Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tvärtom. Då Verdi på en kongress
i Neapel talade om sångkonstens
förfall, yttrade han, att det var en
tvingande nödvändighet att vända tillbaka
till det gamla allvarliga röststudiet.
Wen i Tyskland är det icke blott
de äkta sopranerna, som nästan gått
förlorade, utan också tenorerna, emedan
en tenor i Tyskland, när lian icke
sjunger Wagner, ej kan få något
engagement eller i alla händelser ej kan ernå
någon första plats. Detta ger
anledning till att sångarne öfveranstänga
sina röster. Det vore långt bättre, om
tenorer, som ej rå med Wagner-operorna,
alldeles afhölle sig från denna
repertoar, som kräfver en kraftig tenor,
hvilken kan sjunga recitativerna med
pompös stämma. Och likväl inträffar
det ständigt, att tenorister, som väl
hafva en frisk och behaglig men
ingalunda stark röst, snart nog taga ihop
j med Wagner, utan att förut ha
grundligt studerat andhämtning, solfeggier
i och vokalisation eller ha skaffat sig
något begrepp om röstregistren.
Tenoren är af alla röstslag den, som
som kräfver den forsigtigaste
behandlingen, mycket allvarligt och
omsorgsfullt studium. Men de flesta tyska
tenorer sjunga som om de vore
barytonister, emedan de tro sig på detta
sätt blifva tenorer a la Wagner.
Mellanläget forceras, utan att man tänker
på, att den sålunda misshandlade
stämman mattas och åldras i förtid.
En tenorsångare vid namn Pardini
sjöng ännu 72 år gammal Othello i
Rossinis opera, och rösten lät hvarken
torr eller öfveransträngd. Tenoristen
Stagno, som har sjungit i o2 år och
för hvilken tenorpartiet i »Cavalleria
rusticana» är skrifvet, har sjungit
Wagner, Verdi, Meyrerbeer o. s. v., och
hans röst är ännu väl konserverad; och
Negri, Campanini, Tamagno och andra
sjunga satntna repertoar utan att ännu
ha tagit skada.
Hvarför hålla Patti och Sembrich
så väl ut? Jo, för att de sjunga den
repertoar, som passar för deras röster.
Då Lamporti 1885 var i Paris med
Sembrich, som skulle sjunga i »Lucie»
och »Traviata», yttrade hon en önskan
att få sjunga Margareta i »Faust».
Lamperti satte sig energiskt deremot
och bad henne enträget att behålla
sin repertoar. Partiet var ej lämpligt
• för hennes röst och hon skulle annars
inom kort tid blifva en sångerska af
sådan sort, som man har alldeles nog af.
Man talar om i vår tid, att Wagner
och Verdi förderfva rösterna. Detta är
endast fallet med de icke ordentligt
utbildade rösterna. Men här ligger
I den egentliga kärnpunkten i
sångkonstens förfall, och så i ögonen fallande
«letta äu är, vill dock ingen rätt förstå
det. Den otillräckligt skolade rösten,
som ej råder öfver hela sin rörlighet
eller öfver det genom den konstnärligt
utbildade andhämtningen uppnådda
fullkomliga legatot, blir snart utsliten.
Lika litet som någon med aldrig så
stor talang för pianospel iblir en
virtuos utan att ha gjort flere års flitiga
tekuiska studier, lika litet kan man
begära att vackra vokala gåfvor skola
vara nog, att det skönaste, finaste och
ömtåligaste intrumentet, sångstämman,
skall få konstvärde, skall kunna
brukas med virtuositet utan det
grundligaste fördjupande i den vokala
tekniken.
Det är beklagligt att unga sångare,
som vilja vara konstnärer, ofta försöka
sig med sånger och arior förr än de
funnit verklig stadga i rösten, studerat
andningens mekanism och uppnått den
nödvändigaste böjligheten, ja, innan de
ännu lärt öppna munnen på rätta
sättet. För allt detta fins det en mängd
lärare, som bära skulden, i det de
begagna sig af elevernas naivitet till
egen fördel men till konstens skada.
Det är ingalunda absolut nödvändigt
för att kunna sjunga att ha en stor,
icke en gång någon verkligt vacker
röst. De flesta röster skola göra ett
rätt godt intryck när egaren kan med
säkerhet beherska andningen, när han
har uppnått ett felfritt uttal och
grundligt tillegnat sig legato. Men just
dessa saker behandlas af en mäugd
lärare med oförsvarlig vårdslöshet, för
att icke säga okuunighet, och de äro
just de allra vigtigaste att i botten
förstå för både elev och lärare.
