Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade hr Håkansson flitig tjenstgöring,
och mer än en gång var det han, som
möjliggjorde en operas uppförande
genom att i hast instudera en ny rol;
omkring 40 sådana har lian väl utfört
under sitt engagement vid k. operan.
Utom i de ofvan nämnda partierna
har han, att först nämna sådana af
allvarligare art, der uppträdt som
Ca-pulet i »Romeo och Julia», Kuno i
»Friskj-tten», Gessler och Melchtal i
»Teil», Ulf i den »Den bergtagna ,
Sven Grate i »Blenda», don Diego i
»Afrikanskan», Fernando i
»Trubaduren», Estevan i »Den beslöjade
sångerskan», kung Henrik i »Lohengrin»,
Jakob i »Josef i Egypten», Daniel i
»Vattendragaren», grefven i »Figaros
bröllop», Wagner i »Faust», Ramphis
i »Aida», Biterolf i »Tannhäuser»,
Oberthal i »Profeten», S:t Bris i
>Ihi-genotterna», Colonna i »Rienzi», grefve
Raimond i »Vikingarne», Jarno i
»Mignon», Gregor i »Karpathernas
ros», Paris i »Romeo och Julia», Selva
i »Den stumma», Zuniga i »Carmen»,
Belcor i »Kärleksdrycken» och Max i
»Alphyddan»; vidare, i mera komiska
roler, som Mazetto i »Don Juan»,
Ström i »Muntra fruarna», Bartholo i
»Figaros bröllop», och under skepnad
af värdshusvärd — en figur, som på
scenen nästan alltid hör till de
komiska — har han framträdt som Girot
i »Duellen», Matheo i »Fra Diavolo»,
Nicolas Pariset i »Guldkorset» och
mäster Reynhold i »Nordens stjerna».
Några andra mindre roler förbigå vi.
I fråga om direktör Håkanssons
musikaliska verksamhet för öfrigt kan
nämnas, att han under fyra år varit
sånglärare vid Stockholms gymnasium
och såsom sådan äfveu tjenstgjort i
Nya elementarskolan och andra skolor.
Derjemte har han i sju år varit Gustaf
Mankells (död 1880) vikarie som
organist i Jakobs kyrka. Såsom sånglärare
har hr Håkansson utvecklat stor
verksamhet, och bland hans mera bemärkta
elever må nämnas Anna Klemming,
den omtyckta operasångerskan, som
undervisades af honom först ett år
privat och sedan vid konservatoriet i
öfver fem år. En annan begåfvad
elev till honom var den tidigt
bortryckte barytonsångaren Erik
Johansson, hvilken å k. operan 1883
debuterade som Figaro och Leporello. En
af direktör Håkanssons lärjungar för
närvarande är den behagliga
sångerskan miss Nellie Turnwall, hvars vackra
röst och föredrag nyligen väckt
uppmärksamhet på en Marteau-konsert i
Musikaliska akademien. Som
tonsättare har direktör Håkansson föga
verkat. Haus kompositioner, hvaraf inga
utgifvits, höra hufvudsakligen till
kyrkomusikens område.
Sedan 1882 är hr Hjalmar
Håkansson ledamot af K. Musikaliska
akademien.
–-©––-
Glömda mästare.
(Rfter H. M. Schletterer.)
(Forts.)
I.
•J Jet. var i midten af sjuttonde
århnn-dradet, som Louis Gon per in,
farbror till Francis, kom till Paris. Han
var född år 1(130 i den lilla staden
Cbaume, i grefskapet Brie, och måtte
ha tidigt utvecklat sin musikaliska
talang, då han strax efter ankomsten till
hufvudstadon blef organist i Versailles
j och Maitre de dessus de viole*.
Ludvig XIII, sjelf komponist och stor
\ musikvän, var den unge konstnären så
bevågen, att han enkom för honom
upprättade posten som kammarvirtuos.
Som orgelspelare, klaverlärare och
mästare på viola da garaba synes han ha
öfvergått alla sina samtida. Han dog
beundrad och saknad 1065, blott 35
år gammal. Af hans verk blef intet
tryckt. — Den äldre broderns
framgång var uppmuntrande för de icke
mindre begåfvade jmgre bröderna,
hvar-för äfven de reste till Paris. Den
andra i ordningen, Francois, född 1631,
hvars efterkommande ännu lefva,
utmärkte sig scm förträfflig klaverlärare
och förstod särskildt att med smak
föredraga sin äldre broders verk. Han
var liten och rörlig, en lefnadsglad,
kvick och varmblodig man, mera glad
än som godt var. Just som han en
dag, något osäker på benen, skulle
be-gifva sig hem från ett sällskap, blef
han öfverkörd och dog, 70 år gammal.
