Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
spelet »Tillfälle gör tjufven», hvarest
samma melodi förekommer, oförändradt
lika med Bellmans, men icke
oförändradt lika med det gemensamma
originalet (af Monsigny).
Men detta fall är ett af undantagen;
andra äro sådana, då han bevisligen
hemtade ur Naumanns, Voglers o. a.
operor. För öfrigt var det nog
mycket vanligare, att Hallman och
Envalls-son togo melodier till sina sångpjeser
från Bellman, än att han tog från dem,
hvadan man ock ej sällan i dessa
sångpjeser torde hafva den historiskt
riktigaste formen på vissa
Bellmansmelo-dier, sådana de då antagligen allmänt
voro i svang och sjöngos, en form som
stundom afviker från den af Ahlström
vid tryckningen fastslagna.
Wiesel-gren berättar om Ahlströms åtgöranden
bland annat, att »der en tryckt källa
var bekant, gick A. till denna»,
hvilket raurligtvis betyder, att Ahlström
i vissa fall återstälde Bellmans melodi
till större likhet med dess källa, något
som ej obetingadt kan betraktas som
en fördel, enär melodien då måste
förlora något af den egendomliga
bell-manska omdaningen. Ett exempel torde
man ha i behandlingen af den af
Bellman flerstädes använda folkvisan Herr
Peder och liten Kerstin. Så som
musiken nu föreligger till »Beate Marie
satt i höganlofts bur»
(Tillfällighetsdikter 55), öfverensstämmer den utan
tvifvel mera med folkvisan än
notexemplet till »Herr Bacchus han var
en riddare båld» (Fr. Test. 207). Men
det senare är — oafsedt ett slarf i
taktindelningen vid sjelfva
nedskrif-vandet — en så originel ombildning,
att den borde föredragas till alla de
dithörande texterna.
I allmänhet ligger det ingen
öfver-drift i Bagges påstående, att
Bellmans-melodierna »ofta öfverträffa originalet
i sällspord gratie». Aodu mera
beun-dransvärdt är Bellmans geoialiska val
af melodier, hvilka enligt hvad
Ljunggren m. fl. påpekat, oftast passa
mycket bättre, vare sig genom
öfverens-stämmelso eller kontrast, till
karakteren i Bellmans text än i den
ursprungliga, t. ex. den bekanta till »Hör,
klockorna med ängsligt dån», som
verkligen så träffande målar en dyster
be-grafningsriugning, att man knappt kan
begripa, huru den förut kunnat
användas till menlöst idylliska texter sådana
som »Annette å 1’åge de quinze ans»,
»Quand la bergére vient des champs»
och dylikt.
Man har sagt om vissa af Händeis
fraser, t. ex. »Jag vet att min
förlos-sare lefver», »Han föda skall sin hjord»
m. fl., att de utgöra en så fulländad
sammansättning af ord och musik, att
om man med känsla och öfvertygelse
deklamerar orden och låter talets
tonfall ordna sig till musikaliska
intervaller, så har man alldeles af sig sj elf
just den melodi, som Händel satt.
Detsamma kan i högsta potens sägas om
SVENS A’ MUSIKTIDNING.
många Bellmansfraser, och konsten
torde icke vara mindre derför, att det
här gälde, icke att sätta melodier till
ord, utan ord till melodier. Melodien
är hos Bellman tydligen i regeln det
ursprungliga, den sväfvade i allmänhet
först för hans fantasi och i den
inbildades från början de poetiska
föreställ-ningarn han ville ha fram. Derigenom
blef hans rytmik så naturlig och
pregnant, att den ännu i dag kan tjena
som oöfverträffligt mönster för både
vådevillkompositörer och
librettöfver-sättare.
Originaliteten i Bellmans
strofbyggnad beror just derpå, att den är född
ur melodien och sålunda icke af
skematisk metrisk, utan kompliceradt
musikalisk natur, hvarför ock en del
sånger äro svåra och villsamma att
skandera utau i förening med
melodien. Detta beroende af melodierna,
i synnerhet af längre, instrumentala
sådana, har emellertid vållat, att
strofen blir svårkonstruerlig och
språk-materielet ej alltid vill räcka till, och
det är troligen sådana förlägenheter,
som gifvit uppbof åt Bellmans flitiga
bruk af ifyllande ritoneller och
mellanspel, hvarvid sångaren ofta har att med
läten härma något instrument. Tekniskt
och allvarligt sedt göra dessa
»Lücken-biisser» stundom intrycket af
ohjelplig-het och nödtvång, men Bellman har
förstått att göra en dygd af
nödvändigheten och gifva dem skenet af
af-sigtliga befängdheter, som bidraga att
höja skildringens komik och
föredragets dramatiska åskådlighet. Och det
är ingen ringa härmningsförmåga, som
Bellman sålunda tager i anspråk hos
sångaren. Han skall kunna framställa
fiol, violoncell, flöjt, oboe, klarinett,
horn, trumpet, puka och trumma.
