Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anse att de måste komponera i
Waguer-stil, en post.
Skottarne betecknades af Biilow
såsom mycket mera musikaliska äu
engelsmännen. Mackenzie är en
för-träfHig komponist; lians opera »Colomba»
är den bästa opera, som skrifvits efter
»Carmen». — Hvilken teaterdirektion
skall beakta denna värdefulla vink?
Beethoven berömde Biilow såsom en
eminent mästare i att skrifva
variationer; i det hänseendet är Johannes
Brahms hans enda efterföljare.
Då Biilow tillfrågades af en dam
om Schumann var en klassiker,
svarade han henne: »Om det är fråga
om Schumann och Mendelssohn, så
är Mendelssohn klassiker». Han hade
också kunnat svara att båda voro
romantiker.
Mozart satte Biilow naturligtvis
mycket högt och anmärkte, att Mozart
hade större utsigter att upplefva nästa
århundrade, äu mången nutidens
komponist. — Mendelssohn förklarades
af Biilow för en mästare i
pianokomposition; han tänker och skrifver
förträffligt för piano. Man behöfver ej
hos Mendelssohn förklara någonting,
emedan han skref noga och
samvetsgrant, så som han ville ha det. I
begränsningen visar sig mästaren; han
tilltrodde sig ej mer än han kunde
åstadkomma.
Om Schumanns orkesterverk dömde
Biilow kanske för strängt; de låta
ingenting, menade han, och äro
pianostycken, illa satta för orkester. Det
vackraste orkesterstycket af Schumaun
vore 4:e satsen i 3:e eller rhenska
symfonien, »hvari han musikaliskt
illustrerar Köluerdomens gotik». Efter
Beethoven vore före Brahms
Mendelssohns symfonier de bästa, formelt
till och med bättre än Schuberts
och alldeles bestämdt bättro än
Schumanns. Om Mendelssohn anmärkte
Biilow för öfrigt, att kompositören till
musiken i »En midsommarnattsdröm»
i sin ungdom var ett eminent
musikgeni ; sedermera hade hans
uppfinningsförmåga aftagit.
––<&-—
Alfred de Müsset och
Pauline Garcia.
»r Sven Södermaus intressanta bok
»Alfred de Müsset, hans lif och
I verk, litteraturhistorisk studie»,
taga vi oss friheten meddela följande
lilla musikhistoriska skiss:
Något före Rachels debut hade
Mali-brans systor Pauline Garcia anländt
till Frankrike. Müsset gjorde hennes
bekantskap på en matiné hos m;me
Jaubert och blef i likhet med alla de
närvarande hänförd af hennes sköna
stämma och musikaliska genialitet.
Han förutsade, att hon skulle
efterträda Malibran. Då han kort efteråt
såg Rachel, utropado han; »Vi hafva
två Malibran i stället för en, och
Pauline Garcia har en syster». Redan
fråu första stund synes sålunda Müsset
sammanställt de begge representanterna
för tragedien och musiken. Denna
jemförelse utlägger han skriftligt i ett
bref till »sa marraine» (den 15 dec.
1838), hvari han påpekar deras
öfver-ens3tämmelse i ålder, deras
gemensamma uppgifter att bilda epok i
konsthistorien och skilnaden i bildning,
uppfostran och samhällsställning mellan de
begge konstnärssystrarna.
Brefvet skrefs med anledning deraf
att Müsset — genom en uraktlåtenhet
af Tattet — ej fått tillfälle närvara
vid Paulines första konsert (Théåtre i
de la Renaissance), och han ber
der-före m:me Jaubert lemna honom så
noggranna underrättelser som möjligt,
så att han må kunna tala derom utan
att ljuga. Hans afsigt hade varit att 1
skrifva något om konserten på vers
eller prosa. Gudmodern lemnar honom
de begärda underrättelserna — som
man ser af det två dagar senare till
henne adresserade brefvet, hvari
Müsset ytterligare sammanför sina begge
skyddslingar — och styrker honom i
hans afsigt, särskildt hvad den ideela
jemförelsen beträffar. Hon lofvar
honom äfven laga, att han enskildt skall
få höra Paulette — så eller Paulinette
älskade han kalla henne — så att
livad han skrifver ej skall blifva »une
I amplification sur une thése qu’on de- j
| vine».
Pauline sjöng också för honom
programmets alla nummer, och den 1 jan.
stod hans sympatiska artikel i revnen.
