Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nyade förlusten af sin maka, en
tondikt så mycket mera snillrik, som
Gluck Lär med dur-tonarten
åstadkommer en sådan gripande sorgesång
af klassisk skönhet.
På »Orfevs» följde flere arbeten i
Glucks förra manér. Sålunda 1763
en åter igen af Metastasio diktad opera
»Ezio» och år 1764 till och med ett
komisk sångspel, »La Rencontre
im-prévue». Till kejsar Franz’
namnsdag lemnade Gluck 1765 en Azione
(action) teatrale under namn La
Coronaf i hvilken fyra erkehertiginnor
innehade partier, och som endast skulle
gifvas för en utvald krets på slottet;
allt blef dock om intet genom
inträffandet af kejsarens död den 18 aug.
1765.
Gluck förband sig härefter ännu en
gång med sin poetiske vän Calzabigi,
och resultatet af deras bemödanden var
operan Alceste, hvars första uppförande
egde rum i Wien den 16 december
1767 och hvari hans reformatoriskr
sträfvanden framträdde ännu tydligare
än i »Orfevs». Texten slöt sig till
Euripides’ liknämnda sorgespel. En
sådan strängt konseqvent ny stil skulle
naturligtvis väcka skilda meningar hos
publiken. Medan en del ansåg operan
för ett storverk, som först efterveriden
kunde uppskatta, menade motståndarne
att den mer liknade ett requiem än
en opera och att man kunde ha
roligare för sina två gulden än att en
hel afton låta uppröra sig. Hvad
Gluck ämnat med sin »Alceste» säger
han sjelf i den berömda tillegnan till
storhertigen af Toscana, ett företal till
det 1769 utgifna partituret och som,
ehuru författadt af abbé Coltellini och
till sina grundidéer öfverensstämmande
med Marcellos »Teatro alla moda»,
likväl måste anses inspireradt af Gluck,
som ock först tillämpade dessa. Det
heter deri bland annat: »Jag söker
att återföra musiken till dess sanna
bestämmelse, det vill säga: att
understödja dikten för att stärka känslans
uttryck och intresset för situationerna».
— — »Jag har derför aktat mig att
afbryta skådespelaren under dialogens
korseld och låta honom vänta ut en
långtrådig ritornell eller plötsligen
midt i en fras uppehålla honom vid
en lämplig vokal för att han antingen
i en lång passage skall få visa sin
vackra stämmas rörlighet eller kunna
lugna sig till dess orkestern ger
honom tid att hemta luft till en låDg
fermat. Ej heller har jag ansett mig
böra hastigt öfverstöka andra hälften
af en aria, då denna kanske är den
uttrycksfullaste och vigtigaste, blott
för att kunna regelmessigt {yra
gånger upprepa arians ord; lika litet har
jag tillåtit mig att sluta arian, der
meningen ej slutar, endast för att
ge sångaren tillfälle att visa sin
färdighet i att variera ett ställe. Allt
nog, jag har velat bannlysa alla de
missbruk, mot hvilka det sunda men-
niskoförståndet och den sanna smaken
så länge förgäfves kämpat.» — På
»Alceste» följde 1769 såsom den tredje
reformationsoperan Paris och Helena.
ett verk som är mindre kändt än det
förtjenar vara, såsom innehållande
många förträffliga musiknummer.
Missmodig öfver att hans operor i
den nya stilen icke så fort blefvo
förstådda och omtyckta som han hoppats
efter den stora framgång »Orfevs»
hade i Wien, vände han sina blickar
på Frankrike. Detta land syntes
honom genom Lully och Rameau och
framför allt genom det intresse,
hvarmed musikaliska principfrågor der af
allmänhet och kännare, dertill af män
sådana som Rousseau och La Harpe,
behandlades, i många hänseenden vara
mer än hans fädernesland beredt för
att fatta hans nya idéer om
musikdramat. I dessa åsigter stärktes han
mycket af franske ambassadören i Wien
Bailly du Rollet, en särdeles
intelligent och i hvad som rörde teatern
kunskapsrik och förfaren man. Denne
bearbetade åt honom Racines
»Iphigenie» och redan 1772 hade Gluck detta
sitt nya verk planeradt, ehuru endast
några scener då voro nedskrifna. Flere
försök af Bailly du Rollet och sedan
af Gluck sjelf att träda i förbindelse
med Paris-operan misslyckades, tills
slutligen rekommendationer af Glucks
gynnarinna Maria Theresia och hennes
son, sedermera kejsar Josef II, men
framför allt af dauphine Marie
Antoinette, hans forna elev, förmådde att
hos direktionen för stora operan i
Paris genomdrifva första uppförandet
derstädes af Iphigenia i Aulis
(»Iphigenie en Aulide»). Detta egde rum
den 19 april 1774. Denna
uttrycksfulla, högtragiska musik, i en stil,
hvarom man ej kunnat göra sig ett
begrepp, framkallade, liksom »Alceste»
i Wien, ett djupt intryck på en del
af åhörarne, medan det italienska
partiet äfvensom den specifikt franska
skolan, som hängde fast vid Lullys
och Rameaus traditioner, gjorde
opposition. Anhängarne af den senare
funno dock snart, att Glucks
reformation af stora operan motsvarade den,
som Grétry vidtagit med opéra
co-mique; segare blef motståndet af den
italienska operans dyrkare.
