Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ilare, Holland skall jag aldrig mer
besöka».
Klädedrägteu (hofmusiker i gala) var:
sjögrön frack, gröna kortbyxor med
spännen, svarta eller hvita
sidenstrumpor, skor med svarta rosetter, hvit
blommig sidenväst med ficklock, västen
kantad med guldsnören, hvit kravatt,
friserade lockar ined hårpiska,
klackhatt under venstra armen och värja
med silfverkoppel vid venstra sidan.
Aunars var Ludvig ofta vårdslös i
sin klädsel, så att Cecilia allt som
oftast sade till honom: »Hvad du nu
ser smutsig ut igen! Du skullo hålla
dig mera proper.» Då svarade han:
»Hvad betyder det? När jag en gång
blir en stor herre, så skall ingen
vidare märka det på mig.» Herr
Ludvig vau Beethoven hade fordom
följande utseende: kort och satt växt,
breda axlar, kort hals, stort hufvud,
rund näsa, mörk ansigtsfärg; han gick
alltid litet framåtböjd.
Kurfursten måste ett fjerdedels år
residera i Münster, då hade
musikerna ledighet. Under den tiden gingo
Beethoven, fader och son, jemte herr
Rovantini mest på besök hos
musikälskare, som inbjudit dem. Men det
gjorde de ej för pengar, ty det stred
emot herr Beethovens karakter, utan
till ömsesidig förnöjelse. Under tiden
gick Cecilia ofta till fru Beethoven,
för hvilken det var rätt välkommet
att få litet lugn. Under arbetet med
sömnad och stickning kunde hon då
berätta om sina resor och äfventyr hon
råkat ut för. Som flicka hade hon
rest mycket med förnäma familjer, hade
sett och upplefvat mycket, så att hon
väl förstod att gifva ungt folk goda
råd.
En gång hade herrarne efter en
sådan ferieresa i trakten återkommit
till Bonn, då der en skriftlig inbjudan
mötte dem från herr Monizar i
Nieder-cassel; der stannade de i 14 dagar och
träffade der många officerare från
Bonn-regementet. Herr von Monizar var stor
musikkännare, han besökte ofta
Beethovens och hade sin glädje af
Ludvigs talang; han förutspådde hans
storhet.
Man kan just icke annars säga, att
Ludvig satte mycket värde på
kamrater och sällskap. Sina lyckligaste
stunder hade han när han var fri från
allt sällskap, när familjen var borta
och han fick vara ensam. Ofta låg
han om morgnarna i fönstret i sitt
sof-rum åt gården med hufvudet i
händerna och såg helt allvarsam ut,
stirrande på en och samma fläck. När
man talade till honom fick man ej
något svar. Stort nöje hade Ludvig
af den sköna utsigten öfver Rhen och
åt Siebengebirge, som man hade från
husets vind. Beethovens älskade Rhen.
När fader Beethoven om
söndags-aftnarne besökte familjen Fischer, så
hade han mycket att berätta och kunde
i då säga: »Min son Ludvig, han är nu
min enda glädje, han förkofrar sig så
i musik, att han betraktas af alla med
beundran. Min Ludvig, min Ludvig,
jag inser att han skall blifva en stor
man här i verlden. Ni, som nu sitta
här och kunna få upplefva det, sauna
mina ord!»
I Bonn fanns en person vid namn
Stomm, som hade komponerat musik
och var tokig. Man såg honom ofta
gå omkring med en taktpinne och en
iulle noter utan att säga ett ord. När [
han någon gång helt oväntadt kom in
i Fischer’ska huset, slog han med
taktpinnen mot bordet och pekade uppåt
Beethovens boning, takt slog han, men ,
var annars stum som en fisk. Ludvig
skrattade ofta deråt och sade: »Der
kan man se hur det går med musici;
den här har blifvit tokig genom
musik, jag undrar hur det skall gå med
oss sjelfva en gång?» Många andra
musiker voro afundsjuka på Ludvigs
far för sonens skull; de voro
illasinnade mot denne och en gång hos en
hoflakej, der hofmusiker kommo
tillsammans, spelade de Ludvig ett fult
spratt med maten. Från annat håll
berättas, att man till och med skurit
gossen öfver handen för att göra honom
oduglig att spela.
