Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På aftonen spelade man den nya
valsen — naturligtvis under Lanners
namn — och bifallet var stormande.
Denna omständighet, i förening med
att min far just vid samma tid gifte
sig, föranledde honom att göra sig
mera sjelfständig. Han organiserade
först en qvintett, men knappt ett år
efteråt räknade hans orkester redan
14 man. Med hvilken oerhörd
hastighet hans beröm och popularitet både
som komponist och dirigent växte från
denna stund, kan man i vår mera
nyktra tid knappt föreställa sig.
»Åren 1830—36, då min far ledde
musiken »beim Sperl», äro oförgätliga
i Wiens musikhistoria.
Tillströmningen var enorm, jublet gränslöst.
»Och nu begynte än kortare, än
längre konstresor. 1833 begaf han
sig till Pest, 1834 till Berlin, 1835
till vestra Tyskland, 1836 besökte han
Tyskland och Holland — öfverallt \
mottagen med stormande bifall. 1837
företog han vågstycket att resa med
sin orkester till Paris och konsertera
skiftesvis med Musard i Gymnaso
musical. Succén var storartad; ja,
parisarne voro till och med nog litet
galanta att leinna salen, så snart min
far spelat sitt program till slut, och
låta sin landsman spela för tomma
väggar.
»Från denna resa medförde Strauss
en present till wienarne: han införde
»quadrilleu», som hittills var okänd i
Wien. Fortfarande hade lian lyckan
med sig: hans popularitet var
orygg-lig, kunde ökas men ej minskas. Men
hans helsa led af resornas strapatser,
och svåra sjukdomsfall nödgade honom
ofta att intaga sängen.
»Marsdagarnes stormar blefvo
outhärdliga för min far, som först och
främst behöfde lugn. Dessutom
absorberade politiken allt intresse och trängde
konsten i bakgrunden. Fastlagen 184U
var väl ibland det bedröfligaste Wien
någonsin uppløfvat. Strauss kunde ej
uthärda den tyngd, som hvilade på
hans afgudade Wien — han begaf sig
åter ut på resa, en resa, hvars
ändpunkt var London. Klimatet der hade
alltid varit farligt för honom; sjuk och
utmattad måste han också återvända
till Wien, der han dukade under för
sjukdomen den 25 september 1849 —
knappt 45 år gammal. Sorgen öfver
hans tidiga död var allmän; hela Wien
visste nu rätt, hur man afgudat
honom. Ofver 100,000 menniskoi af alla
klasser följde honom till grafven.
»Hvad Strauss’ kompositioner betyda
för dansmusiken vet hela velden. Han
har skapat dess berömmelse och
berättigande medelst de glada rytmer, hvilka
utspruugo från en ren, ogrumlad
musikens källa. Som dirigent egde han
den ovanliga förmågan, soin rycker de
spelande med sig och fortplantar sig
till åhörarne så att blodet stommar till
hjertat och alla pulsar slå fortare.
»Strauss var i hög grad blygsam,
som hvarje äkta konstnär. Meu hans
konst har jagat mången sorg på
flykten, slätat ut mången skrynkla — den
har höjt lifsmodet och lifsglädjen —
har tröstat, glädt och lyckliggjort.
Derför skall menskligheten länge
minnas honom och den.»
–-^––
Glömda mästare.
(Etter H. M. Schletterer.)
^l^år kunskap om musikens historia
feWS* och dess litteratur inskränker
’•$? sig nästan alltid till en följd af
namn med mer och mindre god klang.
Vi veta kanske, att deu eller den
tonsättaren har skapat oförgängliga verk
för kyrkan eller teatern, att den ene
företrädesvis komponerat sånger, den
andre instrumentalmusik; men huru
många musikidkare finnas ej, som icke
hört en enda bit af Palestrina eller
Orlando Lasso, en aria af Scarlatti
eller Leo, en opera af Händel eller
af Gluck, en sonat af Georg Muffat
eller af Philip Emanuel Bach.
Vår beuud/an för forna tiders stora
mästare är vanligen baia ett
eftersägande af hvad vi hört eller läst
skola vara beundransvärdt hos dem.
