Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillfälle att höra — aldrig omtalas,
utan mod denna slags tillgifvenhet
och saknad, hvarmed man talar om
vänner, från hvilka man länge varit
skild, utan hopp om återseende.
Teaterns bibliotek förvarar de
dyrbaraste skatter af äkta dramatisk
musik, men som numera tyckes
alldeles ha råkat i glömska. Detta
är dock i sanning ett för hårdt öde
för en Glucks, en Mébuls, eu
D’Alayracs, en Nicolo Isouards
m. fl:s mästerverk. En lycka för
dem är dock, att det troligen
endast är från den Stockholmska
scenen de blifvit förvista, ty, så vidt
oss är bekant, lefva de ännu med
fullt lif på de större utländska
tea-trarne, i god samdrägt och enighet
med nutidens »lejon»; ja, i trots
af Meyerbeers i en viss mening
kolossala tondiktningar, fortfar dock,
åtminstone på 0| eran i Berlin,
Glucks Iphigenie i Tauris att ännu be
traktas såsom den lyriska tragedins
hittills ouppbunna mästerstycke, och
gifves der årligen för fulla hus. Skulle
det då icke löna mödan att äfven på
vår scen försöka återupplifva, om icke
Glucks operor lör det första — en
omedelbar öfvergång från det
närvarande till denne.-i höga men antikt
enkla stil vore måhända ännu för skarp
både för sångare och åhörare — men
de öfriga här ofvan uppräknade
mästar-nes, med flere andras, förnämsta
arbeten, t. ex. Ariodant, Målaren och
Modellerna, Slottet Montenero, Lebeman,
Joconde, Jessonda o. s. v. ? En stor
dramatisk tonmästare, Ku hl au, bar
ännu icke gjort sitt inträde på vår
scen : skulle icke hans Röfuarborg eller
Lulu, eller Elverhöi med sina vackra
folkmelodier någon gång kunna komma
i fråga, likasom Rossinis Wilhelm
Teil och Othello, af alla erkända
såsom denne tonsättares mästerstycken ?»
Det säger sig sjelft, att vi med
anförande af ofvanstående ingalunda yrka
på upptagande af alla de här
upp-gifna till en del föråldrade operorna.
Jenny Lind-Goldscbmidts
monument
i Westminster Abbey i London.
Den 2 maj 1893 uppsattes en
begäran om tillstånd att i Westminster
Abbey få placera ett minnesmärke
öf-ver Jenny Lind Goldschmidt, i skepnad
af en porträtt-medaljong. Petitionen
var undertecknad af; hertigen af
Edinburgh, prinsen och prinsessan Christian
af Schlesvig-Holstein, rikskansleren lord
Herschell, talmannen i underhuset the
Hon. Peel, hertigarue af Devonshire
och Westmiuster, lord Salisbury jemte
ett antal öfriga pärer och offentligt
bekanta herrar och damer, tillsammans
62.
I detta aktstycke heter det:
»Hennes godhet mot behöfvande var
outtömlig och hennes lif ett exempel för
kristliga dygder, hvilket på båda sidor
om Atlanten kom henno-t systrar att
blicka upp till henne som tiH ettideal.
I sin konst leddes hon af de renaste
motiv. Sina stora gåfvor betraktade
hon såsom anförtrodt gods, det hon var
pliktig att använda för att lyfta och
lyckliggöra sina likar, och den ingif
velse hon hemtade ur sin fasta
öfver-tygelse därom, väckte gensvar hos
tosenden, för hvilka hennes besjälade
sång blef en uppenbarelse och väckelse
till högre lif.»
Sedan dekanen Bradley afgifvit sitt
tillstyrkande af förslaget, utsågs i det
så kallade Poet’s Corner, som bildar
södra korsgången i Westminster Abbey7,
plats för minnesvården, omedelbart
öf-ver bysterna af the Earl of Carlisles
barn och under den i ’ ögat fallande
statyn af Händel, hvars verk fru
Gold-schmidt förstod och återgaf med en
fulländning som ingen.
