Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allra vigtigaste. Den har afseende på
tingersättningsanvisningarna. Med
ti-dons lopp har man kommit till ett
fingersättningssystem, som i många
fall är diametralt motsatt det i äldre
tider brukliga. Den dag som i dag
är framhålla vi såsom väsentlig
svårighet hos pianospelet förhållandet mellan
öfver- och undertangenter, att de ej
ligga i samma plan, att fingrarna tumla
om på ojemn terräng. Vi hafva
derfor haft till ögonmärke att göra dem
möjligast oberoende af denna ojemnhet,
att genom ■ fortsatt »gymnastik» sätta
dem i stånd att röra sig lika lätt, fritt,
säkert och tydligt på öfver- som
undertangenterna och att ej vid någon
möjlig svart-hvit kombination på något
sätt »missa» (ej träffa eller träffa med
fel i anslaget). Enligt utgifvarens
tör-hända något djerfva åsigt är den fin
-gersättning den bästa, som medgifver
exekutören att transponera i en
tonart ad libitum ett och samma tonstycke
utan mekanisk förberedelse och
kvalfullt öfvervägande. Beethovens op.
57 måste en modern virtuos af äkta
halt kunna utan ansträngning
föredraga lika ledigt i Fiss-moll som i
F-moll. Härtill lämplig tingersättning
måste grunda sig endast och allenast
på korrekt återgifvande af den
musikaliska frasen — utan hänsyn till
förhållandet mellan öfver- och
undertangenter eller de längre och kortare
fingrarna — och kastar helt naturligt
öfverända alla regler från den äldre
metoden.
En synnerlig omsorg hafva vi
an-vändt på att framställa texten så
åskådlig som möjligt och dervid följt den
moderna grundsatsen att inskrifva alla
noter, som skola af högra handen
utföras, på öfra notplanet, venstra
handens på det nedra, vidare att vid två
stämmor i medrörelse undvika dubbel
beteckning, en verklig lyx o. s. v.»
I sitt lörord till tredjo upplagan
tillägger Biilow:
»En ny upplaga plägar sändas ut
med anspråk att få gälla som
förbättrad; i denna betydelse må
framför allt uppfattas de förut utgifna 50
styckenas ökning med ytteiligare 10,
som likaledes hemtats ur den
ursprungliga samlingen, 84 etyder, som
offent-liggjordes 1810, enär de sedan
tillkomna 16 (op. 81) äro af mindre värde.
Fackmän hade redan st dan länge gjort
utgifvaren uppmärksam på luckor,
hvilkas utfyllaudo syntes önskvärdt för
att fullständiga den kurs i teknik en
elev har att genomgå. Vid valet af
dessa nya 10 etyder, likaväl som vid
allehanda små tillökningar i
anmärkningarna till de 50 föregående och vid
korrektion af fingersättningen på grund
af praktisk erfarenhet har utgifvaren
haft att fröjda sig af råd från sin
högt ärade vän och kollega, herr
professorn i pianospelning Carl
Esch-mann-Dumur i Lausanne, hvilken
genom sina förträffliga ui.dervisnings-
arbeten »Guide du jeune pianisten och
ännu mera genom »llhyinic et Agilité,
Exercices iéchniques» är väl bekant
inom musikverlden.»
Om etydernas spelande gör Biilow
följande »anmärkning» eller
anvisning: »Hvarje hand öfvar först sitt
parti särskildt i långsamt tempo med
med en och samma styrkegrad. För
att kontrollera vunnen säkerhet
försöker man att öka tempot och tillämpa
oföränderligt mezzopiano i stället för
forte. Om någon den minsta
otydlighet framträder, återgår man till den
förra metoden. Sammanspelning med
båda händerna må begynna först
sedan man vunnit herravälde öfver de
mekaniska svårigheterna. Studiet af
crescendo och diminuendo o. s. v. i
föredraget måste derefter företagas på
samma sätt, d. v. s. båda händernas
sammanspelning måste föregås af
hvar-dera handens öfning för sig att
uttrycka de dynamiska föreskrifterna
(graderna af cresc. och dim.). —
Läraren måste fordra ett systematiskt
arpeggio, der detta spelmanér
föreskrif-ves, äfvensom samvetsgrant väuja
eleven att spela brutna ackorder, der
sådant spelsätt icke uttryckligen
angif-ves. Att i undervisningens början
medgifva ens det ringaste godtycke i
detta hänseende medför olägenheter
och fel, omöjliga att utrota.»
