Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hörde icke på, utau vände sig från
scenen för att samtala i sin loge.
Sedan ridån fallit, nalkades honom mr
Remusat, för att fråga honom om
pje-sen haft den lyckan att behaga honom.
— Den är dum. Hur var det med
de båda tjocka husarerna jag såg ?
Hvilka spelade dem?
— Elleviou och Martin, Sire!
— Godt, så säg dem, att om jag
hade husarofficerare som liknade dem,
skulle jag afskeda dem på stället.
Hade Martin och Elleviou uppträdt
i civil dragt, så hade måhända både
sångarne, poeten och komponisten
funnit nåd för imperatorn; ty det var
ouekligt att dolmanen icke ville kläda
de temligen korpuleuta sångarne. Och
på sådana omständigheter beror ofta
ganska mycket.
Sålunda råkade äfven Garat att
misshaga Napoleon och kallades aldrig till
hofvet. En enda gång hörde man
honom hos kejsarinnan; men Josephine,
som kände sin gemåls antipati, lät
aldrig mera kalla honom till Malmaison.
För att trösta sig häröfver, underhöll
Garat angenäma minnen, hvilka, så
länge han lefde, ej lemnade honom.
Han hade helt ung kommit till Paris,
för att egna sig åt vetenskaperna; men
hans passionerade konstkärlek afledde
honom snart derifrån. Lagfarenhetens
mästare åsidosattes, och Gluck och
Piccini, hvars tvist på den tiden
upprörde hela konstverlden, blefvo hans
hjeltar. Att springa omkring i salon
gerna och för Gluckisterna sjunga
Piccini, för Piceinisterna Gluck, samt
derjemte väcka uppmärksamhet genom
siu drägt och sin sydländska liflighet,
detta var hans lefnadssätt, oaktadt
hans förtörnade faders protester. Denne
hade i sina bref bedt, förmanat, hotat
honom; slutligen kom en skrifvelse af
det torra innehåll, att numera allt vore
förbi mellan den olydige och
lättsinnige sonen samt den man, som han
endast tycktes anse för sin bankir,
och att han ej mera borde räkna på
något understöd. Detta var ett hårdt
slag, men Garat krossades ej deraf.
Han hoppades att åter upptagas till
nåder, sedan hans talang förskaffat
honom en ställning. Han skref till
sin fader ett vördnadsfullt bref och
gick till en vän för att låna penningar.
Emellertid måste han ha något att
lefva af; han sökte och fann. Garat
var känd i de första salongerna; hans
härliga stämma, hans musikaliska [-instinkt,-] {+in-
stinkt,+} som numera redan vunnit ut-
bildning, smaken och värmen i hans
uttryck skattades högt af alla, som
egde sinne för skön konst. Grefven
af Artois hade några gånger hört honom
i en elegant fruntimmerskrets; tillika
berättade man fursten med hvilken
stränghet fadern behandlat sin son.
Rörd häraf kallade han honom till sig
och utnämnde honom till sin
sekreterare. Nu tycktes Garats lycka vara
gjord: drottningen sjelf visade honom
den äran att musicera tillsammans med
honom; men detta oskyldiga nöje
bidrog framdeles till den olyckliga
furstinnans fördert’.
Den dag, då Garat för första
gången genom grefven af Artois
presenterades för Marie Antoinette, var en
af de skönaste i hans konstnärslefuad.
Han sjelf skildrar den sålunda:
» Det var stor musik hos drottningen;
allting högst lysande: en dubbel rad
af damer, i glansen af deras skönhet
och deras juveler, ocb bakom dem alla
de utmärktaste män som gifvas. Jag
sjöng, och drottningen, som sjelf gaf
signalen till applåder, berömde min
röst och min talaug. Jag hade ock i
sjelfva verket sjungit ganska bra, utan
att låta öfverväldiga mig af den
sinnesrörelse, från hvilken man vid 18
år inför ett sådant auditorium väl knappt
kan afhålla sig. Jag sjöng ett annat
nummer och med ännu mera bifall.
Nu tog jag plats bakom damerna, och
under det Legros sjöng en aria, stod
jag händelsevis bredvid spanske
ministerns gemål. Hon var utomordentligt
skön, och hade i synnerhet en
ovanligt välbildad hals. Bredvid henne
stodo två förnäma herrar, af hvilka
den ene yttrade till den andre:
»himmel, sådan vacker hals ! Detta sades
så högt att hertiginnan hörde det.
»Jag skulle gerna byta hals med den
lille Garat, om jag kunde sjunga
såsom han», svarade hon genast, i det
hon sände mig den ljufvaste blick.
Jag var i sjelfva himlen, såsom man
lätt kan tänka sig, och hade haft lust
att omfamna hertiginnan och den
förnäme herrn på köpet, som gifvit henne
anledning till detta svar. Men jag
af-liöll mig derifrån, emedan . . .»
Här af bröt Garat; men man kunde
läsa i hans leende, hvad han ville låta
förstå. Han var alltid något
skrytsam, när han talade om sina äfventyr.