Den 20 sistl. april skedde
invigningen af detta monument, som här ofvan
är afbildadt I den folkuppfylda
kyrkan syutes på första bänken hr Otto
Goldschmidt med familj: mr Walter
Goldschmidt, hans son, döpt till Avrell
Walter Lind; mrs Raymond Maude och
hennes mau jemte tre barn samt
kapten Ernest Goldschmidt.
Att det engelska konungahuset skulle
representeras vid högtiden visste man,
och detta skedde genom prinsessan
Helena, drottningens tredje dotter
(Drottningen och prinsen af Wales bevistade
samma tid brölloppet i Coburg).
Åtföljd af sin gemål, prins Christian,
och äldsta dotter Victoria inträdde
prinsessan, ledsagad af dekanen till
fåtöljerna längst fram i kapellet. Sedan
hon helsat på herr Goldschmidt och
yttrat några ord till honoui och
svensknorska ministern hr Åkerman började
ceremonien.
Efter en bön, som församlingen åhörde
alltjemt stående, förde dekanen
prinsessan till väggen med de många
monumenten. Hon vidrörde lätt ett snöre,
det hvita täckelset föll och den hvita
•)
raarmortaflan med Jenny Linds kända
bild visade sig.
Medaljongen af Birch, afslutad kort
före skulptörens död, är enkel men
smakfull och väl utförd.
Inskriptionen på bandet kring lyran under
porträttet innehåller endast: Jenny
Lind-Goldschmidt, born Oct. (i 1820
— died Nov. 2 1887. Sedan
prinsessan, efter att några ögonblick ha
betraktat bilden af den vän hon så
högt värderat, återvändt till sin plats,
yttrade dekanen med ljudelig röst:
»Jag får hiirmed tillkännagifva, att
minnesvården öfver m:me Jenny
Lind-Goldschmidt nu är inför lifvad
med monumenten i denna kyrka,
Westminster Abbey.»
Härpå följde en kort bön, hvarpå
en korgosse sjöng med
orgelackompanjemang sopranarian ur
»Messias», börjande med orden »I know
tlmt my Redeeiner liveth», hvilka,
skrifna i guld, läsas kring öfre kanten
af porträttmedaljongen. Denna aria var,
som bekant, af Jenny Lind högt älskad
och ofta mästerligt tolkad. Efter denna
sång följde trion å capella »Lyft ditt
öga« ur Mendelssohns »Elias» och ett
par orgelnummer ur Goldschmidts
oratorium »Ruth». Ceremonien alslutades
med dekanens uttalaude af välsignelsen.
Ett vältaligt telegram från konung
Oscar till prinsessan Helena vittnade
om det intresse han visade för dagens
festlighet och hedrandet af den berömda
svenska koustnäriuuans minne.
Ludvig van Beethovens
föräldrahem och barndom.
är år 1845 den 1U—13 augusti
festligheterna i Bonn egde rum
vid aftäckandet af Ludvig van
Beethovens minnesstod i denna hans
födelsestad utgjorde naturligtvis äfven
huset, der familjen van Beethoven från
farfar till sonson haft sin bostad, en
stor dragningskraft. Den gamle
bagar-mästaren Gottfried Fischer och Lans
syster Cecilia måste då gång på gång
berätta hvad de hade i minnet från
Beethovens ungdomsår och umgänget
med hans närmaste. Fischer lät också
öfvertala sig att uppskrifva sina
hågkomster, hvarmed han ifrigt
sysselsatte sig ända till sin död 1864. Han
lefde sina sista år i Bonns katolska
hospital, och hans papper hamnade i
stadens arkiv. De Fischer’ska
anteck-ningarne äro originela nog, i gammal
krönikestil, och bära prägeln af
sanningens trobjertade, oskrymtade språk.
Hvad den gamle hedersmannen hade
att berätta om familjen Beethoven och
»herr Ludvig, kompositören», kan ju
vara af intresse att höra, helst som
berättaren såsom jemnårig och
lekkamrat bott under samma tak som den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
