Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mäta de framsteg, som Lyriska Dramen
i wåra tider gjort, med swagheten af
dess uphof. Det lärer ock bafwa
wa-rit förnämligast ur det skälet som
Di-recteuren för det nu warande
Comi-ska Spectaklet återkallat Syrinx på
sin Theater. Han har dock derwid
funnit nödigt at göra en och annan
förändring, i anseende til verseine, och
at borttaga de ställen som alt för
mycket skulle stöta wåra tiders smak.
Likaså har musiken undergått wissa
förbättringar af Hr Con certx äs taren
Zander. Ämnet till denna Piece är
tagit, som man finner, ur Mythologien.
Syrinx, en Wattu-Nympb, älskad af
Pan, flyr honom länge, men ändteligen
upsökt, och i fara at med wåld
twin-gas samt3’cka til hans önskan, kastar
hon sig i wattnet, drunknar och
förvandlas til en Wass, som Guden
up-hämtar, och, underwisad af kärleken,
deraf förfärdigar den första "Fleut”.
Af detta ämne har Författaren, afledne
P. Lindahl, på sin tid känd som en
god Actenr, hälst i Arlequinsroller,
och som Ofwersättare af en mängd
Theaterstycken, sökt att tilskapa en
Piece i 3 Acter, hwilka dock hwarken
åtskiljas genom ombyte af decorationer,
emedan Theatern ständigt föreställer
en skog, icke heller genom någon
ac-tionens hwila, utan blott, som det
tyckes, at få Scenerne delta i 3 lika delar.
Marchen är denna, då man följer den
tryxkta Piecen, oförändrad til verser
och innehåll: Astrild inkommer på
Theatern, fiuner Syrinx såfwande i
Fonden, skjuter på henne en blj-pil
och flyr sin kos. Syrinx upwaknad,
saknar sin wän, Cloris, som gått at
drifwa sina får i skuggan, men
infinner sig i detsamma. De instämma
båda i en Duette till Dianas lof.
Ar-tequin, under skepnad af en Satyr,
kommer nu som Ambassadeur från Pan
at förklara Syrinx Gudens kärlek. Han
swär, säger Arlequin, han swär wid sina
horn, at du skall lli hans hjertekorn.
Syrinx swarar härpå med förakt i en
Arioso, som slutar med dessa vers: —
Låt man Pan förstå, fast han är Drott
i skogen, kan han wäl saklöst gå, och
trösta sig pä krogen — Hwarpå
Arlequin swarar: Adieu madame! thet råd
ni gaf skall riktigt bäras fram. —
Häri håller han också ord; ty när
flickorna gått, och Pan med Faunus
inkommit, swarar han den förre på
dess tilspörjande om Syrinx swar, at
det lydt så här:
’’Tin Herre, som jag hörer,
Han är en gammal tok;
Och Tu, som budet förer,
En oförskämder slok.
Hwartil skull jag wäl bruka
Et stycke ruttit trä,
En gammal krasslig kruka,
Et nöt, et hornefä”.
Denna wackra declaration afhör Guden
utan wrede, endast suckande öfwer sin
träldom ; och oaktadt Faunus råder
honom at ge den sköna på båten, fortfar
han dock i sin föresats at upsöka henne;
och dermed ändas första Acten. I
andra Acten eller Öpningen, som man förr
brukade säga, kommer först herden
Philemon och sedan Guden Sylvanus
at förklara Cloris deras kärlek. När
will Tu, täcka själ, mig lyckliggöra ?
frågar den förre, och herdinnan
swarar; at det skall ske wid
bergnings-tiden; men när Sylvanus kommer efter,
blir han ej bättre emottagen än Pan
af Syrinx: Hwart sen? swarar hon til
hans kärleksförklaring, hwart sen ? ser
tu wäl ut, at kunna öma hjertan röra?
Tu borde weta hut. (Detta och andra
dylika uttryck hafwa blifwit uteslutne
wid Piecens förnyade representation).
