Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lighet. Det var sång som väckte
lifs-glädje och manade till dådfull kraft.
Nu följer riddaren gerna skogsfrun i
förbrännande kärlek för att till sist
med henne »dö i skönhet», besegras
af draken, ty lifvets enda slutmål är
blott hopplös tillintetgörelse, och sällan
vaka några välvilliga penater vid
hemmets härd.
Korstågen, som gåfvo en högre
lyftning åt den religiösa andan, väckte
äfven till rikare lif folkets sång; först
i det södra Europa och derefter i
Norden. »Till Österland vill jag fara»
är en af de första af dessa sköna
visor från denna tid och som
uttrycksfullt återger den tendens, som
karakteriserade den gamla folkvisan. I våra
ensliga bygder med sin sköna natur
trifdes den länge, isolerad som den
sedermera blef från de tidsströmningar
som rådde uti det stora kulturlifvet.
Hennes traditioner fortlefde till
inemot vårt århundrade, då ett nytt skede
inträdde i folkets sång. Det
ballad-artade och historiska elementet
försvinner då nära nog helt och hållet
och sången rör sig sedan nästan
uteslutande kring mera subjektiva eller
tillfälliga intryck, frammanade af de
olika årstidernas vexlande stämningar.
Dessa ingripa för öfrigt nästan alltid
mer eller mindre omedelbart i folkets
känsloverld. Derför, när våren kom
med nytt lif, solsken, löfskogsdoft och
fågelsång, då pulserade äfven folkets
sånger med mera värme och hänförelse
och gåfvo sig luft i de mest
mångskiftande uttryck: än gladt, än ystert,
än sorgset i vallflickans visa långt bort
i skogen, fin rytmiskt kraftigt
lifgif-vande dagens arbete, än i yrande
jubel kring majstången eller vemodigt
drömmande i ett kärlekskväde, buret
i den stilla kvällsstunden af dalens
eko öfver skog och sjö. Liksom i
»stora verlden» vissa populära
melodier under den och den säsongen äro
»stående», så voro äfven hos folket
vissa sånger vid olika tider på året
och hvilkas lif kulminerade under
vårens och sommarens danslekar och
fester. Särskildt utmärkande för dem
voro valborgsmessaftonen och
»midsommarsvakan».
Många äro nog de, som af en ännu
lefvande generation minnas dem, och
hvem känner ej dessa friska sånger,
som från barndomstiden ännu bevara
sin fläkt af oförderfvad lefnadslust:
Hvad jag har lofvat, Och gossen han
går i ringen med röda guldhand, Väfva
vadmal, Tänker du att jag förlorader
är?, Höga berg och djupa dalar, Och
du och jag vi äro trenne, Det fins så
underliga ställen, Skära, skära hafre,
Hej lusteliijt att dansa m. fl., hvilka
alla blifvit en gemensam
nationalegendom, ehuru de nu ej längre illustrera
folkets nöjen. Flere af dessa
dans-visor äro af en oemotståndligt
fängslande och skrattretande uppsluppenhet
som exempelvis denna:
»Lite dansa med mej, det kan du väl få,
Lite kyssas med mej, det kund’ oek få gå,
Bara du inte dansar kull mej,
Bara du falas vackert med mej!
Först på klacken svängom vi och se’n på tå,
Lite krama mej, det vor’ väl möjligt också.
Si, nu tar du till så det förslår!
Oj, så håll dej, annars jag skriker.»
På Luciadagen och vid jultiden voro
följande sånger obligatoriska:
»Här kommer Lucia
Så fager och skön» etc., etc.,
hvilken sång vanligtvis sjöngs af en
flicka, utstyrd som brud med ljus i en
krans af lingonris på hufvudet under
det hon bjöd familjens sängliggande
medlemmar förfriskningar tidigt på
morgonen. Melodien vid detta tillfälle
tyckes vara densamma för alla
provinser, der detta bruk förekommer, då
deremot orden variera i ständigt nya
texter för hvarje år. Under juldagarne
— äfven i »arla morgonstund» — gick
bygdens ungdom till herrgårdarne, med
ljus i en pappersstjerna, sjungande:
»Staffan var en stalledräng —
Vi tackom nu så gerua —
Han vattna’ sina fålar fem,
Allt för den ljusa stjernan.
Ingen dager synes än,
Stjernorna på himmelen de blänka.»
Denna sed är nu bortlagd, äfvensom
en annan, hvilken likaså bestod i besök
hos grannarne, men då endast af trenne
manspersoner och på sjelfva julafton.
