Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men lät der snart höra sig offentligt,
debuterande i Vetenskapsakademiens
hörsal som konsertsångerska den 5
oktober 1886 å egen konsert, vid hvars
omnämnande vi yttrade den åsigten,
att fröken N. med sin präktiga stämma
och figur borde blifva en god
ackvisi-tion för vår opera. Efter denna
framgångsrika debut medverkade fröken
Nordgren vid flere konserter i
hufvud-staden, såsom vid Eilharmoniska
sällskapets i december 1887, då hon sjöng
ett soloparti i »Korsfararne», och lät
sedan äfven böra sig i landsorten. På
sommaren 1888 begaf sig fröken
Nordgren till Köpenhamn, der hon inom
musikverlden vann stor
uppmärksamhet. Enligt hvad »Politiken»
uppgif-ver skulle Edvard Grieg och hans
hustru, efter att ha hört henne der,
yttrat, att de »sedan Jenny Linds tid
ej hört någon sådan romanssång» som
hennes. Grieg instuderade med henne
flere af sina sånger och sökte vinna
henne för den konstresa han med sin
fru tänkte företaga till England. Hon
var dock ej i tillfälle att antaga det
smickrande anbudet. Om hösten samma
år uppträdde sångerskan med stor
framgång i Kristiania och Trondbjem samt
derefter i Göteborg, prisad för sin
vackra röst och sitt själfulla föredrag.
Hon tvekade emellertid länge om
hon skulle våga träda fram på scenen.
Ändtligen den 10 januari 1889
debuterade hon å vår operascen i »Aida»,
utförande den egyptiska
konungadottern Amneris’ musikaliskt som
dramatiskt mycket fordrande parti med en så
fullständig framgång, att man knappt
hade att anmärka något annat mot
debutanten än en något orolig mimik.
Den 8 maj samma år sjöng hon här,
äfven med framgång, Ortruds parti i
»Lohengrin». Detta blef hennes sista
rol på vår operascen, som hon derefter
lemnade. Om hösten samma Ar höra
vi att hon gör furore på
Grieg-konser-ter i Norge; med Grieg konserterar
hon sedan i Köpenhamn och mot
slutet af året i Brüssel. I slutet af april
1890 uppträdde hon på Köpenhamns
kungl. teater som Amneris med stort
bifall och sjöng der äfven på hösten
samma år under ett gästspel, som
af-slutades den 21 oktober.
En ny vändning inträffade nu i
fröken Nordgrens lif. Den 18 november
1890 sammanvigdes hon nämligen i
Johannes’ kyrka härstädes med
löjtnanten, numera kaptenen, i norska armén
Hans Gulbranson. Derefter har
emellertid fru Ellen Gulbranson fortsatt
att egna sig åt den konst, som fröken
Ellen Nordgren med så stor framgång
idkat. Som hennes största sceniska
succés kan väl också anses kreerandet
af valkyrjans rol å Köpenhamns kungl.
teater i mars 1891. Samtidigt dermed
hedrades fru Gulbranson med en
inbjudning till en soaré å danska
hof-I vet, der hon lät höra sig i solosånger
samt duetter tillsammans med hr Algot
Lange och vid tillfället dekorerades
med konung Christians förtjenstmedalj
i guld, att bäras i Dannebrogene band.
Om hösten samma år gjorde fru
Gulbranson sångstudier i Bayreuth och
var engagerad att sjunga der
sommaren 1892, men blef af sjukdom
hindrad derifrån. Framgången med
Val-kyrjan i Köpenhamn föranledde, att
fru Gulbranson engagerades att kreera
titelrolen i Ennas nya opera
»Cleopatra», scm skulle ha sin premiere
på hösten 1893. Men, som man vet,
blef denna fördröjd, så att hon måste
afsäga sig partiet, och operau blef
först uppförd i februari förra året.
På konserter har fru Gulbranson
flere gånger uppträdt i Kristiania, der
hon nu har sitt hem, och som
konsertsångerska hade man här senast tillfälle
att höra henne å hr Tor Aulins
konsert den 21 mars 1893 i Musikaliska
akademien. Den 23 sistlidne februari
sjöng fru Gulbranson på en
Grieg-konsert i Köpenhamn med stormande
bifall och kommer under sin vistelse
der att å kungl. teatern uppträda som
Ortrud och Cleopatra, då denna opera
nu med anledning af hennes dervaro
å Dyo upptages.
Efter allt att döma har fru
Gulbranson framför sig en vacker
konstnärsbana, som vi här med intresse skola
följa, och vi lyckönska henne till
fortsatta artisttriumfer, hvilka alltid skola
helsas med glädje af hennes landsmän
och vänner här i den svenska
bufvud-staden.
