Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mounix» cch dylika bildade förr en
repertoar, som var utmärkt passande
till att skapa konstnärer. Personer
med solid stämma och verkligt
dramatisk talang bröto sig först riktigt
fram, n’ir de genomgått den lärorika
skola, som de ofvannämnda operaslageu
erbjuda. Derefter kunde de först med
framgång taga i tu med den stora
dramatiska operan, som de nu med
grundlig kunskap om sin konst kunde
odla.
Sådana operor som de ofvan anförda,
som »Cosi fan tutte», som »Fra
Dia-volo» kan publiken bara bli led vid,
om de utföras medelmåttigt. Om de
nyare komponisterna, i stället för att
som Meyerbeer, Wagner och Verdi
skrifva stora tragiska operor, hvilka
räcka i tre å fyra timmar, ville odla
den graciösa komiska eller romatiska
operan, skulle de dramatiska sångarne
hafva den största fördel deraf genom
tillgång till en naturligare och sundare
utbildning. När man emellan
»Huge-notterna», »Lohengrin», »Valkyrian»
eller »Aida» då och då låter samma
sångare uppträda med en temligen
flyktig instudering af partier i mindre
högstämda mästerverk, och detta ej
utfaller lyckligt, är man ofta tanklös
nog att gifva komponisten skulden
derför, men detta är högst oriktigt
och obilligt.
Saken är den, att nutidens
dirigenter ofta känna s:g främmande på detta
område, att de sakna rätta begreppet
derom och taga saken för lätt; vidare
att sångarne ej kunna sjunga dessa
partier, som fordra verkliga
sångkonstnärer. Naturligtvis kan det ej vara
fråga om att skrufva tiden tillbaka.
»Figaros bröllop», »Barberaren» och
»Regementets dotter» kunna ej
skrif-vas än en gång, men de nya
komponisterna må icke inbilla sig vara en
Verdi eller Wagner och att kunna
begynna så som dessa snillen ha slutat.
Det skulle gagna både konsten och
dem att begynna med verk af
blygsammare omfåDg och ej större anlagda,
än att de kunna föras igenom.
»Cavalleria rusticana» visar att också min- 1
dre verk kunna väcka lifligt intresse.
Det är ett fullkomligt misstag när
det tros, att man efter att ha studerat
den italienska sångmetoden — den
enda rätta vägen till att sjunga väl
och vackert — skulle vara mindre
lyckligt utrustad för tolkningen af
högdramatisk musik, likasom icke
Mali-bran, Pasta, Grisi, Sonntag, Cruvelli,
Catalani och många andra ha varit
stora dramatiska och tekniskt sublima
sångerskor. Hade dessa varit samtida
med Verdi och Wagner, skulle de ha
utvecklat en likadan storhet såsom
Valkyrian eller Aida, som den,
hvarmed de hänryckte sin samtid i roler
sådana som Norma eller Semiramis.
Man får ej förvexla uttrycket
»dramatisk tolkning» med den exaltation,
som ligger i röstforcering eller osköna
och öfverdrifna gester och rörelser,
hvilka ofta gifvas till bästa af stora
dramatiska operasångare. Dessvärre
träffas alltför ofta sådant otyg hos
konstnärer, hvilka skulle känna sig
högst indignerade, om man betraktade
dem som dramatiska nybörjare.
Richard Wagner har om fru
Schröder-Devrieut skrifvit följande, som
mången sångare behöfde lägga på
hjertat: »Hon hade stort ingen röst,
men hon visste att sköta sin andning
så väl och att med den låta en eannt
kvinlig själ utströmma i underbara
toner, att man dervid hvarken tänkte
på röst eller sång».
Endast den, som kan konsten att
sjunga väl, förmår att gifva sin sång
just den kraft och uttrycksfullhet, som
håller ut i längden, antingen han
sjunger italiensk, fransk eller tysk musik.
Fastän tonskalan endast omfattar sju
toner, är och blifver det en stor konst
att sjunga den felfritt, så att man väcker
åhörarnes fullständiga behag och att
rösten omtänksamt konserveras — en
konst, som är lika svår i alla språk.
I en period, hvarunder begreppen
om vilkoren för sångkonsten äro
förvillade och oenigheten tager allt större
utsträckning, må man söka sig tillbaka
till fysiologien och den gamla
italienska sångmetoden, som så grundligt
bestått profvet.
