Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
framgång, men skilja sig ej till stilen
från den tidens vanliga opera seria.
Ryktet om Glucks framgångar uti
Italien föranledde en inbjudning till
England att skrifva för
Haymarket-teatern. Här uppförde han 174(i sin
opera La cadtita dei giganti, hvars
text troligen, liksom de föregående
operornas, var af Metastasio; äfven
sin opera »Artamene» lät han här
uppföra. Han rönte emellertid föga
framgång i London, der Händel lär
om honom ha fällt det yttrandet, att
hans »skoputsare kunde mera
kontrapunkt än Gluck». Åhörandet af
Handels oratorier utöfvade här ett
betydande inflytande på Glucks utveckling,
och han daterar sjelf från uppehållet
i England ett nytt skede i sitt
konst-närslif.
Efter den ringa lycka hans operor
gjorde önskade man af honom ett s. k.
Pasticcio, ett slags dramatiskt potpourri,
som då var på modet. Gluck hoppades
att genom urval och sammansättning
af sådana nummer ur hans äldre
operor, som vunnit särdeles bifall i
Italien, äfven kunna värma upp den
engelska publiken. 1 stället blef hans
Pasticcio Piramo e Tisbe, till hans
stora missräkning, helt likgiltigt, ja,
till och med kallt emottaget. Gluck
fann nu att allt det erkännande dessa
stycken förr vunnit måste bero på det
musikaliska sammanhanget, hvari de
stodo till andra stycken i operan, och
att det å scenen är af lika vigt på
hvilken plats, i hvilket moment och
af hvilken person någonting sjunges,
som huru sången ur specielt
musikalisk synpunkt är beskaffad. Det ledde
honom nu på begrundande af det
musikaliska dramat öfver hufvud och
äfven hvad som kan åstadkommas
genom en bestämd karaktersteckning eller
stegring från en scen till en annan.
Operan, insåg han, hade en större
uppgift än att blott uppväcka ett s i
n-ligt välbehag i tonförbindelser, rjtmer
och melodier. Vid denna tid hade
Gluck gjort ett kort besök i Paris
och der fått höra Rameaus operor,
hvilka ej blefvo utan inflytande på
hans idéer om den dramatiska
musikens omgestaltning, i det de bidrogo
att rigta hans tankar på den
musikaliska deklamationen och recitativet.
Från England begaf sig Gluck i
slutet af 1746 öfver Hamburg och
Dresden för andra gången till Wien.
Här skref han några Sinfonier, d.v. s.
fierstämmiga instrumentalstycken, dock
mera liknande en operauvertyr än
symfonien i den form vi känna.
Instrumentalmusiken skulle dock ej blifva
hans fack, ehuruväl han äfven gick
långt i att med sin orkester teckna
dramatiska karakterer och situationer.
Gluck vände sig nu åter till operan
och uteslutande åt den patetiska;
så gick 1748 ett nytt musikdrama af
honom med text af Metastasio, La
Semiramide riconnosciuta, öfver scenen
i Wien. 1749 var han i Köpenhamn,
der han skref »Titide». Detta år
kallar Gluck för öfrigt »det lyckligaste
och otyck ligaste» i sitt lif. Han blef
då förälskad i den intagande Marianne
Pergiu, hvars far, en rik och
penning-dryg köpman, dock ej ville höra talas
om att hans dotter skulle ingå
förbindelse med en musiker Till en del
af förtviflan häröfver drefs han åter
till Italien.
Här skref han för Argentina-teatern
i Rom Telemacco. Redan i hans näst
föregående operor, men ännu mer i
denna, röjas spår af ett nytt
skrif-sätt med framstående dramatiska drag.
Länge stannade han ej denna gång i
Italien, ty i början af år 1750 dog
den gamle Pergin, och Gluck skyndade
då genast till Wien, der han den 15
september gifte sig med sin trogna
Marianne. Med henne, som äfven egde
en för kvinnor den tiden mindre
vanlig bildning, lefde han sedan i ett
lyckligt äktenskap och hon var hans
oskiljaktiga följeslagerska på hans
konstresor. Är 1751 finna vi Gluck
med sin maka i Neapel, för hvilken
stad han skref operan La Clemenza di
Tito, ur hvilken han sedan använde
flera sidor för sin »Armide» och
»Iphigenie en Tauride». Här gjorde
han bekantskap med den ansedde
tonmästaren Fr. Durante, som gaf koDom
stort erkännande. Vid slutet af 1751
är Gluck åter i Wien, der han nu,
ekonomiskt oberoende, i stillhet njöt
af sin äktenskapliga ty’cka. Emellertid
kunde han ej undandraga sig att till
en lysande fest, som hertig Josef
Friedrich af Sachsen-Hildburghausen gaf
i Schlosshof för kejsarinnan Maria
Theresia med gemål 1754, sätta i
musik ett af Metastasio diktadt festspel,
Le Cinesi, och detta så mycket
mindre, som den sachsiske prinsen kort
förut meddelat honom titel af hertiglig
kapellmästare. Samma år utnämnde
honom Maria Theresia till sin
hof-kapellmä8tare med 2,000 gulden i lön.
