Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på allt hvad sådana menniskor, som
sjelfva måste bana sig en väg, i alla
tider måst genomgå.
Hos Liszt visade jag mig icke på
två månader och detta erinrade honom
om min tillvaro. Han kom plötsligt
på den idén att göra mig ett besök,
och beledsagad af sitt vanliga följe,
sitt hof, utan hvilket han aldrig visade
sig — en furste, en grefve, en doktor
och en konstnär, hvilka alla voro hans
lydiga och entusiastiska beundrare,
hörde alldeles nödvändigt till hans
omgifning — steg han uppför
trapporna till mitt vindsrum. Då
sällskapet inträdde i mitt rum, kunde man
tydligt i deras ansigten — i
synnerhet i mästarens eget — läsa förvåning
öfver den tarflighet, i hvilken jag lefde.
Min belägenhet öfverraskade utan
tvif-vel Liszt. Han hade sett vårt hera i
Moskwa och trodde, att jag befann
mig i en fullt oberoende ställning. Så
mjxket större blef derför hans
förvåning att finna mig i så torftiga
omständigheter.
Hans takt och vänlighet måste jag
låta all rättvisa vederfaras. Han
inbjöd mig på det allra hjertligaste att
redan samma dag äta middag hos
honom, något som kom mig bra till pass,
emedan hungern började låta känna
af sig.
Allt ifrån den dagen kom jag i när
mare beröring med Liszt, och ända till
hans död voro vi förbundna genom den
uppriktigaste vänskap.
Vid slutet af 1848 eller början af
1849, hvilketdera mins jag ej så noga,
packade jag ihop mina saker, fylde en
stor koffert med mina ännu otryckta
kompositioner och begaf mig, med
naiviteten hos en person, som ej vet
af någon skuld, till Ryssland.
Vid gränsen anhöll man mig: »Var
god och visa ert pass», sade en af
mina landsmän.
»Hvad för ett pass?»
»Hvad för något? Vet ni inte, att
en resande till Ryssland måste
medföra pass?»
Detta hade jag alldeles glömt, eller
rättare aldrig hört talas om. Då min
mor förde mig till Berlin var jag ännu
ett barn och stod jemte syskonen
upptagen på min mors pass. Derpå reste
jag till Wien, under det att min mor
och de minsta syskonen återvände till
Moskwa med det gemensamma passet.
Jag var således utan pass, utan
legitimation, men hvarken i Berlin eller i
Wien hade man fiågat efter något
sådant. Och knappast hade jag beträdt
fosterlandets mark, förrän det hette:
»Ert pass, var god och visa ert
pass.» —
Slutligen befann jag mig efter
sexårig frånvaro åter i Petersburg. Ar
1843 vistades jag der som ett
bort-skämdt barn, och nu återvände jag dit
som en mycket naiv ung man, hvilken
icke hade någon aning om
förhållandena i sitt fädernesland. Men jag
skulle snart göra en grundlig
bekantskap med dessa förhållanden och
tömma den beska drycken i bottnen.
(Forts.)
9 -
Följetong.
Kungen och sångaren.
4kS?Jen bayerske konungen Ludvig II,
hvars tragiska slut en hvar nog
har i mir.ne, var som bekant en
svärmisk dyrkare af musik och
tonkonstnärer. Bland de senare stod den
berömde tenorsångaren Frans Nachbaur
i särdeles gunst hos honom; en mängd
dyrbara skänker från konungen till
sångaren bära vittnesbörd derom.
Nästan alla sådana hänvisa till sin form
på herskarens favoritkomponist och
åskådliggör hans beundran af Richard
Wagners verk, särskildt hans
svärmiska hängifvenhet för »Lohengrin».
Lohengrinfigurer i metall och marmor
skänkte konungen till sin
Lohengrin-sångare, som i nattens stillhet måste
framtrolla svanriddarens melodier för
honom. En marmorstaty, som
framställer LoheDgrin i full rustning, är
ett af den berömde Zumbusch’s allra
bästa arbeten.
Till och med de presenter, som
konungen förärade sångarens hustru, lade
hans förkärlek för svanriddaren i
dagen. Kung Ludvig stod, på grund af
sångarens bön, fadder till en af hans
söner och skänkte med anledning deraf
åt den unga modern en brosch, hvilken
oafsedt dess ideela värde hade ett reelt
sådant af omkring 30,000 mark.
