Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alla spela svåra stycken med elegance
och säkerhet.
Lilla Marie Pauline Hall, 9 år
gamnral, är en liten violinelfva, som
nog snart kommer att göra uppseende
i Lendon. Hon är fröken Hildegard
Werners elev och har gjort furore på
stora konserter i Newcastle genom sitt
fängslande spel.
Den berömde violinisten Emil Sauret,
som hörde lilla Marie Hall spela för
en tid sedan, hyser stora förhoppningar
för den lilla flickans framtid, och har
erbjudit henne att bli sin elev, så snart
hon kommer till London för att vidare
studera violinspelning. Ett annat
engelskt musikaliskt underbarn är den
9-åtiga Gladys May Hooley, också elev
af en lärarinna i en landsortstad, som
redan vid 6 års ålder spelade Beriots’
»Scéne de Ballet», op. 100 och
Pa-ganinis »Moto perpetuo» på konserter.
Den lilla fiolspelerskau än känd under
namnet den »lilla Neruda». —
För närvarande är dagens brännande
fråga inom den engelska musikverlden
den så mycket diskuterade »The
Re-gistration of Teachers of Music»
(Registrering af musiklärare), d. v. s. att
endast musici, som kan prestera fullt
godkända betyg från musikinstituter,
eller ha af universitetern a blifvit
ut-nämda till Doctor eller Bachelor of
Music skulle ha rätt att hädanefter
utöfva lärarekallet i England.
För närvarande är landet så
öfver-svämmat af så många »Quackdoktors
of Music», och okunniga dilettanter,
som ge musiklektioner, att verkliga
musiker ha svårt att förtjena sitt
uppehälle.
Till råga på eländet, så kan hvem
som helst i England utan vidare
musikalisk uppfostran köpa sig diplom
och titlar med thy åtföljande
sidenkappa och doktorshatt från åtskilliga
institutioner i London, som endast äro
etablerade för att förtjena bra med
pengar genom att sälja dylikt
»lull-lull». På så sätt ha kreerats en massa
»Professors of Music», som genom deras
värdelösa titlar imponera på den stora
massan i England. — Emellertid har
situationen nu blifvit så oroande, att
herrar musici ha rest sig i massa för
att bekämpa dilettanternas intrång i
deras kall. Möten ha hållits öfver hela
landet för att diskutera om bästa
medlet att stäfja allt detta ofog, och
man har kommit till det resultat, att
en petition skall sändas till Parlamentet,
med anhållan att regeringen skulle
tillerkänna Musici samma skydd mot
»impostors» som doktorer och lagkarlar
redan ega, nemligeu att inga andra än
män — och kvinnor — af facket skola
ega rättighet, att utöfva lärarekallet i
Stor-Britannien. Naturligtvis kommer
en sådan genomgripande reform att
väcka, och har redan väckt stort
motstånd inom vissa kotterier, men det
oaktadt anses det mycket troligt, att ’
det förr eller senare går igenom.
Den 1 Juni firade The Musical
Times, Londons äldsta och mest
ansedda musiktidning sitt 50 års jubileum.
Den såg först dagens ljus den 1 Juni
1844, och har alltsedan den dagen
egts af den stora musikfirmau Novello,
Ewer & C:o, hvars organ den är.
Näst i åldern bland Londons mu- [
sikblad kommer »The Musical He- j
raid», som existerat under 41 år,
och tillhör »Tonic-Sol-Fa»-sånginstitutet.
Sedermera komma The Musical
Standard, The Musical Record,
The Keyboard, The Church
Mu-sician och Musical News, den
senare är Londons mäst spridda
musiktidning, organet för »The Royal
College of Organists.» Ibland
musikblad som ha till sin uppgift att samla
meddelanden om violinister, stråkmusik
m. m. äro: »The Violin Times» —
»The Strad», »The Strings» och
The Orchestral Assosiation
Gaze 11. Förutom dessa utges det en
hop musiktidningar, som så till
sä-gandes blomma för dagen. De komma
ut, florera for en kort tid, och
försvinna igen. Men det är ej endast i
musikpressen som det utöfvas en ovanlig
aktivitet, ty det fins i Euglands
huf-vudstad ej mindre än 147 olika
sång-och musikföreningar, omkring 40 större
musikinstitut, 800 musik- och
instrn-menthandlare — och omkring 3000
musici, som ge undervisning i sång ’
och instrumentalmusik.