––S––-
Folkets sång i vårt land
förr och nu.
Dogmatismen förmår lika litet
föra oss till nägon lefvande visshet,
sota Pyrrbouisinen förmår utplåna
vår aning om sanningen. Vi laugta
efter san ni ugen. Denna lang tan,
som aldrig <li)r inom oss, är oss
gifven lika mycket till straff som
till piminnelre om den höjd,
hvar-Ifrån vi ratlit.
Pascal.
är verkligen med känslor af
edslagenhet och djupt vemod
om hvarje musikvän, då det
gäller folkets sång, gör jemförelser
emellan förr och nu. Hvar är nu
folkvisan, den innerliga, naturfriska
känslans tolk? Folkets sång har tystnatI
Den moderna kulturen, som i våra
dagar genom ångan brutit sig fram i
de mest aflägsna landsbygder, har
visserligen i månget och mycket röjt väg
för framåtskridande och utveckling, men
med den har äfven kommit en viss
realistisk äflan, som blott i
förvärfs-begäret ser lifvets enda mål, ett mål,
som nog leder framåt, men ej i samma
mån uppåt. Det är nu en grym,
obeveklig materialism, som ej vill tro, ej
vill hängifva sig åt något annat
känslo-lif än det, som kan pejlas och
analyseras af det kallt beräknande förnuftet.
Tidsandan eger för sig kanske ej
någon mera betecknande gradmätare än
sången, emedan den är det mest
omedelbara, det innerligaste uttryck för
det rent menskliga.
Den får dock betydelse och lifskraft
endast af känslan, denna sunda, friska
och ursprungliga känsla, som höjer oss
öfver det verkligas, det sinnligas
iakttagelse och låter oss ana det oändliga
långt mer än hvad som
begreppsmes-sigt kan fattas af den mest spekulativa
tanke. Detta känslolif, som dikteras
af denna aning, fins nu knappast hos
det stora flertalet. Nu fius endast
»Weltschmerz», emedan filosofiska
spetsfundigheter och materiel
njutningslystnad depraverat sinnena och derigenom
beröfvat dem alla förusättningar för
att fatta en sund, fin och naiv känsla;
den är numera endast trivial
sentimentalitet, andlig sjuklighet, en
förnimmelse i nerverna som ej når hjertat
eller själen. Derför så ofta i nutidens
konstmusik — och -sång — för att citera
en berömd musikskriftställares ord —
»denna i grunden kallt beräknande
äflan att tolka lidelser så våldsamma,
att de åtminstone ej existera på denna
jorden, utom möjligen på jetteplaneten
Jupiter eller ock i Gullivers
Brodding-nag». Denna den blaserade
öfverkul-tiveringens Saulsande, som förkväfver
all sann mensklig innerlighet tränger
sig tung och dämpad in öfverallt: från
civilisationens höjder och ner till
landsbygdens mest aflägsna vrår; — derför
ligger sången stum på folkets läppar.
Folkets genuina sång fins ej mer. Dess
tid är förgången och hör snart endast
till sagans. Och dock — den lilla
folkvisan i all sin enkelhet och
naivitet hade ändå en gedigen tolkning för
den mest ursprungliga skönhet, för
hela det menskliga lifvets alla
skiftande faser af sorg, glädje och smärta.
Den kom från hjertat och gick till
hjertat och var en återspegling af
Allfaderns egen härliga natur, af våra
skogar och berg, sjöar och dalar, hvars
dolda makter trädde fram och togo
gestalt i folkets fautasi. Det var
vidskepelse, säger mången. Må så vara,
»men’det var sol deri» och denna
vidskepelse långt mindre klandervärd än
vår civiliserade tids med sin teosofi
och sina spiritistiska séancer. Dessa
folkvisans väsen och troll voro en
symbolisering af ett rikt andligt lif, af det
godas och ondas princip, der det
förras oftast var förherskande: riddaren
som frestades af den bedårande och
vällustigt sköna skogsfrun samt hennes
bländande prakt, iöstes ur hennes
trolldom af kyrkoklockornas klang eller
Kristi namn, besegrade draken, emedan
han besjälades af tron på en högre
makt, och tomten var med sin välvilja
endast den gode husbonden bevågen.
I dessa folkets toner, huru sorgsna
och allvarliga de än kunna vara, ljuder
ändå merendels hoppet om ett högre
och klarare ljus, som till sist skall
skingra jordelifvets mörker. Deraf
deras oförgängliga fägring och urspung-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
