Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på Brahms, så visar dock hela det med
liflig, varm känsla genomdränkta
tematiska innehållet en fullt sjelfständig
uppfinningskraft.»
Äfven andra röster inom pressen i
Tyskland och Danmark hafva instämt
i detta beröm, likasom hos oss, då
denna konsert, komponistens »opus 1»,
först utfördes å ett par k. operans
symfonikonserter i mars förra året.
Helt nyss har också ett vackert
erkännande af vår musikkritik tilldelats
herr Stenhammar för hans
stråkqvar-tett, som den 12 dennes utfördes å
sista kammarmusiksoarén. Den nämnda
pianokonserten bär opustalet 1, men
herr Stenhammar har, som bekant, före
denna framfört såväl tryckta och
offentligt utförda solosånger, som äfven
ett större körverk med orkester.
Såsom pianist har herr Stenhammar
under senaste åren varit med skäl
uppburen, att börja med som
ackompanja-tör och sedan hufvudsakligen som
ensemblespelare, i hvilken egenskap han
för Aulinska qvartetten blifvit en
värdefull eröfring såsom stadigvarande
pianist vid dess kammarmusiksoaréer.
Karl Vilhelm Eugene
Stenhammar är född den 7 februari 1S71
i Stockholm, son af arkitekten P. U.
Stenhammar och hans maka Louise
Rudenschöld, dotter af kammarherren
grefve Thure Gabriel Rudenschöld.
Vilhelm Stenhammars musikaliska be
gåfning synes vara ett arf af hans
far, bekant som tonsättare till
hufvudsakligen andlig musik, såsom oratoriet
»David och Saul» samt den mycket
bekanta kyrkoarian. En farbroder till
honom var tenorsångaren Oskar
Fredrik S., gift med den som
operasångerska, lärarinna och äfven tonsättarinna
bekanta och värderade Fredrika
An-drée. En berömd man var äfven
farfadern, den som botanist och
entomolog utmärkte kyrkoherden, teologie
doktorn Kristian Stenhammar i
Härads-hammar.
Efter genomgångna sex klasser i
nya elementarskolan härstädes afbröt
Vilhelm Stenhammar skolstudierna för
att egna sig åt pianospelet hos
Richard Andersson, hvars ansedda
musikskola är väl bekant. Han var då
sjutton år och hade ett par år förut
börjat spela piano. Kompositionsstudier
idkade han sedan under ledning af
Emil Sjögren, Josef Dente och
Andreas Hallén samt absolverade i maj
1890 organistexamen i
musikkonservatoriet med betyget berömlig i
hufvud-ämnena pianospel ning, harmonilära och
orgelspelning, i hvilket sistnämnda
ämne han haft både Aug. Lagergren
och Vilh. Heintze till lärare. Under
några år tjenstgjorde också herr
Stenhammar som organist i franska
reformerta kyrkan. Med år 1892 började
han genom offentligt uppträdande göra
sig mera bemärkt. På k. operans
första symfonikonsert i nuvarande
lokalen lät han då höra sig i Brahms’
D-moll-konsert och vann mycket bifall,
ehuru hans spel då föreföll något hårdt,
en ofullkomlighet som nu är
öfvervun-nen. Samma månad fick han sin första
större komposition utförd, nämligen T
Rosengården (Prinsessan och svennen),
till text af K. A. Melin komponerad för
soli, kör och orkester, samt gifven på
Filharmoniska sällskapets konsert den
16 februari. Under våren detta år
biträdde hr S. på flera konserter för
kammarmusik etc. och hade en egen
konsert i Vetenskapsakademien den 12
april, bvarvid tre sånger af honom,
Ballad, Afleiustemning och Lokkeleg,
föredrogos af fröken Selma Ek. I
oktober samma år reste hr Stenhammar
till Berlin för att der studera
pianospelet för professor H. Barth och
återkom derifrån i juni 1893. Följande
vinter biträdde han på flera af
Aulinska qvartettens soaréer och gjorde
tillsammans med Tor Aulin konsertresor
till Köpenhamn och Berlin.
