- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 15 (1895) /
51

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

af trycket på tangenten; den kunde
alltså antaga alla grader efter den
spelandes vilja och förmåga. Intet annat
tangentinstrument var så som detta
passande för det bundna och burna
föredraget. Haydns och Mozarts verk,
ja till och med några af Beethovens,
kunna först då riktigt förstås och
åter-gifvas, när man erinrar sig detta kla
vichord och sättet att spela det. Men
intet instrument fordrade heller en så
delikat behandling. Anslaget måste
omsorgsfullt studeras. Skulle det vara
bra, fick tangenten hvarken tryckas för
lågt ned eller ligga jemt med de
andra. Den spelande måste känna
stiän-garnes elasticitet under sina fingrar.
Och ej heller fingo tangenternas
gnidning mot hvarandra frambringa något
störaude ljud; tvärtom skulle tonen
vara klar och sjunga sjelf vid minsta
tryck. Spelade man ett sådant
instrument under fullkomlig stillhet, kunde
klangen vara nästan sferisk skön, så
i fullkomligt kunde till och med den
finaste nyans återgifvas, och iutet
instrument förmådde så gripa och röra,
som detta. Det var verkligen »den
lidandes vederkvickelse och glädjens
J deltagande vän».

Betraktar man detta instrument
tillsammans med vår tids, så saknar det
senare det förras musikaliska själ.
Dettas förtjenster fördunklas af lika
många fel. — Men låtom oss hellre
återvända till mäster Couperin, som
behandlade klavichordet med sådan
fulländning. För att kunna spela ett
så svårt instrument med sådan
fullkomlighet måste man vara rikt
begåf-vad och ha den finaste känsla. Dess
värre existerar en utöfvande konstnär
endast för sin tid. Men all den
berömmelse, som här faller på en enda,
kau visa hän på en makalös konst.
Men icke blott i Frankrike var
Cou-periu erkänd som mästaren. Det är
bekant, att Seb. Bach ärade honom
framför någon annan cch ansåg sig
som hans elev under hela sitt lif. I
sina franska Suiter visar han också,
att komponisten icke mindre än läraren
haft inflytande på honom *.

De sista dagarne af sitt lif led
Couperin af djup melankoli, som gjorde
honom otjenstbar för sin konst. Han

* Couperins kompositioner ser nian ytterst
sällan; de största biblioteken ha olia ej en
not frän hans hand. De bestå annars af fem
böcker Klaversuiter och en klaverskola med
titel »L’art de toucher le clavecin, y compiis
8 préludes», utgifven 1710. År 1690
trycktes i Paris »Pieces d’Orgue, consistentes en
2 messes» etc. Ett annat verk, »Picces de
Clavecin, Paris 1713, innehåller nästan endast
tonmålningar med sådana öfverskrilter som
t. ex. »Les silvains», »1’Enchanteresse». »La
Fleurie ou la tendre Nanette», »Les plaisirs
de S:t Gerniain en Laye» e.c., ej olikt
bruket i vår tid. Orsaken till dessa titlar
förklarar Couperin sjelt i företalet. Utom detta
efterlemnade han en mängd kyrko-, sång- och
instrunientalkompositioi.er, som aldrig
ntgåf-vos af trycket. De pianoskolan åtföljande
musikstyckena — som nämndt 8 preludier
och tn Allemand — aro alla temligen svåra

dog 1733 i en ålder af 65 år. Begge
hans döttrar, den ena, Marie Aune,
benediktinernunna och organist i
Mau-bissons abbotstift, den andra,
Margarethe Antoinette, kammarvirtuos i
kungens kapell, voro förträfHiga
konstnär-innor. Unkel Francois’ efterkommande
innehade, den ene efter den andre, i
175 år organistplatsen vid S:t Gervais
och voro dugtiga musiker, om än ingen
kom till berömdhet. (Forts )

––––

Följetong,

Don Juans kyckling.