Broschen, ett konstverk af modernt
juve-lerararbete, föreställer en svan, hvars
kropp bildas af en enda sällsynt stor
perla, hvars vingar äro af briljanter
medan näbben består af dyrbara
rubiner. En annan gåfva är en rätt
egendomlig sjö8kumspipa. Dess hufvud
framställer första aktens final i
»Lohengrin». Sceneri, figurer, kostymer, allt
är utskuret i sjöskum, men så
konstnärligt gjordt, att hvar enda liten
detalj träder fram skarpt och plastiskt.
En tredje värdefull gåfva är en af
professor Ihle målad bild af
Graals-templet i »Parsifal».
Kung Ludvig var för öfrigt icke
ensidig i sin konståskådning och sina
konstnärssympatier. Han har sålunda
också i synlig måtto gifvit sin
beundran af Verdi och hans »Aida» till
känna vid en present han gaf sångaren,
nämligen ett rikt beprydt marmorbord,
på hvars breda skifva den stora
praktscenen i »Aida» var framstäld genom
en konstnärlig målning.
Karakteristisk för den sjuke
monarkens gränslösa konstsvärmeri är
följande episod. Då sångaren en gång
vid audiensen ville tacka honom för
ett honom bevisadt nådvedermäle, fann
han väntrummet fullt af höga
embets-män och militärer. Emellertid fingo
de många före honom anlända statens
tjenare vänta, medan kungen
ögonblickligen lät sångaren få företräde. I
samtalet med honom utbredde han sig
öfver musik och sångkonst.
»Ni kan ej föreställa er», sade han
till sångaren, hvilket oerhördt välde
sången har öfver mig. Då jag för
någon tid sedan hörde Halévys »Guido
och Ginevra», var jag fullkomligt
hän-ryckt, ja liksom angripen en lång tid
derefter. Er aria »Ett himmelskt
väsen uppenbarats» har jag ej kunnat
få ur mitt hufvud. Ja, men hur låter
den nu? Kan ni den utantill?»
Nachbaur gnolade de första takterna;
kungen lyssnade, alldeles betagen.
Högre och högre ljöd sångarens
stämma till dess den utvecklade sig i hela
sin styrka och skönhet. Ludvig II
tycktes glömma allt omkring sig. Och
utanför väntade embetsmännen att få
statsaffärer afgjorda!
Några timmar efter denna sällsamma
audiens mottog konstnären i sitt hem
konungens tack i form af ett dyrbart
guldur. Öfverbringaren, en kunglig
lakej, meddelade tillika sångaren att
kungen önskade se honom på slottet
kl. 9 samma afton. På utsatt tid
infann sig Nachbaur å slottet, blef
ögonblickligen insläppt till kungen, som
befann sig i den med sagolik prakt
utrustade vinterträdgården, hvars midt
upptogs af en vacker sjö, en
konstgjord kopia af Vierwaldstättersjön.
Naturligtvis föll talet på musik och
sång.
Kungen förklarade att Richard Wag
ners verk alltid hade hänfört honom
mest, men att han också hade ett öra
öppet för den italienska musikens
skönheter och att han särskildt satte Verdi
högt. »Rigoletto», t. ex., hade alltid
slagit mycket an på honom. Kungen
gnolade några strofor, och Nachbaur
måste sjunga flera saker ur »Rigoletto »
för honom. Så bestego kungen och
sångaren en vid stranden af sjön
fastgjord gyllene båt, hvars förstäf var
prydd med en stor gyllene svan, och
styrde ut på den konstgjorda sjön . . .
Samma känsla af tacksamhet, som
alltid besjälade konungen, fordrade
han för öfrigt hos dem, hvilka
mot-togo nådebevisningar af honom. De
som medverkade i
separatföreställnin-garne och som vanligen redan under
mellanakterna fingo mottaga kungliga
gåfvor, måste omodelbart efter
föreställningens slut, hvilken gerna räckte
till långt öfver miduatt, sända ett bref
till kungen, i hvilket de uttalade sitt
tack för den nåd, som bevisats dem.
Kungen väntade många gånger till
tidigt på morgonen att dylika
skrifvel-8er, som han emotsåg med längtan,
skulle inträffa; ju längre de voro och
ju mera öfverdrifven tacksamheten i
dem kom till uttryck, desto mera gladde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