Efter »Iphigenie» bragte Gluck
»Orfeo» (1774) och »Alceste» (1776)
i nya bearbetningar till uppförande i
Paris, af hvilka operor den
först-nämna omedelbart slog an, den andra
först småningom gjorde sig värderad.
Vid hofvet och bland adeln hade Gluck
gifna beundrare, och smaken för hans
musik efter dessa trenne operors
uppförande stegrades till verklig
entusiasm. Man trängdes om — något
hittills oerhördt i Paris — att få bevista
repetitionerna till hans operor, och
tillträdet till dem betraktades äfveu af
mycket förnäma och ansedda personer
såsom en stor gunst. Furstar och
magnater täflade om att, sedan han
lagt ifrån sig taktpinnen, räcka konom
öfverrock och peruk; i den senares
ställe bar han nämligen under
dirigerandet en originel hufvudbonad för att
skydda sig mot drag. Ar 1775 gick
en ny opera af honom, La Cythere
assiégée, öfver scenen, men vann ringa
framgång. Italienska operans gynnare
inkallade nu från Italien den berömde
kompositören Piccinni. Gluck, som
emellertid besökt Wien, återvände till
nya strider i Paris och trädde fram
med sin Armide den 23 september
1777. Mot denna satte Piccinni sin
»Roland» (1778), och nu bröt striden
ut mellan »gluckister» och
»piccin-nister», ännu häftigare än ett
fjerdedels sekel förut kampen mellan
»lul-lister» och »buffonister». Gluck
beskyddades troget af drottniug Marie
Antoinette och litterära anhängare
sådana som Rousseau, Arnaud och
Suard, under det Picciuni äfven egde
förnäma beskyddare på sin sida, bland
andra den svenske ambassadören och
skalden grefve G. F. Creutz, och
skriftställare af sådan betydenhet som
Mar-montel, La Harpe och d’Alembert.
Striden utkämpades öfverallt: vid
hofvet, i salongen, operafoyern och
kaféerna, på boulevarderna och balerna, i
flygskrifter och följetonger *.
»Armide» rönte ej i början den
framgång komponisten väntat sig.
Bättre gick det genast vid första
föreställningen, den 18 maj 1779, med
Glucks mästerverk Iphiginie en
Tau-ride, som Piccinni besvarade med sin
opera af samma namn (178!).
Tondiktarens sista större arbete var Echo
und Narcisse. som den 21 september
1779 gick öfver scenen i Paris, men
utan större framgång. Det af
mästaren projekterade tondramat Die
Danaiden. hvarmed han ville afsluta siu
konstnärsbana, måste han, sedan han
träffats af ett slaganfall, öfverlemna åt
sin lärjunge Salieri att komponera.
Operan gafs emellertid under bådas
namn 1784.
Sina sista år tillbragte Gluck i
Wien, der ett nytt slaganfall ändade
hans lefnad den 15 november 1787.
Utom operor har Gluck komponerat
Oden och Lieder, af hvilka en del
blifvit tryckta: »Vaterlandslied», »Wir
und Sie», »Schlachtgesang», »Der
Jüngling», »Die Sommernacht», »Die
frühen Gräber», »Die Neigung» och
»Willkommen, o silberner Mond». Af
honom har ock utgifvits
orkesterpartituret tili ett »De profundis», en psalm
»Domine Deus noster» och en af
Salieri fullbordad kantat »Le jugement
dernier». — ’Jill hedrande af Glucks
minne lät konung Ludvig af Bayern
1848 uppresa hans staty på
promenadplatsen i München.
* De flesta stridsskrifterna samlades i ett
hiifte af abbé Leblond i ett verk: »Mémoires
pour servir å 1’histoire de la revolution opcrée
dans la musique par M. le Chevalier Gluck, 1781».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