Från 1754—56 inträder en lifligare
period i Glucks skapande verksamhet.
Nu skref han för Rom, der han
personligen infann sig, operorna II trionfo
di Camillo och Antigono, hvarför
påf-ven förärade honom orden »Gyllene
sporren». Från den tiden kallade han
sig alltid på titelbladen till af honom
publicerade verk »Der Ritter von Gluck».
För Wien och hofvet komponerade han
festspelen och operorna La danza och
UInnocenza giustificata (1755) samt
Il llé Pastore (1756). Från 1756 till
1760 lefde han, så vidt hans kejserliga
befattning medgaf, i tillbakadragenhet
från scenisk verksamhet och
offentligheten. Allt hvad han nu åstadkom
var sånger med klaverackompanjemang
i lätt fransk stil, Airs nouveaux, och
några försök i den franska operettens
stil. Hans hem var emellertid
samlingsplatsen för Wiens förnämsta
konstnärer och vetenskapsmän. År 1761
följde den stora allvarliga balletten
i Don Juan oder das steinerne Gastmahl,
af intresse såsom förelöpare till Mozarts
»Don Juan». Till invigningen af det
nya operahuset i Bologna komponerade
Gluck Metastasios II trionfo di Clelia.
I sällskap med sin talangfulle unge
vän Dittersdorf begaf han sig dit, der
; de båda tyska tonkonstnärerna kommo
i nära umgänge med den förr så högt
värderade sångaren Farinelli och den
berömde mästaren i kontrapunkt pater
Martini.
Denna opera skref Gluck i den
gamla stilen, hvilken han för detta
tillfälle troligen ej ville frångå. I
hans inre arbetade dock redan
reformatoriska krafter. Det första
verk, som var bestämdt att för
honom öppna den bana, på hvilken
han skulle förvärfva sig kronan för
det högsta mästerskap i den patetiska
och tragiska stilen och skapa det
musikaliska dramat, var Orpheus und
Eurydice. Gluck var i detta verk
första gången Metastasio otrogen och
anlitade för texten till detsamma k. k.
rådet Raniero von Calzabigi, som gjort
sig ett namn i skönlitteraturen och
sedan ett par år varit hans vän. Operan
gick första gången öfver scenen den 5
oktober 1762, och om den nya,
ovanliga stilen också till en början föreföll
åhörarne främmande, så var makten
och skönheten hos detta verk så stor,
att slutligen vän och fiende kände sig
hänförd och besegrad deraf. Hvad
man i Wien hos »Orfevs» mest
beundrade var införandet af en verklig
dramatisk d. v. s. i handlingen
deltagande kör och den mäktiga verkan
detta åstadkom i musiken och dramat.
Ej mindre beundran vann den
uttrycksfulla orkestern. De två stora
partiturhäften, efter hvilka Gluck dirigerade
sin opera, bära titeln »Orfeo, Dramma
per musica in due Atti». Den gamla
beteckningen »opera seria» är sålunda
här afsigtligt undviken. »Orfevs»
existerar i två bearbetningar; i den ena
är titelrolen skrifven för alt-, i den
andra för tenorröst. Den för alt
skrif-na Orfevs är den ursprungliga äldre,
hvilket man finner deraf, att denna
rol vid första uppförandet i Wien sjöngs
af kastraten Guadagni. Först vid den
år 1774 i Paris gjorda omarbetningen
af operan, för dervarande scen, som ej
egde någon lämplig kontraalt,
förvandlade Gluck Orfevs’ rol till ett
tenorparti. Hvad som i »Orfevs»
företrädesvis ställer Gluck så högt öfver sina
föregångare i dramatisk musikdiktning
är den gripande andra akten med
Orfevs’ hjertrörande bön till skuggorna
och furierna ocb deras skräckfulla
upprepade »nej» till hans böner. Vidare
må endast i denna opera påpekas den
vackra orkestersatsen, målande de saliga
andarnes lycka, och den odödliga arian
i tredje akten »Ur min famn min
älskling flydde» (»J’ai perdu mon
Euri-dice»), hvari Orfevs beklagar den för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