Ehuru nutidens vokalmusik ej
befattar sig med koloraturerna från
Mozarts och Rossinis tid, är det likväl
oundgängligt nödvändigt att basera
sångstudiet på andnings- och
strup-gymnastiken och på den fullkomliga,
tätt bundna förbindelsen eller
sammanslutningen af tonerna (legato). Utan
fullständig färdighet i det hänseendet
är det omöjligt att återgifva alla de
vokala uttryck, som begäras af nyare
komponister, att kunna bära sin ton
fast och uthållande och att kunna
prestera de mångfaldiga nyanser och
färger, som den dramatiska konsten
har bruk för.
Röstens tekniska utveckling hvilar
på lungans dubbla verksamhet, som
består i luftens ljudlösa inandning och
sparsamt afmätta utandning, hvaraf
sjelfva röstapparaten förblifver alldeles
oberoende. Den för sången så högst
vigtiga muskeln, hvarpå lungorna hvila
och med hvars hjelp utandningen
be-herskas, kallas som bekant diafragma.
Har man blifvit herre öfver
andedrägts-organerna, under hvilkas öfning
munnen hålles halföppen, går man öfver
till öfningen af legatot, den omärkliga
öfvergången från en ton till en annan
i samma audedrag, medau de särskilda
tonerna bäras fram i ett, som om de
vore en enda ton. Den, som icke
tillegnat sig det rätta sättet att bära
tonen och att förbinda tonerna,
uppnår aldrig någon reu koloratur. Det
är herraväldet öfver andningen, som
är tyngdpunkten i all sångkonst.
Alla fraser och kadenser böra
af-slutas utan att förbruka all den luft,
som fins i lungorna. Man skall alltid
hafva luft i behåll, och det är ett
stort fel, hvarigenom ock slutet af en
sångsats gör en förfelad verkan, om
den tager med sig den sista återstoden
af luften i lungorna. Den stötvisa
touansatsen, som många lärare använda,
är absolut skadlig för strupen. Man
har talrika exempel på
strupimflamma-tioner, som blifvit en följd af detta fel.
Åtskilliga hygieniska regler är det
gagneligt att observera, ehuruväl man
bör akta sig för att drifva iakttagelsen
af dem till någon löjlig ytterlighet.
Men det sparar absolut rösten, när
man i allmänhet använder en viss
måtta med att tala. Stor pratsamhet
och högröstadt tal sliter ovilkorligeu
på sångstämman. Man bör icke sjunga
omedelbart efter måltiden; mycken
förtäring af fet mat är icke heller
ny’t-tig. När man öfvar sig, bör man
sjunga med full röst, men icke så, att
det blir en ansträngning, och jemua
uppehåll äro nödvändiga. Det är bra
att göra sina studier framför spegeln,
så att man alltid kan ha en blick på
ansigtsuttryeket och munställn ingen
samt att vänja sig vid on smakfull
hållning, undvika kastningar med
huf-vudet, lyftning af axlarne m. m.
Sådana allmänna fel, som att hålla
tungan för högt eller att för mycket
sluta tänderna, undgår man bäst
genom att sjunga framför spegeln. Alla
forcerade och konstlade medel, hvilka
ofta användas, såsom att taga
åtskilliga saker i munnen, på tuugau,
mellan tänderna o. s. v., må bestämdt
af-rådas. Erfarenheten har fullständigt
visat olämpligheten af sådana
hjelp-medel. Många rörelser på hufvudet
m. m., som åtskilliga nybörjare bruka,
är allt fel, som böra undvikas.
Hufvudet bör alltid bäras lugnt och
upprätt, endast hjertat må röra sig fritt,
vara med och fortplanta sin värme till
föredraget.
Det är absolut nödvändigt för en
elev, som vill göra studiet af
sångkonsten till sin uppgift, att välja en
lärare, som är fullständigt hemma i
behandlingen af rösten och beheiskar
legatosatsen så, att han kan inviga
eleven i sångkonstens alla hemligheter
och subtilaste enskildheter. Det är
alls icke nödvändigt att läraren sjelf
har en präktig röst, men han bör dock
ha så mycket röst och kunna sjunga
så, att han klart kan tydliggöra hela
den vokala tekniken. Det bör ock
emellan eleven och läraren vara
likasom en magnetisk förbindelse, som
befordrar inflytelsen af lärarens ande på
eleven.
En stor förlust är i vår tid
tillhaka-sättandet af opera buffa (den komiska
operan) och semiseria (den romantiska,
egentligen »halft allvarliga»). Sådana
verk som »Figaros bröllop»,
»Rarbe-raren», »Don Pasquale», »Linda di Cha-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