Mot slutet kom den ofvauuämnda
jemförelsen, endast korrigerad och mer
utförd. Kritiken afslutades med en i
metriskt hänseende något hänsynslös,
entusiastisk dikt till dessa begge, af
gudarne älskade barn, hvilka han
uppmanar att hålla sig fjerran från
verl-dens fåvitska prat om konsten och
endast lyda deu gudom, som
inspirerat dem.
»Chantez, enfants, laissez-nous dire!»
Alfred hade känt sig dragen till de
begge flickorna, emedan han i högsta
j måtto besatt denna naiva och rena
kärlek till det sköna och konsten, som
] aldrig råkar i konflikt med
sjelfvisk-1 heten. Han såg i Pauline och Rachel
två unga sierskor om en blifvande
scenisk æra för Frankrike, och derför
hade han med hänförelse helsat dem
välkomna. Men i den mån han gjorde
deras personliga bekantskap, blandade
sig med konstvännens entusiasm
känslor af annan art. Detta gäller i första
rummet Pauline, Rachel kände han en
längre tid ondast obetydligt.
Mussets hjerta var vid denna tid
fritt, och han hängaf sig derför utan
tvekan åt det behag, som utstrålade
från den unga sångerskan, minnesgod
af sin sköna vers; »il faut airner sans
cesse apres avoir aimé». Hon
besvarade emellertid ej hans kärlek och
bemötte honom dessutom med en köld
och ett misstroende, som voro sårande.
Hur mycket skalden lod af denna
orättvisa behandling, framgår af den fina
dikten A mademoiselle * * *, der
motsättningen mellan de vredgade och
veka tonfallen verkar behagfullt. Djup
smärta röjer äfven afskedet till Pauline
Adieu, men det stoffartade i känslorna
har här besegrats af en ädel
resignation, och förebråelsen i den vackra
slutstrofen är elegisk:
Un jour tu seiitiras petit utro
Le prix d’un coeur qui nous comprcud,
Le bien qu’on trouve å la connnitro
Et ce qu’on soullre eu ln perdaut.
Dikten skrefs omkring den 1 april
1839 vid det tillfälle, då Pauline reste
till England. Alfred följde fortfarande
med samma intresse hennes
konstnärsbana, som man kan se af ett bref (Uu
souper chez Rachel) till gudmodern,
hvari han tackar henne för det bref
hon meddelat bonom från den älskvärda
Paolita. »Hvad skall jag säga om Er,
som aldrig förlorar något tillfälle att
göra dem glädje, som älska Er?»
Brefvet rörde Paulines debut som
Desde-mona i London. Efter lysande
framgångar i England återvände hon på
hösten till Paris och debuterade i
oktober å Théåtro italien i en af
Mali-brans och Pastas glansroler som
Des-demona. Jemförelser för och emot
uteblefvo ej, men Pauline Garcias
succés var fullständig. Alfred de Müsset
konstaterar den i en förträfflig uppsats
öfver debuten, hvari han lemnar en
analys af Paulines talang och en
sinnrik jemförelse mallan de begge
systrarnas olika uppfattning af Desdemouas
karakter. Ehuru Müsset ej var
musiker (hvilket han sjelf särskildt
påpekar), var han i hög grad musikalisk.
Artikeln innehåller också flera med fin
musikalisk uppfattning gjorda
iakttagelser om Otello, musikens väsen och
uppgift m. m. Hans goda anmärkning,
att Dosderaona — för att ej verka med
yttre medel — bör falla afsvimmad i
en stol och ej på golfvet, accepterades
af sångerskan.
Hur förhållandet mellan Müsset och
Pauline utvecklade sig, vet man ej,
men ungefär ett år senare (i sept. eller
okt. 1840), kort efter sångerskans
giftermål med direktören för Théåtre italien,
Viai’dot, skref Alfred till hertiginnan
de Castries ett i flera afseenden
märkligt bref, der följande passage
förekommer, som troligen har afseende på
Pauline: »Jag har omtalat för Er,
huru-ledes eu absurd, onyttig och löjlig
passion kommit mig att sedan ett år bryta
meil alla mina vanor. Jag har lemnat
allt, som omgaf mig, mina vänner,
mina väninnor, det vattendrag, vid
hvilket jag lefdo, och en af do
vackraste kvinnorna i Paris (kanske Pauls
mystiska dam från 1837). Jag har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