Den yngste, Charles, född 1032,
reste mycket tidigt från hemmet. Vid
den äldste broderns död fick han
anställning vid S:t Gervais, men dog
redan fyra år derefter. Vid hans död
var sonen Francois (1068—1733), som
skulle llifva den förnämste af alla
kein, som nu var familjens
öfverhuf-vud, synes ej ha tagit sig synnerligen
af honom. Erfarenheten visar att
vinkära musiker äro opålitliga timlärare.
De äro alltför mycket utsatta för
frestelser, som lura på dem från ena
gathörnet till det andra; åtminstone var
det så med onkel Francois, men låt
oss derför icke döma honom för strängt.
Den unge Couperin kom i alla fall i
goda händer. Organisten Tolin, en vän
till hans far, blef hans lärare, och
framgången var den allra bästa.
De förhållanden, under hvilka han
började sin lefnadsbana, kunde ej
heller ha varit lyckligare. Versailles var
det mest lysande hof i Europa. Allt
som i konst och vetenskap var af
betydenhet samlades här, der ock största
berömmet och belöningen var att vänta.
J Lärde och konstnärer trängdes i denna
smakens brännpunkt och stredo om
hofvets gunst. Begåfning och duglig-
* Dessus de viole: diskantviol = violin.
het kunde öppna för en de bästa kret- |
sar, och öfverallt rådde lif och
verksamhet för att tillfredsställa det
ständiga begäret efter ökadt vetande och
nya njutningar på alla områden. Här
diktade Molicre, Racine och Corneille
sina mästerverk, här skrefvo Lambert
och hans måg Lully, Collasse, Monret
och Destouches sina många operor till
den fruktsamme Quinaults texter. Marc
Antoine Charpentier, »le plus sa vant
musicien de son temps», skref sina I
beundrade motetter; teorien
bearbetades flitigt, och den första musikaliska
encyclopedi (Seb. de Brossard, 1705)
såg dagen. Ät orgelspelet egnades en
uppmärk arnliet, hvarom man nu i
Frankrike ej har någon aning; alla
betydande k’averspelare voro på
samma gång organister, och klaveret var
redan då ett oumbärligt instrument i
alla ansedda hus. Lägger man härtill
den inflytelse, som från Italien
oemotståndligt hos den unga konsten gjorde
sig gällande, kunde ingen tidpunkt
vara gynsammare för en högt
begåfvad och med jernflit arbetande
konstnär, då han skulle göra sitt inträde i
stora verlden.
Francois Couperin, af sin samtid
kallad »le grand», blef 1090, aderton
år gammal, äregirig, som han var, och
bärare af ett redan anscdt namn,
organist vid S:t Gervais och fem år
senare, 1701, klaverspelare hos konungen
och organist i Versailles. Hos honom
var komponistens geni ett med
virtuosens. Hans klaververk äro rika på
sköna, ädla tankar; lätthet, sirligbet
och elegans pryda dem framför något
af hans samtids verk, som ofta äro
lika öfverlastade som tungrodda. Han
var sin tids lärare och förebild; ingen
af de många aktade namn från don
första klaverepoken, som företrädesvis
kan kallas den franska, öfvergick hans.
Den äkta konstnären representerar
alltid en del af sin tid, och Couperin
är i sina verk en fulländad hofman
och markis från Ludvig XIV:s tid.
Hans klaverstycken äro broderade och
sirade, som den tidens hofdrägt; men
bakom all denna grannlåt fins der själ
och djup, friskhet och lif till och med
i den knappaste formen.
För att förstå den ställning
Coupe-riu iutager i klaverspelets historia, bör
man känna något till instrumentets
inrättning på den tiden. Dåtidens klaver
(klavichord, clavecin) var ett med vårt
j fortepiano alldeles olikt instrument.
Det var litet, hade blott fem oktaver
samt en mycket vek och svag ton.
En klaverspelare kunde den tiden
bekvämt taga sitt instrument under
armen bort i de sällskap, der han ville
spela. Medan strängarna på våra
sättas i rörelse medelst hammare, skedde
detta hos deras direkt med
tangenterna, hvilkas innersta ände var
försedd med stift af messing- eller
ståltråd, som berörde strängen osh
fram-bragte tonen. Tonens styrka berodde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