Vår ansedda landsmaninna fröken
Agnes Janson, biträdd af flera celebra
artister, ger inom kort en stor konsert
i London.
* *
•
Den populära tidningen »The Sketch»
Lar nyligen meddelat ett porträtt och
biografi af den svenska sångerskan
M:lle Dagmar (fröken Edman) som
under våren var engagerad af sir
Au-gustus Harris att sjunga i åtskilliga
operor å Drury Lane — London. Han
har äfven engagerat m:lle Dagmar att
uppträda med italienska operasällskapet
under deras höstturué i England,
SkotPand och Irland.
Hector Berlioz’ »La Damnation du
Faust», arrangerad som opera i 4 akter
ges för närvarande med stor framgång
af Carl Rosas operasällskap under
deras turné i provinserna. Ehuru det
alltid är af stort intresse att äfven på
detta ovanliga sätt både se och höra
Berlioz’ gigantiska och gripande
mästerverk, så är det ögonskenligt att
kompositören endast menade att det
skulle höras i konsertsalougen. Berlioz’
musik är mycket omtyckt i England
och spelas ofta på alla stora
orkesterkonserter inom och utom London.
11. IF— r.
Från Danzigs musikverld.
Bref till Svensk Musiktidning
af F. L.
WÉiVanzigs publik är mycket musik-
W älskande och man gör mycket
musik i denna Vestpreusseus
sköna hufvudstad. I juli löper en stor
sångfest af stapeln, mer än 15 hundra
sångare äro redan antecknade som
medverkande och man bygger som bäst en
kolossal konsertsal, som skall rymma
tusentals åhörare förutom den
enorma kören. Samsången står högt
i ölets hemland, och medan ensemblen
oftast är oklanderlig, leuinar renheten
dock åtskilligt öfrigt att önska. Bland
Danzigs många musikförbund står
Dan-ziger Männergesangverein högt,
densamma räknar bortåt ett 100-tal
medlemmar och deras goda vilja får
ersätta hvad som brister i förmåga.
Detta dock icke som klander, ty denna
sångförening är uteslutande rekryterad
bland musikaliske obildade sångare,
diLettanter, der det fysiska tongifvandet
är hufvudsak och det psykiskt
harmoniska välljudet — hoc est regelrätta
tonansättandet — är en terra
incog-nita.
Basarne äro öfverhufvudtaget bättre
än tenorerna. Det är en saunskyldig
fröjd att se denna förening utföra sina
nummer, från den fjunskäggige
ynglingen intill den gråhårige farfadern
sjunga alla med en andakt, ett intresse
och ett allvar, som visar att de sjelf.a
njuta af sin 6ång — att de älska den
och att deras hängifvenhet för sin
uppgift står lika högt som deras energi
att efter ansträngande dagsarbete egna
timtal åt tröttande samöfningar. Det
är detta samfälda intresse som i
Tyskland verkar medryckande — här sjunga
alla åldrar — och har man så mycket
mindre röst qvar när man går i slutet
af 50 talet, har man dock alltid sitt
stora intresse, och om det kniper kan
den goda viljan alltid understödja här
och der. På så sätt åstadkommas en
massverkan och en skiftande tonskala
af uttryck, som åt samma fras förlänar
ett egendomligt originelt behag. Man
glömmer det konstnärligt bristfälliga
och njuter, verkligt njuter af denua
tonmassa, som utan att ega ruflineradt
utsökta nyanser klingar sympatiskt
genom den underström af varm känsla
som skimrar igenom. Af mycket
intresse blir tvifvelsutan den stora
sångarfesten i medlet af juli.
Danzigs mest omfattande
musiksäll-skap är Ceciliaföreningen, hvars
dugande dirigent, Georg Schumann, bragt
stora, gedigna mästerverk ett mycket
godt utförande. Danzigs opera är äfven
rätt väl rekryterad och dess reportoir
omvexlande. Francesco d’Andrade är
här en gerna och ofta sedd gäst, och
i Danzig har han på tyska kreerat
»Hans Heiling».
I Danzig har Nordens oförgätliga
näktergal Jenny Lind slagit sina hän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