Då Ludvig tidigt blef berömd för
sina kompositioner, besökte många
främmande musikvänner hans hem. Många
ville höra honom spela en liten
konsert, och då samlade fadern ihop
rnu-I siker och föranstaltade en sådan i sitt
rum. Mäster Fischer fann sig dock
till slut besvärad af den myckna
musiken, och då han bakade om natten
och måste sofva om dagen samt blef
störd i sin sömn af det eviga
musicerandet, sade han en dag till herr
Beethoven: »Det gör mig ondt att säga det,
men ni måste se er om efter en annan
bostad». Men bortflyttningen räckte
ej länge; Johann öfvertalade Fischer
att låta honom flytta tillbaka; han
; kunde ej få några bra rum: han ville
musicera i rummen åt gården.
Beethovens flyttade tillbaka. Men Cecilia
berättade ofta hur stor glädje hon haft
af Beethovens’ musik och hur ledsen
hon varit, när det blef så tyst efter
bortflyttningen. Ar 1784 var den stora
Rhenötversvämningen. När vattnet då
steg upp till andra våningen, måste
Beethovens med barnen praktisera sig
ned på en stege, hvarefter musikern
Philippart tog familjen till sig. Johann
vau Beethoven var dock så fästad vid
Fischer ska huset, att han tre gånger
kom tillbaka dit igen efter att ha flyttat
deri från. Orsaken till sista
bortflyttningen var ett förestående krig med
fransmännen, när man trodde att
kurfursten skulle förlora sitt land, då
Beethoven ansåg sig blifva utan
anställning och derföre i tid måste
inskränka sig. Det året dog fru
Beethoven. Johann van Beethoven afled
1792 i en ålder af 52 år. Vid samma
tid lemnade kurfursten Max Franz
Bonn och begaf sig till Münster i
Westfalen; en sorglig tidpunkt inträdde
då för Bonn. Många hus stodo tomma.
Alla adliga familjer drogo bort. Nu
skingrades ock Beethovens söner.
Kurfursten Max gaf grefve von Waldstein
i uppdrag att sända herr Ludvig van
Beethoven till Wien, der han hos Joseph
Haydn skulle fullkomna sig i
komposition. Bonn och Rhen återsåg
Beethoven aldrig.
Följetong.
En originel sångare.
Den berömde sångaren Ga ra t
föddes den 25 april 1764 i Ustariz uti
södra Frankrike. Han dog den 1 mars
1823. Garat gick långt i originalet;
han hade en ädel karakter, men för
dem, som ej närmare kände honom,
var han en outhärdlig gäck, som
tilllika om sitt eget värde hyste ett
öf-verdrifvet begrepp. Många värderade
honom för hans hat mot Napoleon och
ville deri finna hans trohet mot den
olycklige grefven af Artois, hvars
sekreterare han fordom varit. Men
Garat hatade kejsaren, emedan denne icke
kunde lida honom. Men hvarföre
visade kejsaren sådan motvilja för Garat,
då så många andra utmärkta
konstnärer åtnjutit hans ynnest? Garat klädde
sig alltför besynnerligt och det tålde
kejsaren icke. Man vet att Murat
be-höfde alla sina lysande ogenskaper,
alla sina bragder för £(tt förmå den
lille mannen i den enkla öfverrocken
till att förlåta honom den
guldbrode-rade drägten, de röda stöflorna och
plymbaretten, hvarmed han på
slagfältet och vid tuilerieparaden var
utstyrd. Garat hade inga förtjenster af
denna art att lägga i vågskålen, och
derföre fann han ingen nåd för
kejsarens ögon.
»Han är en karrikatur, en pajazzo,
denne Garat», yttrade kejsaren en
afton, då man beklagade, att den
beundransvärde sångaren ej illustrerade
soaréerna i S:t Cloud. »Jag kan icke
se honom utan att frestas till att bli
ond. En man, som icke ser ut" som
en menniska, och roar hela Paris
genom sin löjliga utstyrsel — han må
sjunga så bra han vill, men jag har
ögonen för nära intill öronen. Skulle
jag en gång förlora synen, så må han
kanske sjunga hos mig.»
Det intryck man gjorde på kejsarens
blick, var alltid högst lifligt; lycklig
den, som genast i början behagade
honom. En afton var han i
Feydeau-teatern, der man gaf »De gifta
män-nerna som imgkarlar», en vacker
operett af Berton, i hvilken Martin och
Elleviou uppträdde i sin glans och
genom sin härliga sång hänförde
publiken till det lifligaste bifall. Napoleon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
