Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke Luft lycka i min vansinniga
böjelse, ock i dag återvänder jag läkt,
dut är saut, mon torr som ou tisk i
ett sädesfält.»
Fråu dun tiden råkades do sällau
till följd af sångerskans långvariga
och upprepade konstresor. Uttrycket
»1’ingrate 1’auliue» i ett senare bref
(till Sa lnarraiuo dun 23 nov. US-12) j
visar dock, att Müsset ingenting glömt.
––ig–-
Friedrich Smetanas komiska
operor.
Efter Otto Dager, Prag.
Jllet är ej länge som Friedrich
Sme-Sf tanas namn varit mera kändt
^ utom gränserna för hans
hemland, det tsjechiska Böhmen.
Uppförandet af hans båda operor »Die
verkaufte Braut» och »Dalibor» vid
konst- och teaterutställningen i Wien
1892 blef orsak till att en större
publik uppmärksammat grundläggareu till
den tsjechiska nationalmusikeu. Den
förstnämnda af dessa operor gör nu
sin rund öfver en mängd teatrar, och j
man vänder äfven blicken mot hans
andra operor, af hvilka redan en, »Der
Kuss», gått öfver ett par tyska scener
och »Das Geheimniss» är uppsatt på
hofoperans i Wien repertoar för
säsongen.
Då det är omöjligt att ens
antydningsvis karakterisera Smetanas verk,
135 till antalet, inom ramen af en kort
artikel, så tager jag ur förrådet det,
som torde mest intressera en större
läsekrets, nämligen hans komiska
operor.
I Smetanas utvecklingsgång låter
en vacker, fortsatt stegring uppvisa
sig. Såsom vanlig dans- och
pianokomponist börjar han, svingar sig
sedan upp till en gedigen pianoskald;
vi se honom med framgång slå sig på
kammarmusiken, och öfver den
symfoniska diktningen går vägen upp till
don dramatiska kompositionen,
begynnande med det enkla, känsliga
folkstycket och sedau sträckande sig till
den romantiska operan och det högre
musikdramat. Detta är grundlinierna
till hans skapande verksamhet, och vi
kunna nu bekvämligen gå att utfylla
konturerna.
Ett må dock förutskickas: en kort
karakteristik öfver det, som vi under
gången af vår framställning beteckna
med »nationel egendomlighet».
Den tsjechiska musiken har
nämligen sin egen prägel, hvilken trots
ilerfaldigt inllytando af tyska
kulturelementer ändock temligen oförfalskad
bibehållit sig till vår tid. In nuce är
denna egendomlighet utbildad i
folkvisan, och denna den tsjechiska folk
visan må här åtminstone i sina
grunddrag kännetecknas. Under det t. ex.
italienarne så att säga uppgå i såugen,
tyckas tsjeckerna mer vara kallade för
iustrumentalmusiken. Det ges intet
land, der en kärleksfull utöfning af
musiken så trängt ned i massorna, som
i Böhmen. Hela folkot består af
musiker och musikväuner. Men tsjechen
idkar äfven sången; vid de tyngsta
arbeteu kan man få höra pigor, drängar
och handtverkare sjunga samt måste
beundra det säkra gehör, hvarmed de
lägre stämmorna sekundera.
Tsjecherna stå också i musikaliskt
hänseende långt framom de öfriga
sla-verna. Mährens och Böhmens folkvisor
likna hvarandra åtminstone till
karakteren ; Polen eger ett egendomligt
element i mazurkan. Hos sydslaverna
hör man deremot föga sång; och det
påståendet eger sin riktighet, att
sydslaverna ha de vackraste folkdikterna, J
men de sjunga icke.
Den musikaliska karakteren i den
tsjechiska folkvisan är trots betydande
olikheter en typisk. Molltonarten, den
tvådelade takten, det långsamma
tempot äro förherskande, de
egendomligaste rytmer äro vanliga. Uttrycket är
allvarligt, svårmodigt, vekt, till och
med i glädtighoten — då slaverna,
försmående trefjerdedelstakten,
merendels snabbt störtar in på
treåttondels-takten — icke fri från denna
betryckt-het, som tyder på historiskt nationel
smärta.
Folkvisans karakt6r inverkar
naturligtvis närmast bestämmande på
dansmusiken. Man får lof att känna den
vigtiga rol dansen spelar vid de tsjechiska
festligheterna för att få begrepp om
det nära sammanhanget mellan
folkvisan och folkdansen. Det dansas
mycket hos det folket, och detta med
lif-lighet och passion. Dåliga dansare
och danserskor äro sällsynta; den
ovigaste piga tycks få vingar, när
tiolen ljuder, ja, bara en positivspelare
rör på vefven.
