotinod och
Tshai-kowsky, gjort sig mera bemärkt som
scm tonsättare; det är hufvudsakligeu
såsom gedigen pianovirtuos, utmärkt
orkesterdirigent och musikpedagog
Biilow vunnit ett så berömdt namn,
att han länge räknats till en af
musik-verldens märkligaste personligheter.
Hans Guido von Biilow föddes den
8 januari 1830 i Dresden, hvarest
hans fader, kammarherre Edvard von
Biilow, den tiden var bosatt. Den
unge gossen visade under sina tidigare
år inga synnerliga anlag för musik,
och han erhöll först vid 9 års ålder
undervisning i pianospelning, först af
en fröken Schmiedel, sedermera af den
berömde pianoläraren Fr. Wieck, fader
till Clara Schumann, och honom
till-skrifver Biilow sjelf den stora och
grundliga teknik, som sedermera
utmärkte hans spel. Umgänget med
pianovirtuosen Henry Litolfi, som under åren
1844 och 1845 uppehöll sig i Dresden
och mycket umgicks i Biilows familj,
var för honom ytterligare en sporre till
vidare anstränguingar och studier, då
han i honom fann en förebild, den han
i allt ville likna. Sina
kontrapunktiska studier gjorde han under den
bekante Eberweius ledning samt
sedermera i Leipzig hos M. Hauptmann.
Biilowska familjen flyttade sedan 3 846
till Stuttgart. Påsktiden 1848 blef
han student vid universitetet i Leipzig,
begynte der att idka sina juridiska
studier och bodde under tiden hos en
nära slägting, prof. Frege, hvars fru
var den framstående sångerskan Livia
Gerhard och hvars hus var en
samlingsplats för stadens förnämsta
musik-auktoriteter. Det lifliga musiklif, som
alltid utmärkt Leipzig, förfelade
na-turligtsvis icke att på den unge
musikälskaren utöfva ett mäktigt in-
flytande. För att afsluta sina
juridiska studier begaf han sig i oktober
1849 till Berlin, der han, lifligt berörd
af den tidens politiska rörelser, blef
medarbetare i den demokratiska
tidningen Abendpost och uppträdde i
oppositionens led både som politiker
och musiker. Vid ett besök i Weimar
1850 hörde Biilow för fcrsta gången
»Lohengrin» under Liszts direktion och
blef af detta verk så hänförd, att han
beslöt att helt och hållet öfvergifva
sina juridiska studier för att odeladt
kunna egna sig åt musiken.
Trots det motstånd han mötte från
sina slägtingar, fullföljde han orubbligt
denna sin föresats och skyndade att
uppsöka Richard Wagner, hvars musik
så tjusat honom och hvilken då som
politisk flykting vistades i Zürich.
Han stannade hos honom under åren
1850—51 och var under tiden anstäld
som musikanförare vid teatrarne i
Zürich och S:t Gallen. I juni 1851,
efter att ha försonats med familjen,
begaf han sig till Weimar för att hos
Liszt fullfölja sina pianostudier, och
under denna tid skref han en mängd
kvicka och satiriska uppsatser i Neue
Zeitschrift för Musik, der han med
skarpa vapen kämpade för den nyare
riktningen i musiken. I februari 1853
företog han sin första konsertresa som
pianovirtuos och besökte derunder Wien,
Pest, Dresden, Karlsruhe,Bremen,
Hamburg och Berlin, i hvilken sistnämda
stad i synnerhet han blef högt
uppburen. Hans andra resa blef afbruteu
genom det anbud han erhöll att som
lärare vid Stern-Marxska konservatoriet
i Berlin efterträda Th. Kullak, en
befattning, hvilken Biilow sedan innehade
från 1855 till 1864, allmänt omtyckt
af sina elever.
Under denDa tid, 1857, förmälde
han sig med Cosima Liszt, hvarigenom
han än närmare tillknöt vänskapsbandet
med sin forne lärare, numera svärfader
Franz Liszt, en vänskap som icke ens
kallnade, då han tolf år derefter
nödgades upplösa sitt äktenskap. Cosima
Biilow blef sedermera Richard Wagners
hustru. 1858 utnämdes Biilow till
kunglig preussisk hofpianist, 1861 till
riddare af Kronoorden och 1863 till
filosofie doktor vid universitetet i Jena.
Under sin ansträngande verksamhet
som lärare fann han dock tid öfrig
till att skrifva uppsatser i Neue
Berliner Musikzeituug samt flera andra
tidningar, att gifva soaréer för
kammarmusik, orkesterkonserter o. s. v. samt
göra utflykter till större städer, såsom
Brüssel, Paris, Petersburg m. fl.,
ömsom uppträdande som virtuos, ömsom
som dirigent.
Af R. Wagner öfvertalad att komma
till München, utnämdes han 1867 af
konung Ludvig II af Bayern till förste
kapellmästare vid hofoperan samt kort
derefter till direktör för den nybildade
k. musikskolan, bvartill Biilow hade
uppgjort planen. I denna dubbla egen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
