Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henry Bramsen.
J andra numret af denna
tid-jL ning för i år hade vi
till-Cp fälle att i öfversigten af
musiken i våra grannländer
omnämna en ung violoncellist,
som efter slutade studier i
utlandet konserterade i sin
födelsestad Köpenhamn; det var lierr
Henry Bramsen, som nu,
genom Henri Marteaus impresario
engagerad för konserter i vårt
land, snart kommer att låta
höra sig här i Stockholm.
Henry Bramsen är född
den 3 oktober 1875 i
Köpenhamn, der han först erhöll
undervisning af kapellmusikus
Rydinger och sedan af den
berömde Violoncellisten professor
Julius Klengel, lärare vid
konservatoriet i Leipzig, der han
äfven studerade kammarmusik
för professor F. Hermann och
teori för dr. Jadassohn. På
Ge-wandhauskonserterna derstädes
spelade hr Bramsen under
professor Reineckes direktion och
gaf der den 7 december förra
året i kristallpalatsets teatersal
under ledning af professor Klengel och
medverkan af ett regementskapell en
konsert vid hvilken han utförde
konserter af Davidoff (A-moll), Piatti
(D-moll) och Volkmann (A-moll) och rönte
stort bifall af publiken. Äfven
kritiken berömmer hans ovanliga
violoncell-talang, särskildt den ädla tonen och
det känslofulla cantabile spelet. Herr
Bramsen har också förmånen att spela
på en äkta Amati. I fråga om
konstnärlighet har den unge violoncellisteu,
efter hvad det synes, ännu ej hunuit
till det tekniska mästerskapet, men är
på god väg dit. Mycket berömmande
uttala sig Köpenhamnstidningarna om
honom. Så yttrar »Dannebrog» efter
hans första konsert i Köpenhamn:
»Det låg öfver prestationen en
klangskönhet, en verve och ett
temperament, som i föibiudelse med hans
förbluffande tekniska mästerskap måste
bringa honom seger. Om ej alla
märken slå felt, kommer han inom kort
tid att vinna ett europeiskt namn.
Medan man i Davidoffs konsert
beundrade konstnärens tekniska rapiditet,
fylliga toner och eleganta stråkföring,
gläder man sig i en förtjusande
Lo-catelli-sonat (effektfullt bearbetad af
Piatti) öfver den stilfulla
framställningen. I en excellent föredragen
Nocturne af Julius Klengel, i en
Tarantella af Piatti och i Poppers »Elfdans»
Henry Bramsen.
utvecklade konsertgifvaren i fullaste
glans hela det moderna salongsspelets
charme.»
Vi emotse med intresse den unge
konstnärens konserterande härstädes.
■ ——@–––
Mendelssohn och Jenny Lind.
Gfc±i=-
gn vacker episod om Jenny Lind
och Mendelssohn omtalas i Elise
Polkos »Erinnerungen an Mendelssohn». ,
Det var efter eu stor konsert i Leip- 1
zig, vid hvilken begge artisterna tagit
publiken med storm, då Mendelssohn
för första gången uppträdde som talare.
Litteratur.
På Albert Bonniers förlag har
utkommit: Erdmann, Nils: Carl Mikael
Bellman, hans omgifning och samtid.
Med 72 porträtt, vyer och teckningar.
Pris häft. 2:50; inb. i klothb. 3:75.
Porträtt af Bellman efter El. Martin,
P. Krafft d. ä. Hilleström, Sergel m.
fl. pryda jemte en mängd andra
förträffliga illustrationer detta intressanta
verk, som fullständigt utkom till
firande af den berömde skaldens
100-åriga dödsdag. Ett särskildt värde har
denna bok, utom livad sjelfva
Bell-mans-biografien beträffar, i skildring af
den tid och de förhållanden, hvarunder
skalden lefde. De särskilda kapitlen
Direktörerna för Gewandhaus anstälde
en serenad vid faklor till ära för vår
berömda sångerska, och en så stor
massa menniskor var församlad i
Brock-haus trädgård, att den var ända till
träugsel öfverfyld. Ovationen var så
entusiastisk, att vår »Svenska
näktergal» vände sig till Mendelssohn och
frågade, livad hon skulle göra för att
tillfredsställa folkmassan, som samlats
för att egna henne sin hyllning.
»Ni måste gå ner och säga några
ord för att göra dem nöjda», föreslog
Mendelssohn.
»Godt», sade hon efter något
besinnande, »jag vill gå ned till dem, men
ni måste ledsaga mig och tala
i mitt ställe.»
Mendelssohn bjöd henne sin
arm och de gingo ned ibland
hopen af artister och beundrare,
som var samlad i trädgården.
Uppträdandet af dem begge
framkallade en riktig storm af
applåder. Då Mendelssohn till
slut kunde få ordet tade han:
»Mina dyra vänner, ni får
nu inte ett ögonblick tänka på,
att jag är Mendelssohn; jag är
fröken Jenny Lind och jag
tackar eder hjertligt för denna
förtjusande öfverraskning.»
»Men sedan jag nu mottagit
den hedersbetygelse, som
bevisats denna lysande personlighet,
vill jag nu återkomma till mitt
egna jag som musikdirektör i
Leipzig och med eder alla ropa :
Länge lefve Jenny Lindi»
Ett svar af tusen röster
följde på detta rop. Det halp
inte, att sångerskan protesterade
mot det sätt, hvarpå han
fullgjort det uppdrag, hon gifvit
honom, hon rördes till tårar
öfver det behagliga och vackra
sätt, hvarpå han talat, och under
tonerna af Mendelssohns
»Skogs-sång» lemnade paret platsen
tillsammans.
dem till psalmtexten på ett
konstmes-sigt utbildadt och med textens
karakter öfverensstämmande sätt.
Så länge emellertid icke alla
Bell-mans melodier kunnat uppspåras på
annat håll, har man naturligtvis ingen
rättighet att neka möjligheten af att
han sjelf kan hafva uppfunnit sådana.
Här vill jag blott anmärka, att flere
melodier, som fordom af traditionen
särskildt utpekats såsom varande af
Bellman, numera återfunnits på andra
ställen, t. ex. den berömda melodien till
»Märk hur vår_skugga», som af Bagge
upptäckts i ett divertissement af den
obskyre E. L. Zebell, och hvari
Bell-mans åtgörande inskränkte sig
till en ändring, som föranledde
Kraus’ bekanta utrop: »Detta
f är värdt en dukat!»
A. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