Han var ful, maniererad och alltför
egenkär för att göra någon särdeles
lycka hos damerna. Hans hela behag
låg i hans himmelskt sköna stämma,
som utöfvade en otrolig makt, och i
denna stämma uttalade sig en glödande
själ och en prydlig, men dock
kraftfull konst, som förstod att åt lidelsen |
gifva det uttryck af sanning, hvars i
välde öfver känslan är så stort.
(Forts)
—e—
Från scenen och konsertsalen.
Kgl. operan. Maj 2, 6: Verdi:
Trubaduren, (Manrico: hr Nordal Brun, giist: Leonora, !
Azucena: frökn. Labia, Almati; grcfve Luna:
hr Vallenius). — 3: Gounod: Romeo och \
Julia. — 4: Wagner: Tannhäuser. — 7: i
Bizet: Carmen. — 10: Rossini: Wilhelm
Teil; (Arnold: hr Nordal Brun, gäst; Mathilda:
frök. Holmstrand.) — 11, 14, 15;
Saint-Sa ens: Fryne, komisk opera i tvä akter på
vers al Augc de Lassus (Fryne: fru Anna
Pettersson-Norrie, gäst; Lampito, Frynes slaf:
frök. Frödin; Dikefilos, arkont: hr Brag; Ni- j
kias, hans brorson: hr Ödmann; Agoragines, |
Kynalopex, demarker: hrr Johanson,
Henrikson; en härold: hr Grafström); I Ungern,
dansbild, arrangerad af Gunhild Rosén,
musiken: Rakoezymarsch af If. Berlioz och
»Ungerska dansar» af Joh. Brahms.
Vasa-teatern. Maj 2—5: Ninichc.
Arbetareinstitutet. Maj 4: Konsert.
Biträdande: fruar L. Nyström, D. Edling, frök.
A. Nordrjuist, hrr Tor Aulin, Sv.
Sclio-lander.
Musikaliska akademien. Maj S:
Musikföreningens 37:e konsert. Biträdande:
gref-vinnan M Taube, fru D. Edling, fröken A.
Malmström, hrr O. Lejdström, M. Bratbost,
k. hofkapellet. Dirigent: prof. Fr. Neruda.
l. Berlioz: Uvertyr till »Kung Lear»; J. P.
E. Hartmann: Davids 115p3alin för soli, kör
och orkester; 3. Ferd. Thieriot: Am
Traun-unsee, op. 13, för barytonsolo, dnmkör och
stråkorkester; Gounod: Gallin, lamentation för
sopransolo, kör och orkester: 5. Mendelssohn:
LofsAng, symfonikantat for soli, kör och
orkester; op. 52. — 7. Fr. Nerudas 4:e
kammarmusiksoaré. Biträdande: fru H. Svedbom,
fröken Sigr. Petterson, hrr Tor Aulin, C.
Xordquist, Kr. Sandquist, J. G. Kjellberg.
Fr. Berwald: Trio för piano, violin och
violoncel!; Fr. Neruda: »Musikalische Märchen»
for klarinett, nitviol, violoncell; Schumann:
Pianoqvintett, Ess dur.
Kungsholms kyrka. Matiné, för
skollufsko-lonicrna. Biträdande: fru D. Edling, hrr
Oskar och Carl Lejdström.
Herr Nordal Brun afslutade sitt
gästspel här med Aruold i »Wilhelm
Teil», sedan han efter första
uppträdandet i »Postiljonen» ett par gånger
sjungit Manrico i »Trubaduren». Efter
Chapelou, som var hans bästa rol, sätta
vi Arnold, som återgafs ganska
tillfredsställande i sång som spel, om än
rösten i de vekare partierna gör sig
bättre gällande än i de mera
kraft-fordrande, särdeles i det höga läget,
då likväl sångaren med fördel anlitar
falsetten. Han sjöng de sista rolerna
på tyska. Som Mathilda uppträdde
första gången fröken Holmstrand, en
strålande prinsessa, som med mycken
smak och ledighet utförde sin stora
kavatina och duetten med Arnold. I
»Trubaduren» återgaf signora Labia
Leonora förtjenstfullt och hr Vallenius
grefve Luna. Fröken Almatis
Azucena är som bekant en af hennes bästa
roler.
Operasäsongens sista nyhet,
Saint-Saéns »Fryne», har nu gått öfver
scenen. För innehållet af operans text,
skrifven på vers, redogjorde vi
utförligare förra året, efter premieren i
Paris. Vid ridåns uppgång ser man en
öppen plats i Athen, der den egenkäre
och narraktige arkonteu Dikefilos’ byst
nyss blifvit af täckt. Denne har en
brorson och myndling, Nikias, hvars
arf han ej vill släppa ifrån sig och
vill genom demarkerna Agoragines och
Kynalopex fängsla den penningtiggande
myndlingen, som emellertid piskar upp
de komiska figurerna och tager siu
tillflykt till hetären Fryne, i hvilken
han är betagen, sedan han hämnats
på förmyndaren genom att kläda ut
hans byst. Andra akten, hos Fryne,
börjar med en scen mellan henne och
Nikias. Arkonten inträder i afsigt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
