Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
operan i Wien tolf gånger, till antalet
representationer endast föregången af
»Cavalleria» och »Pajazzo».
Friedrich Smetana föddes den 2
mars 1824 i Leitomischl, östra Böhmen,
son af en rik bryggare, som var stor
mnsikvän. Redan ganska tidigt
framträdde hos gossen den musikaliska
be-gåfningen för sång och pianospel, i
hvilket han nådde en glänsande talang.
Ar 1843 lemnade han gymnasiet i
Pilsen för att i Prag helt och hållet
egna sig åt musik. Der hade han
Proksch till lärare och en kort tid
utbildade han sig sedan i pianospelet
under Liszt. Efter sitt giftermål med
pianisten Katharina Kolar * inrättade
han 1848 en skola för pianospel i
Prag och fulländade sin första
pianokomposition, Six morceaux
charactéri-stiques. Dessa tillegnades Liszt med
anmodan att emottaga dedikationen
och anskaffa en förläggare åt dem.
Styckena behagade Lis/.t, och han
dröjde ej att uppfylla den unge
komponistens önskan. Då Liszt året derpå
kom till Prag, uppsökte han Smetana
och inbjöd honom att komma till
Weimar. Smetana antog bjudningen och
tillbragte en tid hos sin gynnare.
Från den tiden blef förhållandet
mellan de båda mästarne allt hjertligare,
hvarom bref från Liszt till vännen i
Prag bära vittnesbörd. Ett af dessa,
som lemnar intyg om Smetanas
betydenhet som tonsättare, erkänd af en
sådan man som Franz Liszt, må här
anföras. Liszt skrifver den 17 maj
1880 om Smetanas stråkkvartett »Aus
meinem Leben»:
»Högtärade vän! Din präktiga qvar
tett har skänkt oss en sann förnöjelse.
I förgår spelades den på ett utmärkt
sätt af herrar konsertmästare Kömpel,
Grfitzmacher, Nagel och Freiberg hos
fru baronessan von Meyendorf, der
storhertigen, arfstorhertiginnan och
prinsessan Elisabeth befunno sig och
applåderade qvartetten. Nästa vinter
Skall den offentligen produceras på
kammarrausiksoaröerna härstädes. Här
inneslutas några rader af Kömpel —
Spohrs förnämste lärjunge — hvilka
tydliggöra totalintrycket af din qvartett.
»Bästa tack för sändningen af dina
nyligen utkomna två symfoniska
dikter, hvilkas uppförande flerstädes
rekommenderas — —.»
På rekommendation af Alexander
Dreyschock mottog Smetana 1856
platsen som dirigent för filharmoniska
sällskapet i Göteborg, der han var mycket
uppburen såsom sådan och äfven som
virtuos och lärare. Ar 1862 lemnade
Smetana Göteborg, öppnade åter en
musikskola i Prag och blef slutligen
1866 dirigent för den nationella
Prag-operan. Från denna tid daterar sig
hans egentliga stora verksamhet som
komponist. Jemte mindre pianostyc-
* Död 1857, hvarefter Smetana gifte om
sig 1859 i Prag.
ken, sånger och kammarmusik skapade
han omfångsrika orkesterverk,
symfoniska dikter: Richard III. Wall enst eins
Lager. Hakon Jarl. Moldau, Visegrad,
Mein 1 aterlanä och ej mindre än åtta
operor: Die verkaufte Braut och Die
Brandenburger in Böhmen (1866),
Dalibor (1868), Libussa (1872), Zwei
Wittwen (1874), Der Kuss (1876),
Das Geheimniss (187S) och Die
Teufelswand (1882). Af andra Smetanas
kompositioner kunna vi nämna en
Triumf-symfoni (1853), Prager-karnaval för
orkester, två stråkqvartetter (E-moll och
| C-dur), en pianotrio, böhmiska
nationalsånger, transcriberade för piano,
kör-saker. Fes’marsch till Shakspeares
300-årsfest etc. Smetana, som af sina
landsmän kallades »den böhmiske
Beethoven», visade sig som komponist hylla
Wagner och Liszt som mönster, men
bar äfven tryckt en nationell prägel
på sina verk.
Tio år före sin död nödgades
Smetana på grund af en allt mer
tilltagande döfhet lemna sin befattning som
ledare af Prag-operan. Sedan han
derefter råkat ut för en sinnessjukdom,
som föranledde en kortare vistelse på
en anstalt för sinnessjuka i Prag, afled
han der den 12 maj 1884.