Den sedvanliga pappersstjernan
saknades då ej heller och man sjöng:
»Goder afton, goder afton båd’ qvinna och man,
Husbonde, matmoder, I gören eder glad!
Vi önska eder alla en fröjdefull jul;
Från alla olyckor bevare eder Gud!
Och Kristus i Betlehem lät föda sig;
Då komino der tre kungar så gladelig.
Dem mötte Herodes, han frågade dem:
”Hvar hafva sitt hem de tre vise män,
Som resa denna väg till Jerusalem?” —•
"Vår Frälsare ligger på hö och strå,
Vår stjerna sig ärnar till Betlehem gå;
Vi komna äro från Österland."
Gud Fader, Son och den helige And’
Hålle öfver eder sin milda hand!»
Dessa sånger äro af gladare
innehåll, men i andra — och de äro nog
de flesta — tonar ett rörande allvar,
ett gripande vemod eller en erotik af
den mest poetiska och skära ljufhet.
Af de många äro följande allbekanta:
Kristallen den fina, Om dagen vid mitt
arbete, Och mins du hvad du lofvade,
Jag gick mig ut en aftonstund, Sjutton
år tror jag visst att jag var, Som
stjernan klar hvar natt på himmelen, Så
vidt i verlden jag vankar, Alls ingen
flicka lastar jag, De rosor och de blader,
En gång i bredd med mig, Glädjens
blomster, Tulu, sofver han än?
Ej kanske fullt så kända äro
nedanstående, men derför ej mindre sköna
än sina öfriga syskon:
n) »Och inte vill jag sörja och sörjer ändå.
Han kommer väl igen om ett år eller två,
När liljorna de blomstra uti marken.
Han kommer väl igen
Min lilla hjertevän,
För kärleken slutar så sena.»
6) »Nu löfvas träden och marken är grön,
Hvar endaste blomma hon ståndar så skön;
Lilla fågeln sjunger med ljufvelig röst,
Han känner sig väl glader allt uti sitt bröst.
Så prisom vi sommarn så fager och blid,
Sjungom: ljufveliga, ljufveliga
midsommartid!»
Alla de här antecknade visorna
tillhöra seklets början, tvenne andra
deremot äro af senare datum. Den ena
upptecknad på Gotland är Allt under
himlens fäste. Hardt när hade denna •
härliga melodi, kanske den skönaste
af alla våra folkvisor, gått förlorad
för efterveriden om ej en särskild
omständighet räddande trädt emellan. En
musikalisk embetsmau satt Dämligen på
1850-talet å ett kafé i Stockholm
tillsammans med en vän. gotländing,
hvilken småsjöng de första takterna af
visan, de enda han kom ihåg. Den
förre blef intresserad och ville höra
sången i dess helhet, men förgäfves;
minnet — trots upprepade försök —
svek fortfarande den sjungande. Denne
gaf då anvisning på den person, af
hvilken han hört visan sjungas: en
bondflicka från hans hemort. Dit begaf
sig strax derpå vår musikvän, fann
henne, då en gammal gumma, och
lyckades efter enträgen öfvertalning och
genom presenter få en fullständig
uppteckning. Men stämman, som
meddelat den, förstummades kort tid
derefter för alltid af döden.
Den andra visan härstammar från
Småland och är annoterad af Richard
Dybeck:
Stilla.
Du har sör-jit nu i-gen, du har
»Nej, det daggen är, du ser, som från
grå-tit lil - la vän, ef - ter den du
löf-ven fal -ler ner; löf-ven viss-na
1 w
äl-ska må, efter den du aldrig kan få.
in-nan kort, då skall ock daggen torka bort! >
Hvilken fin och varm känsla som
genomströmmar såväl ord som toner i
denna lilla förtjusande dikt. För att
rätt förstå folkvisorna böra de
naturligtvis alltid sjungas, ty text och sång
stå till hvarandra i det innerligaste
sammanband. Äfven kompletterar
melodien uttrycket i texten, der detta är
ofullständigt. Folksångens glansperiod
ligger ej längre bakom oss än ett
tid-mått af 25 å 30 år. Derefter upphör
den att vara epokgörande. Realismens
frost ödeläde sedan folkpoesiens
blomstergård. Hvar är nu detta idylliska
lif med sång och glädje, som
förljuf-vade folkets tunga värf? Borta! Det
finner ej mer sina gamla impulser för
sina forna ideal, ty den sanna och lef-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