Ofriga anmärkningar äro mera
specielt rigtade på hvarje särskild etyds
utförande, och det ginge för vidt att
närmare redogöra för dessa.
Fiuger-sättningen är i hvarje etyd noggrant
anvisad, men förefaller på ett och
annat ställe uågot konstlad och
föranledande större fingervexling än som
be-liöfs, då de elever, som hunnit
begagnandet af Cramers etyder, vanligen ha
nog utbildade händer för större grepp
och jemnöfvade fingrar. — Uti nr II
(originaluummer 20) synes oss t. ex.
i 24:e takten fingersättningen 2—8 i
diskanten och 3—4 i basen bättre än
2—1, 1—2; i 13:e takten är
oktavgreppet och öfverläggning lättare än
hoppet från låga basuoten, mod 5:e
fingret, till den högre oktaven med 3:e.
Uti nr VIII (originalLiiiramer 16), den
bekauta vackra basotyden i F-inoll, är
första taktens fingersättning underlig.
Diskanten börjar här med
dubbelpunk-terad sext, ass—f, derpå följer kort
sextondel, qvinten c—g, och så två
terser, f— ass, f — ass, staccaterade ;
Biilows fingersättning är här respekt.
4—1, 5—2 och så hopp till 3—1, 4—1.
Då en kort not efter punkterad i
regeln skall sluta sig till en följande, så
rubbas med ofvaustående fingersätt niug
rätta sammanhanget och legatot. I
17:e takten, der Ass-dur inträder,
tillgodoser han ock detta genom
finger-sättningen 3—1, 4—2, 5—3, men
använder onödigt 5—2 på andra tersen
i stället för 4—2. Första taktens
tingersättning bör, enligt vårt förmenande,
bättre tecknas med 3—1, 4—1, 5—3,
4—2, hvilken sistnämnda sedan
bibehålies på terserna, hvilka alla tre hos
Biilow ha livar sin fingersättning.
Redigeringen är för öfrigt mycket
instruktiv. Välbetänkt är ock num-
rerandet här och der af takternas
ordningsföljd, i och för omtagning och
dylikt. Etyderna äro äfven
metrono-miserade.
Det klassiska etydverket i denna
upplaga förtjenar att med sina i det
hela stora förtjenster på det bästa
rekommenderas för undervisningen.
––^––
Ett bref
från Franz Liszt till Franz Benvald.
Weimar 22 febr. 1858.
Min bäste herre!
Ni har gjort mig på en gång en
ära och ett verkligt nöje med att
dedicera mig Eder qvintett (d:o 2,
op. 6). Jag tackar Er uppriktigt
derfor och ber Er vara öfvertygad om
den sanna aktning och sympati, som
jag hyser för Edra arbeten. Denna
qvintett (liksom de trior som föregått
densamma) andas så att säga en inera
förtunnad, mera stärkande atmosfer än
den, i hvilken röra sig de goda alstren
af denna genre, hvilka — det kan
jag ej neka till — ofta synas mig
mera tunga än solida, mindre
allvarsamma än monotona. Fakturen är
sinnrik, skicklig och smidig,
utvecklingar och infall mästerligt anordnade,
stilen ädel och hannoniskt originell.
Om jag hade att afgifva ett
omdöme om Edra verk, skulle jag säga,
att den framträdande karakteren synes
mig vara en liflig uppfinning,
förträffligt reglerad af erfarenheten,
förtjusande esprit och behandlingssätt.
Sålunda tillfredsställer Ni konstens
fordringar utan att någonsin såra det
sunda förståndet. Också skola Edra
trior och qvintetter alltid vara säkra
om fullständig framgång, så snart de
träffa ett auditorium mottagligt för
dessa rörelser, som tillhöra en fin och
upphöjd konstsmak.
Ty värr finns ej detta auditorium
alltid och öfverallt, ty ofta kan man
på de föregifna musikkännarne och
koustdomarne tillämpa Skriftens ord:
»De hafva öron för att icke höra».
Men tro mig, min herre, Ni bör icke
alls låta Er påverkas af dessa talrika
domare med falska och långa öron,
utan fortsätta liksom förut med att
skrifva hvad Ert hjerta och Er fantasi
iutala Eder. Så hafva ständigt och
utan krus alla de handlat, hvilka haft
något att säga och uträtta i deuua
verlden.
Efter snösmältningen hoppas jag vi
få nöjet återse Er i Weimar. Jag
gläder mig dubbelt deröfver: först på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