Smetanas lif visar på det hela bilden
af en konstnärsindividualitets ostörda
utveckling. Med undantag af vistelsen
i Sverige och de få konsertresor han
företog, trädde han ej utom sitt
fäderneslands gränser. Visserligen stod han
i förbindelse med de mest betydande
musiker i Tyskland på hans tid, men
de kunna alla berömma hans
oegen-nytta och blygsamhet. Att hans
vistelse i Sverige och den bekantskap
han här gjorde med våra
nationalmelodier och förnämsta inhemska
tonverk i någon mån inverkat på hans
tonskapelser torde ej kunna betviflas,
och i hans nu här gifna opera tycker
man sig i ett och annat finna bevis
härpå.
Då det är operan »Brudköpet» —
»Die verkaufte Braut» — som nu
öf-verallt i musik veriden upplifvat minnet
af Friedrich Smetana och hans konst,
må här till slut anföras hvad som
öf-ver denna och dess komponist yttrats
i en ansedd tysk musiktidning:
»Här kan man verkligen säga, att
en originell talang, utan efterapning,
öst ur djupet af folkets känsloverld.
Det något landtligt enkla och sträfva
i texten afspeglar sig ock i musiken.
Men det kommer nu icke en på, om
den krets, i hvilken de handlande
personeras tankar röra sig, är inskränkt;
Lortzing är också understundom
trivial, men han skall lefva ändå; —ej
heller kommer det an på om de
använda musikaliska medlen stundom äro
af sådan enkelhet, att man förundrad
frågar sig från hvilken tid verket
härstammar; Franz Schubert förstår också
I att med de enklaste medel röra våra
bjertan, och om Schubert påminner
kanske mest Smetanas hjertevinnande
melodik. I den första duetten mellan
Marie och Wenzel utgöres hela den
harmoniska apparaten nästan hundra
takter igenom af ingenting annat än
tonikan och dominanten, men det fins
lifskraft i# musiken, ty den visar sig
alltigenom inspirerad. Komponisten
har fyllt de gamla musikaliska
formerna af seccorecitativet, visan, arian
och de hurtiga korsatserna vid
aktsluten ännu en gång med så friskt
lif, att vi knappast kunnat vänta något
sådant — i slutet af nittonde
århundradet. En så solig duett som den i
D-dur, första akten bär sken af att
omedelbart härstamma från Mozarts
»Figaro», och dylika iakttagelser gör
man här ofta. Men jemte den
allmänna tyska karaktären hos musiken
träffar man åtskilliga nationella
tsjec-kiska drag. Dessa förekomma
synnerligast i operans flere danser, såsom i
den förträffliga bondpolkau i slutet af
första och den vilda »furianten» i
andra akten med dess förtjusande
drömmande mellansats, men äfven i andra
nummer, såsom t. ex. den vackra
in-ledningskören. Just i utvecklingen af
de nationella melodierna ligger, såsom
det synes, det egendomliga och
lifs-kraftiga i Smetanas musik, som
sär-skildt beträffande den i fråga varande
operan med hänseende till känslans
friskhet och omedelbarhet verkligen
söker sin like.»
Om sångkonstens förfall.
Efter professor Lamperti.
’ipMfldrig har det funnits så mycken
JPft* entusiasm för sångkonsten,
also^ i drig så många elever och så
många lärare som i vår tid. Och
likväl är det just den nyare tiden, som
är vittne till denna gudomliga konsts
förfall och till ett nästan fullständigt
försvinnande af verkliga sångare och,
hvad värre är, goda lärare i denna
konst. Hvad är orsaken och hur skall
bristen afhjelpas?
Några påstå, att det är rösterna,
som ej mera finnas, andra säga att det
fattas talanger, men intetdera är fallet.
Både röster och talanger finnas ännu,
men hvad som fattas är det grundliga
studiet af andhämtningen,
vokalisatio-nen och den klassiska repertoaren, så
som allt detta fordom sköttes. Man
studerade förr fyra eller fem år innan
man vågade offentligt uppträda i en
liten rol; meu nu är man ej rädd för
att, när strupen malträterats ett års
tid, agera konstnär och taga i tu med
de svåraste uppgifter. Hvarken Verdi
eller Wagner ha någonsin sagt till
sångarne: »För att sjunga vår musik
behöfs det ej att studera sångkonsten,
det är nog att ha en stark röst och
att vara en dräglig skådespelare!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