Hvad hvar och en mästare i och för
sig haft att betyda för utvecklingen
af sin konst, hvilken plats han är
berättigad att intaga, hvad han verkligen
skapat för att tillförsäkra sig en
ärofull plats och ett varaktigt namn i
konsthistorien, det är obekant för de
flesta. Men en mästare är endast
lef-vande och oss nära i sina verk. Äro
dessa obekanta eller ha gått förlorade,
äro deras namn ett tomt ljud. Sådana
konstuärer, hur berömda de än på sin
tid varit, äro glömda mästare, octi
för att lyfta slöjan, som hvilar öfver
några af deras namn och verk, hvilka
ej förtjena att vara oss obekanta, har
denna uppsats blifvit nedskrifven.
Klavermusiken8 historia går icke så
låi gt tillbaka i tiden, att det ligger
flera århundraden emellan de mästare,
vi här omtala, ock oss. Konsten att
spela klaver är, om också idkad i
omkring 200 år, dock i grunden modern.
De namn denna studie skall framhålla,
äro derför icke obekauta, ej heller
livad dessa män, som bära dem, ha
uträttat oss alldeles okändt, men det
lefvande beviset för deras sträfvan,
deras verk, är nästan aldrig mera i
bruk. Några bibliotek eller en och
annan lycklig samlare äro kanhända i
besittning af dem, men flertalet, af
musikälskande känna dem blott
»genom hörsägen».
Vår tids instrument är pianot — det
gamla klaverets dotter. Har många
intressera sig väl nu för att lära sig
traktera stråk- eller biåsinstrument?
Hela uppmärksamheten är vänd åt
pianot, som man aflockar både
sång-och instumentaleffekter och som på en
gång framställer melodisk och
harmonisk tonförbindelse. Denna
klaver-epokens första begynnelse tillskrifves
vanligen Joseph Haydn, ehuru man
vet, att han föranleddes af Ph. Em.
Bachs verk att skrifva sina vackra
klaversonater. Både han och den
efterföljande Muzio Clementi prisade Bach
såsom sin lärare och mästare *; men det
faller likväl ingen in att gå tillbaka
till källan, hvarur Haydn och Clementi
1 öste.
Vår yppiga klaverkulturs första
begynnelse egde rum redan i det
sjuttonde århundradet. Af den otaliga
mängd namn, hvilka stråla emot oss
från denna aflägsna tid, skola här
endast nämnas tre såsom de betydligaste,
om hvilka de öfriga lämpligen kunna
gruppera sig, tamt dessa mäns
inflytelse på klaverspelets utveckling och
deras verksamhet som lärare och
komponister, — dessa tre äro: Francois
Couperin (1668—1733), Dominico
Scarlatti (1683 —1760) och Carl
Philip Emanuel Bach (1714—1788),
alla tre söner i berömda
konstnärs-familjer, i sig koncentrerande den ära,
som tillkommer deras ätt, och på samma
gång representerande hvar för sig da
tre nationer, som nästan allena gjort
sig bemärkta och berömda i den nyare
tidens konsthistoria. (Forts)
Musikpressen.
På Abr. Hirschs förlag har
utkommit :
För piano, fyra händer:
Mascagni, Pietro: Intermezzo ur
operan »Vänuen Fritz» (»L’Atnico Fritz»), Pris
kr. 1: 50
För piano, två händer:
Millöcker, Carl: *Profkyssen >, vals.
Pris 1 kr.
Koyle: P.: Jota, »Pas de quatre». Pris
Pris 75 öre.
Mascagnis »Intermezzo» i
zigenarstil har, som bekant, vunnit mycket
bifall vid operans uppförande
bärstä-des. Om än den för intrycket deraf
vigtiga instrumenteringen ej kan
ersättas af pianoarraugementet, så gifver
dock detta tillfälle att vid pianot i
hemmen lära känna det originella
stycket, som i melodiskt behag likväl ej
går upp emot intermezzot i
»Cavalleria».
* »Hvad jag vet, har jag Philip Etnanuel
Bach att tacka för», brukade han siiga. Med
samma uppriktighet yttrar Mozart: »Han iir
pappan, vi äro småpysarne. Kan någon af
oss något ordentligt, ha vi lärt det af honom.
Med livad han har gjort, gör ingen af oss
I sig vidare berömd; men så som han gjort
[ det gör ingen någonsin honom efter.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
