Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grund af mitt personliga nöjo af Edert,
besök, och sedan emedan jag tror Ni
skall iinna, att Eder niece, m:lle
The-gerströn), har dragit fullkomlig nytta
af sin vistelse här. Hennes framsteg
såsom pianist synas mig helt
anmärkningsvärda, och jag har endast det
största beröm för hennes talang liksom
för hennes nit.
Mottag, min herre, mina
uppriktigaste tacksägelser, på samma gång
som försäkran om min fullaste
till-gifvenhet.
F. Liszt.
Ofvanstående bref, som benäget stälts
till vårt förfogande, har ej ringa
intresse, såsom bevis på hur vår
genialiske tonsättare Franz Berwald såsom
sådan uppskattades af en så ansedd
konstdomare som Franz Liszt. Genom
någon missuppfattning af denne har
väl ordet »niéce» i brefvet influtit i
stället för protegée, emedan någon
slägtskap ej förefinnes mellan Berwald
och fröken Thegerström. Den hos oss
brukliga, vördnadsfullt förtroliga
»farbrors »-titeln torde ha förorsakat
misstaget.
––^ —
Följetong. »
Josef Diem och hans
giljare-färd.
Om den nyligen aflidne
violoncell-virtuosen Josef Diem har man
åtskilliga lustiga historier att berätta. Diem
var en begåfvad menniska och en
dugtig musiker, men såsom före detta
»alpherde» och sålunda utgången »ur
de djupa leden», kunde han ej så
lätt sätta sig in i formerna för de
högre bildades sällskapslif; — deu
vanliga skolbildningen fattades houom
äf-ven, och i umgänget beflitade han sig
— åtminstone under studietiden i
München, då vår sagesman
sammanträffade med honom — att visa ett
högst ogeneradt, ofta ganska
bond-aktigt manér. »Jag har banat mig
väg nedifråu — genom sträfvan och
sjelfstudier —, livad jag är har jag
mig sjelf att tacka för!» brukade han
med en viss proletärstolthet framhålla.
Hans högsta sjelfberöm var: att han
var »autodidakt». Detta främmande
ord hade han tillegnat sig, ehuru han
annars ej var mycket hemma i
främmande språk eller lärda och
vetenskapliga termer. Då han från Weimar
en dag inträffade i Karlsbad för att
konsertera, pratade han som vanligt
helt öppenhjertigt med sin värdinna
på platsen, en naiv och ej synnerligen
klyftig personage, om sin
selv-made-härlighet, hur han var en »autodidakt»
och att han tillika var »alpherde»,
hvaröfver han äfven kände sig stolt,
så att den goda böhmiskan hlef
öfver-tyga(l om, att den nye kurgästeu för
henne framdragit sina förnämsta
vär-dighoter och derefter uppsatte
persona-lierna på Karlsbads främlingslista. I
ett exemplar af denna lista från den
tiden kunde man också få som ett
kuriosum läsa: »Josef Diem, autodi
dakt och alpherde från Weimar».
* *
*
Skall man sätta tro till Diems
»förtroliga meddelanden» i vänkretsen —
och hvarför skulle man ej tro en så
ursprunglig och oslipad natur ha
kunnat upplefva de äfventyr han berättat
om sig — hade en gång kärlekens
himmelska stjerna uppstigit på hans
horizont och utsigter öppnat sig för
honom till ett rikt och i allo
förmånligt parti. Det var en ungdomsaffär;
men det missöde, som tycktes följa
honom som en arfsolycka, gjorde denna
hans lifs sköna dröm om intet.
1 Berlin lärde han känna en ung
dam, naturligtvis ett ideal af bästa
sort. Fadern — millionär! Den unga
damen hade redan gifvit honom
för-hoppningtir om genkärlek, och det
gälde nu endast för den ungdomlige
svärmaren att få tillträde till hennes
hem, att introduceras i den tillbeddas
familjekrets och göra bekantskap med
hennes stränge herr pappa. Slutligen
yppade sig, tack vare
rekommendationer och goda vänner, tillfälle
härtill, och den vigtiga aftonen nalkades,
då Diem skulle presenteras för gub
ben och var inbjuden att med sin
violoncell gästa i denne Krösus’ och
hans gyllene dotters salong.
Instrumentet var redan ditsändt, och vår
virtuos begaf sig å väg efter. Men
då ett förfärligt regnväder gjorde
gatorna omöjliga för en fotvandrare, måste
vår hjelte se sig om efter en droska.