För att visa huru Bellmans
föreställ-ningskrets var liksom mättad af alla
slags musikaliska klangfärger, vill jag
här meddela en förteckning på
samtliga instrument, som omtalas i hans
skrifter. De äro: fiol, basfiol (inclusive
violoncell), viol de gamme, flöjt,
flöjt-travär, messingsfiöjt, flageolette, pipa,
skalmeja, oboe, oboe d’amour, klarinett,
dulcian (hvarmed dock stundom menas
basfiol eller en af dess strängar),
bas-song (stundom = basfiol), lur, valdhorn,
trumpet, basun, puka, trumma, triangel,
cymbal, tallrikar, klockspel, klavcymbal,
harpa, luta, cittra, giga, trumpetmarin,
lira, nyckelharpa, säckpipa, orgel,
hum-mel och pantaleon — d. v. s. i det
närmaste alla då bekanta instrument!
I sammanhang dermed står den
omständigheten, att så många af skaldms
fantasifigurer äro virtuoser på något
instrument och en del på flere sådana.
Kilberg trakterar trumpet, Knape oboe,
Stendecker pukor, Löfberg dulcian,
Wingmark flöjttravär, Samuel,
Struf-vas son, trumpetmarin, Grannas Lasse
lyra, Gutenschwager basfiol och
Ny-stedt mungiga. Ännu styfvare är
Fredman, som kan sköta fiol, bassong och
lyra, samt Bergström, som spelar fiol,
oboe och nyckelharpa. De
mångsidigaste exekutörerna äro dock Berg, som
sysslar med både horn, oboe d’amour,
flöjt, fiol, basun och hummel, Mollberg,
som förstår sig på basfiol, harpa,
trumpet, valdhorn, dulcian, flöjt och
cymbal, samt i all synnerhet fader Movitz,
som då han, en »Eneas lik vid Troja»,
vandrar ut ur sitt brinnande hem, är
belastad med basfiol, flöjt, lyra,
bassong och valdhorn, under det hans
klarinett, fiol och hoboja stå i ljusan
låga, och som utom alla dessa
instrument derjemte spelar harpa, basun och
pukor. Oftast omtalas valdhorn och
fiol eller basfiol, och företrädet dem
emellan afgöres af Fredman så, att
»valdhorn bör man ha på baler —
stor sak uti fioln». Vid konserten på
Tre Bytt or öfverbjuda bröderna och
systrarna hvarandra i musikalisk
färdighet. En excentrisk idé hade
Cornelius, då han ville drifva orgelpiporna
till mera dusa toner genom ifyllande
af drank i stället för väder, ett rön,
som dock lär ha lyckats bättre, än då
Knapes hustru tog dennes oboe och
dermed tjärnade smör, hvarigenom »den
klara oboetonen alldeles försvann».
Innan jag slutar, måste jag vidröra
den necket omtvistade frågan,
huruvida Bellman var kompositör eller icke.
Tydligt är, att ju flere
Bellmansmelo-dier man finner vara hemtade från
andra håll, dess mera minskas
sannolikheten af att skalden sjelf var
tonsättare — eller rättare
melodiuppfinnare, ty en tonsättareförmåga ligger
ju onekhgen i hans erkända talang
att kunna för sina syften omdana en
gifven melodi. Något bestämdt bevis
för att han sjelf uppfunnit melodier
föreligger icke, så vida man ej som
sådana vill anse uppgifterna om, att
han till en del skulle komponerat
musiken till parentationen öfver Lundholm
(Handl. rör. Bacchi Ordenk. 7), samt
att ett stycke i Eichhorns samling bär
öfverskriften »Egen kompositioD».
Skaldens eget intyg vid de 1791 utgifua
Fredmans Sånger, att de »äro, så till
poesi som den af mig till en del äfven
komponerade musik, öfversedda,
rättade och erkände», kan, såsom Bagge
påpekat, tolkas så, att han menat just
den del, som han eger i de flesta
melodier, i det han omskapat dem för
sina ändamål. Men samma tolkning
kan utsträckas äfven till förut nämnda
uppgifter, och Kellgrens yttrande om
epistelmelodierna, att deribland sådana
finnas, hvilka »erkänna samma skapare
som versen», beror för sin rätta
fattning ytterst, liksom hela tvistefrågan,
på hvad man då för tiden menade med
tonskapare eller tonsättare. Till äfven
tyrs menade man — såsom Mankell
anmärkt — detsamma som på
1500-talet, då de tyska koralbearbetarne
kallades »tonsättare», oaktadt de i
regeln aldrig sjelfva uppfunno melodier,
utan togo befintliga sådana och »satte»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