Uuder sådana omständigheter är
förbrukandet af dansmusik, »som går i
fotterna», alldeles onorm. God
dansmusik skäuker ej blott komponisten
heder, utan den brukar ock vanligen
betala sig bra. Intet under då, att
alla böhmiska tonkonstnärer med stor
ifver slagit sig på att skrifva
dans-stycken, icke salongsimitationer utan
verkliga, äkta dansar, och äfven
Smetana gjorde detta. Ja, hans allra första
kompositionsförsök äro sådana
dans-stycken. Om ock Smotana snart vände
sig ifrån danna primitiva
kompositionsart och till det långt förnämare
karak-tersstycket i Robert Schumanns stil,
så trädde, synnerligast i hans
folkoperor, dansen mycket starkt i
förgrunden. Just den förträtlliga
användningen af de alltigenom af
national-andan genomflätade dansrytmer i
»Brudköpet», för att taga denna hans mest
kända opera till exompel, utan att
någonsin öfvorskrida konstnärlighetens
gräns, är det som hufvudsakligen
grundlagt denna operas framgång, om
mun ock ej får tillmäta så ringa del
åt andra vackra saker i densamma.
Betraktar man konstruktionen hos
Smetanas komiska operor, så liuuor
man lätt, att de till formen nästan i
intet hänseende skilja sig fråu det
tyska sångspelet och Mo/.arts komiska
operor, dock måste man erkänea, att
de i viss mån höja den ton, som
Mozart så oförlikneligt anslagit i »Figaros
bröllop». Äfven in på den franska
eleganta konversationsoperans område
gör Smetana då och då ett språng.
Deremot håller han sig strängt ifrån
operettens lockande stil, och om han
än, som förut är sagdt, ej sparar på
nationela dansmelodier, så utgöra dessa
likväl ej grundlaget för hans musik.
Smetana måste försaka att skrifva
en komisk opera i den storartade
gotiska stilen hos hans mästare Richard
Wagner, på hvars banor han icke utan
framgång slagit in i den tragiska
genren. Han får derför i sina
produkter ej mätas med »Mästersångarne»;
skall man göra en jemförelse, så ligga
Cornelius och Götz närmare. Till dessa
båda är han en värdig medtällare. För
öfrigt får man ej lemna ur räkningen
att till den komiska operan hör ett
visst konservativt drag, som äfven
Wagner erkände. Beträffande likheten med
de båda nämnda tyskarne vill jag dock
göra en liten inskränkning. Cornelius
är ett finare poetisk hufvud. Detta
tillåter honom att i sina operor
använda finare drag, hvilka dock äro mer
sceniskt verksamma än äkta
musikaliska. Smetana är visserligen ej fattig
på sådaua finheter, men Cornelius är
honom häri öfverlägsen. Götz bar
framför Smetaua större innerlighet i
uttrycket och är störro formkoustnär;
han står också högre i motivisk
uppfinning och karaktersteckning. Men i
ett står Smetana afgjordt före siua
båda rivaler: i bo handlingen af
sina tema är han den oöfverträffado
miistareu. Äfven den originela men
aldrig måttan öfvorskridande
harmo-nikeu hör till företrädena i den
berömde böhmisko mästarens komiska
operor.
(Forts.)
––®––-
Från scenen och konsertsalen.
Kgt. operan. Okl. 17. Gluck: Offers.
Mase ag ii i: Då Sicilien, (Santuzza: fröken
Labia; Toriddo: lir Odmann). — 111, 23.
Wagner: Lohengrin. — 20. Konsert. 1)
Beethoven: Uvertyr till »Fidelio» (Edur);
2) Brahms: Konsert für violin (mr Marteau)
och orkester; 3) Norman: Andante con
varia-zioni ur stråkkqv. G dur, op. 12; 4) Violin-
nummer (mr Marteau); 5) Gluck: OrJ’cvs.
— 21. Bol to: Mcfistofeles. — 21. Konsert.
1) Mendelssohn: Uvertyr »Hebriderua»; 2)
Vieuxtemps: Konsert for violin (mr
Marteau) och orkester, A-moll, op. 37; 3) Sång
(frük. Labia); 4) Violin-nummer (mr
Marteau); 5) Leoncavallo: 1‘njazzo. — 27.
Thomas: Mignon (Mignon: frük. Linde-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