Sylvanus, som tycker at detta skämt
går nog långt, blir förifrad härwid;
och då han uptäcker at Philemon är
hans rival, lyfter han sin klubba, och
hade redan skickat den lumpna hunden,
som han säger, in i andra werlden,
om icke Arlequin ganska å propos
hunnit komma emellan, och frälsa hans lif
med sit lyckliga infälle at Philemon ej
ännu fä11 sit afskedspass. Sedan han
öfwertalt Pan ut afstå från en kärlek,
hwars segerlön lätt kunde bliftca et par
horn, gå de båda sin wäg, och Syrinx
tilbakakommer. Hon beklagar sig nu
för sin wän och dess älskare öfwer
Pans ouphörliga förföljelser. De blifwa
honom warse, och fly wid hans
annalkande. Han deremot, som en ganska
trög och senfärdig förföljare, ställer
sig der at sucka bort tiden, och at
afhöra de målningar den nyss så illa
afspisade Sylvanus behagar gifwa på
Fruntimrens caracter. The äro alla,
säger han, skurna af et stycke, och i
mit tycke et sammanhang af högmod,
swaghet, list och swek. Deremot tar
Arlequin det wackra könets parti, och
swarar Sylvanus: Jag undrar ej, at Tu
på könet så förargar Tig; Ty swartsjuk,
gnym och plumper som en bonde, Tu
kunde med tin påk skrämt bort hin
onde. Änteligen påminner sig åter
Pan, at han gått ut för at upsöka
Syrinx och ber alla sina följeslagare
deri wara honom behjelpeligo. Andra
Öpningen slutas — Tredje Öpningen,
lik den andra, som war lik den första,
wi8ar samma rum, der samma personer
hålla samma tal. Pan berättar at han
råkat sin sköna, at han fattat i hennes
slöja, men stupat på en sten, som låg
honom i wägen. Faunus afråder
honom å nyo från sin kärlek, och
nyttjar derwid uttryck som kanske
förtje-nar at anmärkas, emedan det
förekommer i den nyaste af wåra Operor:
Bemöt föraktet med förakt.
(Hof-Damer-nes Chor i Gustaf Adolph och Ebba
Brahe) Sylvan berömmer sin Cloris’s
fägring, och liknar henne wid sköna,
gröna Alar; men då han tar- sig den
friheten at uphöja henne på Syrinxs
bekostnad, ger Pan honom en örfil,
; och befaller honom tiga. Ändteligen
har Arlequin, som en mera alerte
Jägare, hunnit upspana Sgrinx, berättar
at hon nalkas och ber dem alla gömma
sig bakom buskarne. De följa hans
råd; och sedan hon kommit in och fått
sjunga ut sin Aria för Chloris och
Philemon, rusa de alla fram jämte Pan,
som nu för första gången hörs förklara
henne sin låga och börjar med dessa
ord: Ach skönsta säj, Hwad är hos
mej, Som så förskräcker dej? Förbittrad
öfwer dess afslag, hotar han henne at
sjelf löna sin kärlek. Hon ser då ej
annan räddning, än at hasta til den
närliggande stranden et störta sig i
sjön, men förwandlas i detsamma til
en upwäxande Wass. Der faller Pan
in i en Aria furioso, och anmodar
Gastarne at hjelpa sig rasa. Astrild
nedstiger i en sky, berättar honom
Nymphens undergångna förwandling,
och at hon ännu hör honom til,
allenast han något litet ber Wäderyuden
at pusta in läten i wassens rör; det
will säga: han lär honom at af
was-sen förfärdiga den första p-pa eller
flöjt. Pan gläder sig, at åtminstone
på detta sätt få med Nymphen kyssar
dela; alla instämma en Chorus til
hennes heder och dömma, af hennes öde
at förwandlas til wass, at man wandrar
til Paradiset, när man går dit dygden
leder. Dermed slutas ock sista
Öpuin-gen. — Man lärer lätt finna at en
Piece af dylik sammansättning, utan
all action och alt intresse, der
Personerne komma och gå, utan at weta
hwarföro, göra nya Scener om de strax
komma tilbaka, och nya Acter om de
dröja något längre, der indelningen af
Arier och Recitativer tycks ha den
enda grund, at på Recitativet måste
följa en Aria och på Arian et
Recitativ; at en sådan Piece, ehuru god för
sin tid, och oacktadt de rättelser som
wid verserne blifvit gjorde eller
möjligen kunna göras, icke nu kan behaga
af annat skäl, än sin egenskap at ha
warit den första i sit slag, och at wisa
oss smaken för 40 år tilbaka. Det är
redan förut sagt, at orden från början
blifwit författade af Acteuren Lindahl.
Musiken är sammanlet ad af åtskillige
mästares arbeten och lämpad efter
orden. De största Bas-Arierne för Pan
äro af Jfendels och Discant-Arierne för
iSyrinx af Gratins compositiou. En del
af de smärre Arier och Duetter, samt
Recitativerne uti gamla Partituret, äro
af Organisten Ohl. Bland de Personer,
som spelte i Piecen, då han gafs 1747,
armärkas följande: Astrild, M.le
Elisabeth Lillström, sedan Fru Assessorskan
Olin, sotn då, endast et Barn på 7:de
året, redan wann allmänt bifall, och
röjde den talang som en gång skulle
pryda en större Theater, och bereda
henne et rum bland sin tids förnämsta
Sångerskor. Arlequins role speltes af
Auctorn, den ofwannämde Lindahl;
Sylvans af Hr Trundman; han lär
wara densamme, som wunnit
odödlighet genom den gladaste bland
Swe-riges Skalder, i dess så allmänt
bekanta Riddarslag. Philemon, Hr P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