–-^—
Följetong.
En märkvärdig fiol.
Af L. von Ganting.
fndor en mångårig vistelse i den
schweiziska förbundskufvudstaden
kom jag ofta till det närbelägna
I Freiburg, hvilket utom sitt
pittoreska läge och sina vackra
fornlemnin-gar hade för mig något annat som
lockade. En krets sköna damer
brukade der med stor ifver egna sig åt
utförande af den bästa och äfven
nyaste musik, hvartill också några
herrar hade äran och nöjet att få
medverka. Merendels var ock närvarande
en gammal, såsom musikvän allmänt
bekant patricier i Freiburg, herr von
der Weid. Flere gånger blef jag,
främlingen, bjuden i hans hus, och
hvad jag der redan vid första besöket
fick se och höra, skall för mig alltid
förblifva oförgätligt.
Efter den första vänliga helsningen
tog han fram och visade mig en
gammal violin. Jag kunde ej låta bli att
le vid åsynen af hans vigtiga min, då
han räckte fram instrumentet. Men
redan första blicken på dess trä,
lackering och hela utarbetning förrådde
fiolens värde. Kort förut hade jag
påträffat ett exemplar af de såsom för-
lorade ansedda tjugufyra violinerna,
hvilka, som man vet, Andreas Amati
förfärdigat för konung Karl IX i
Frankrike. Jag blef ej litet förvånad öfver
att få se förirradt till Freiburg ett
au-nat mycket vackrare exemplar, tydligen
tillhörande den samma kungliga
samlingen. Jag kunde ej återhålla min
förtjusning öfver instrumentets härliga
klang och min önskan att få ega det.
»Ert omdöme om denna violin
gläder mig,» försäkrade herr von der
Weid, »ty den ligger mitt hjerta
mycket nära. Men det är ett annat,
ganska eget förhållande med det här
instrumentet, som ni ännu inte känner.»
Han visade mig åtskilliga inläggningar
i träet, hvilka jag ej förut bemärkt.
»Här ser ni de franska liljorna, och
chiffren, som synas derunder, bilda
Karl IX:s monogram. — Som ni vet
hade Karl IX åtskilliga passioner.
Han var lidelsefull fäktare, ryttare
och jägare, hade svagheten att med
Ronsard, hans hofskald, skrifva tråkig
vers, och slutligen slutligen satte han
stort värde på att få gälla som god
musiker. Han har verkligen också,
detta icke blott af smickrande tungor,
fått beröm för att ha blåst valdthorn
med en virtuositet, som den bäste
hornist kunde ha afundats honom.
Men äfven violin spelade han med
mästerskap, och det här instrumentet
var hans violin »
»Hur har det gått till,» frågade jag,
»att ni kommit i besittning af denna
kungliga tillhörighet?»
»Ah bevars, på ett mycket enkelt
sätt. Arhundraden igenom voro vi
schweizare så kallade "Reisläufer”. d.
v. s. soldater i främmande tjenst —
våra bönder satte en ära uti att skicka
sina söner till främmande kaserner, i
stället för att de nu sända dem till
universitetet; en sådan soldat, en ung
bondson från Freiburg vid namn Jean
Pardi har från det franska
konunga-dömets skeppsbrott bragt på det torra
denna violin, hvars historia jag gerna
utförligt vill berätta er.
»Fordom stodo trenne regementen
schweizare i fransk tjensf. Det mest
ansedda, schweizergardet, under befäl
af grefve Louis Auguste d’Afry,
åtnjöt jemte franska gardet äran att
skydda konungens person. En fransk
och en schweizisk gardist tjenstgjorde
på samma gång i Tuillerierna och de
kungliga slotten, och bemälde Pardi
kom sålunda en dag på vakt i garde
meuble de la maison du roi, en
afdelning af kungliga slottet i närheten
af S:t Louis bron, hvarest den kungliga
familjens märkligaste husgeråd och
tillhörigheter förvarades. Vår freiburgare
blef vän med förste uppsyningsmannen,
och denne visade honom de i kungliga
slottet förvarade skatterna. En
särskild uppmärksamhet fastade Pardi,
som kunde spela litet fiol, vid den då
i kungliga slottet befintliga violinen,
som ni nu håller i edra händer. Upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