Långt sökande förgäfves! Hela verlden
tycktes resa i dag; också stod regnet
som spön i backen. Ändtligen fick
lian sigte på ett åkdon. Diem rusade
fram till det, öppnade dörren och steg
in, men precist i samma ögonblick
öppnades dörren på andra sidan af en
person, som också steg in i vagnen.
Nu uppstod en strid med ord och ti!l
och med några knuffar mellan de båda
inkräktarne, af hvilka livar och en
ansåg sig ha rätt till okvald besittuing
af det dyrbara fortskaffningsmedlet.
»Herre, ni är en oförskämd krabat!»
skrek slutligen Diem i berserkaraseri,
»jag var dock don förste på platsen!»
— »Det måste först bevisas, — ut
med er!» blef svaret. »En sådan der
gröngöling kan gerna löpa till fots!»
Att kallas »gröngöling» i det
ögonblick då man står inför en af sitt lifs
vigtigaste tilldragelser, uppfyld af
tanken på fästmansvärdigheten, det är
någonting oerhördt. Konstnären
skummade af raseri, och med sitt lediga
uttryckssätt på bondspråket tog han
till hjelp hela den arsenal af
skällsord, hvaröfver han förfogade, så att
den förbluffade »droskkonkurrenten» i
hast rymde fältet, dock med do
olycksbådande orden: »Oerhördo grobian!
Men vänta du, din unge bängel, jag
träffar dig väl!»
Och verkligen 1 Då han till slut
sjunkit ned i vagnsdynorna och gifvit
kusken adressen till den presumtive
svärfadern, hörde Diem alldeles
tydligt att en annan vagn oafbrutet följde
efter hans. Aha! fienden var honom
i hack och Läl! Han hade
naturligtvis fått tag i en annan droska och
förföljde honom för att få reda på
hvem han var. Framåt gick det nu
i traf — bägge kuskarne klatschade
på, så att det stod härliga till.
Anländ till millionärens och
kommerserådets hus sprang Diem, upprörd
af harm, ur droskan, nådde med ett
enda saltomortale husets port och
rusade förbi den rikgalonerade portiern
i det han sprang upp de första stegen
på den ståtligt upplysta trappan. O
himmel! hans fiende och förföljare var
fräck nog att sätta efter honotu äfven
här och beträda den eleganta trappan,
oerhördt 1 »Herro —! hur vågar ni
intränga här!» skrek violoncellvirtuosen
i vild förbittring och stälde sig i
vägen för den förföljande med eu
utmanande hållning. »Portier, visa då
ut den der menniskan! men gå och
anmäl mig: Joseph Diem, kammar-
virtuos !»
Men portiern — han tänkte ej på
någon anmälning. Han sjönk ned på
sina knän af skräck vid det oerhörda
missdåd som blifvit begånget. Och
Diems förföljare kastade en föraktlig
blick på konstnären, gick utan att säga
ett ord stolt förbi sin antagonist
trappan upp till första våningen.
»Hvad vill detta säga?!» stammade
plötsligen vår hjelte och kastade en
hjelpsökande blick på portiern. Men
i detsamma öfverfölls han af en dunkel
aning om något olycksöde och
stannade liksom fastuaglad på åttonde
trappsteget.
»Himmelske gud!» frampressade
slutligen husets Cerberus, Ȋr ni
förryckt?! Det var ju herr
kommerserådet sjelf!!»
Först efter lång betänketid vågade
Diem genom en tjenare återfordra sin
violoncell. Oin invånarue i
kommerserådets hus och hem fick han efter
detta olycksaliga qtii pro quo aldrig
vidare höra ett ord.
M. Kff.
––%––-
Från scenen och konsertsalen.
Kyl. operan. April 1: Gounod: Faust
(Margareta: fru Brag; Faust, Metistofeles:
hrr Ödmann, Sellergren). —- 2, 4: Gluck:
Orfcos; Mascagni: På Sicilien, (Santuzza,
Lola, Lucia; frökn. Labia, Abnati, fru
Strandberg; Toriddo, Alfio: hrr Ödmann, Landquist).
— G, 10, 13: Gluck: Orfcvs;
i.eonca-vullo: Pajazzo (Canio: hr Bratbost). — 8,
15: Gluck: Orfevs; Mascagni: På
Sicilien (Santuzza: frök. Hallgren; Toriddo, Al-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:58:51 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1894/0062.html