Utförandet af hans 1893
komponerade pianokonsert i början af förra
året har förut blifvit omnämndt. Strax
drrefter biträdde han i Köpenhamn vid
den stora »svenska» konserten
derstä-des och spelade äfven der sin
pianokonsert med en framgång, som troligen
bestämde honom för att äfven låta
höra densamma i Berlin. Sin nya
stråkqvartett, op. 2, C dur, kommer
herr Stenhammar troligen att få
flerstädes uppförd, sedan densamma, efter
hvad vi hört, kommer att tryckas på
hofmusikhandlaren Hennigs förlag i
Köpenhamn, hvilken äfven tryckt
pianokonserten. Hans ballad, op. 3, som
skall utföras på nästa symfonikonsert,
har till titel Florez och Blanzeflor med
text af Oscar Levertin. Den opera,
hvarpå herr Stenhammar arbetat ett
par år och som han nu fått fullbordad,
är Gildet paa Solhaug, Ibsens bekanta
pjes, hvilken efter hvad vi hört lär af
herr Stenhammar sjelf bearbetats till
libretto för hans opera. Af herr
Stenhammars sånger ha några utgifvits
på Elkan & Schildknechts samt C.
Gehrmans förlag härstädes.
Till sist önska vi Vilhelm
Stenhammar »god fortsättning» på de
framgångar hans konstnäskap till denna
dag inbringat och hvilka ländt både j
honom sjelf och svenska tonkonsten
till heder.
––––-
Från Anton Rubinsteins
börjande konstnärsbana.
diHlvilka svårigheter en ung
konst-när ofta nog har att bekämpa
fick äfven Anton Rubinstein,
oaktadt hans tidiga ryktbarhet som
»underbarn», erfara. Ur hans nyligen
af oss anförda sjelfbiografi må härom
följande utdrag meddelas. Icke alle-
nast i främmande land, efter nyss
fullbordade musikstudier i Berlin, utan
ännu mer i hemlandet fick han utstå
vedervärdigheter, hvilka, hvad det
senare beträffar, knappast kunde ha händt
någon annan än en — ryss. Rubinstein
reste från Berlin till Wien för att slå
sig ned der och skrifver i sin biografi
följande:
Till Wien stod min håg, dels
emedan Donaustaden på den tiden var ett
musikaliskt hufvudcentrum och dels
derför att musikkonungen Liszt, på
hvars kraftiga bistånd och beskydd
jag räknade, bodde der. Men det
kyliga mottagande jag rönte hos honom
grusade till en början denna min
förhoppning. Liszt menade, att en
person med förmåga måste sjelf kämpa
sig till allt och aldrig räkna på någon
annans bistånd. Detta yttrande
af-kylde mig och kom mig att en längre
tid undvika den store mannen.
Jag gjorde flera visiter och
aflem-nade åtskilliga rekommendationsbref,
som jag medfört från det ryska
sändebudet i Berlin och hans fru. Men jag
väntade förgäfves på svar eller
inbjudning. Så gick det med första, andra,
tredje och fjerde
rekommendationsbref-vet. Detta förvånade mig och
uppväckte mina misstankar. »Om du
skulle se efter hvad dessa
rekommendationsbref säga om dig!» tänkte jag.
Ännu hade jag en ganska ansenlig
mängd sådana kvar. Jag öp>pnade ett
bref, och hvad fick jag läsal
Sändebudet eller hans älskvärda maka
an-befalde mig i följande ordalag: »Bästa
grefvinna! Den ställning, som min man
och jag intaga, medför äfven den
obehagliga forpligtelsen att protegera
åtskilliga af våra landsmän och förse
dem med rekommendationsbref, hvilket
man ofta är tvungen att göra för att
undgå deras efterhängsna böner.
Derför anbefaller jag i er benägna åtanke
öfverbringaren af dessa rader, en viss
Rubinstein ...» Nu förstod jag,
hvarför de aflemnade
rekommendationsbref-ven icke ledt till något resultat. Att
inse detta och kasta bref ven i elden
var ett ögonblicks verk.
De musiklektioner, som jag gaf i
Wien, betalades mycket dåligt. Jag
bodde i en vindskupa i ett mycket
stort hus, och det hände icke sällan
att ett par dagar kunde förgå, utan
att jag hade ett öre på fickan. Då
fick jag känna på hvad det ville säga
att hungra. I mitt rum saknades
nästan möbler, men i dess ställe lågo
högar af manuskript i alla vinklar och
vrår. Trots hungern flöt allting så
lätt ur pennan: oratorier, symfonier,
operor, romanser, äfven kritiska
uppsatser, filosofiska afhandlingar. Till
och med en slags tidning, afsedd för
en enda läsare, mig sjelf, bragte jag
till stånd i min vindskupa. Men
hungern gjorde sig påmind . . . Detta lif
varade halftannat år. Understundom
led jag verklig nöd. Jag fick smaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