Teaterhumoresk af Ludvig Mohr.

land de nyengagerade
medlcrn-. marne af stadsteatern i C. hade
V ’ den unge barytonisten Luigi
Calzolajo (bette egentligen Ludvig
Schuster) kommit högt i publikens
ynnest. En vacker röst, bra utseende
och ett ledigt, lifligt spel hade snart
gjort honom till allmänhetens
gunstling, och särskildt slog hans don Juan
mycket an, hvarför den
konstförståndige ledaren af verksamheten i
muser-nas tempel fann sig föranlåten att
oftare än annars var fallet låta
Mozarts mästerverk stå på repertoaren.

Besagde direktör, en hedervärd
ungkarl på femtiotalet och likt många af
sina yrkesbröder öfvervägande idealt
anlagd, hade dock i inånga särskilda
fall märkvärdigt realistiska tendenser.
Så t. ex. när på han3 teater förekoinmo
festliga lag, fick ej sättas fram tomma
vinflaskor eller tårtor och kötträtter
af papier mache och dylikt tarlligt
materiel, som är så vanligt; sådan der
falskhet och onaturlighet var honom
mycket emot, den hedersmannen,
hvarför han med vis omtäuksamhet lät
oskyldig limonade gazeu.se brusa fram
ur flaskorna och gamla bakverk spela
rolen af en saftig stekskifva — något
verkligt förtärbart må-de det alltid
vara. Men i »Don Juan» vid
gästabudet i sista aktens final gick hans
realism längre än vanligt. Här Höt
verklig champagne i strömmar — så
vidt den lilla Haskan medgaf —, och
den yppiga måltidens »piéce de
rési-stenee» bildade en veritabel, stor och
till utseendet högst aptitlig kyckling.

oeh öfverfulla al alla slags prydnader.
Couperin betjenade sig också af den för-liachska
iingersättuingen utan tummens användning i
skalan.

cdefgalic
2 3 2 3 2 3 4 5
eller 3 4 3 4 3 4 3 4

Denna besynnerliga tiugerföljd har till en
del älven Händel. Först Seb. Bach, som
beholde alla fem lingiarne lör sina
kompositioner, bröt en ny väg, oeh efter hans tid är
tumlingret insatt i alla sina rättigheter.

Bemälte fågel lagades redan på
eftermiddagen tillreds i direktörens kök
för att sedan, persiljebekransad,
bidraga att göra sitt till för
illustrerandet af Mozarts upphöjda skapelse och
samtidigt aflägga ett talande
vittnesbörd om vår konstälskande direktörs
frikostighet.

Här måste vi likväl inflika den
anmärkningen, att hittills varande herrar
don Juan vid stadsteatern i C. under
den musikaliska stridens hetta sällan
eller aldrig gjort någon attack på
besagde kyckling, hvilken derför nästan
oautastad blef räddad vid hvarje
föreställning. Just denna omständighet
gjorde för den möjligt att utföra en
andra rol, och denna utspelades samma
afton vid direktörstaffeln så grundligt,
att till slut endast några fina ben
återstodo af hela härligheten, då direktören
i den behagliga känslan af en
tillfreds-stäld aptit torkade de tjocka läpparne
med servetten.

Detta genom långvarig tradition
helgade bruk skulle emellertid oförmodat
bringas på skara, och det just genom
den nye don Juan, den så firade Luigi
Calzolajo. Redan flere gånger hade
denne med stigande framgång spelat
den älskvärde äfventyraren utan att
skänka någon synnerlig
uppmärksamhet åt meromnämnda kyckling, då en
afton det oerhörda tilldrog sig, att
Calzolajo plötsligen med knif och
gaffel kastade sig öfver det arma offret,
visserligen ej efter konstens regler,
men derför så mycket grundligare
trancherande detsamma, h varpå han
med tydlig förnöjelse införlifvade de» ’
bästa bitarue med sin inre menuiska.

Hvad som egentligen var orsaken
till detta företag, om Calzolajo vid
anblicken af den särdeles lockande
steken öfverfölls af en plötslig hunger,
eller kanhända af rent öfvermod —
han kunde också vara en spefogel
ibland — fick lust att bereda sin
principal ett litet extra nöje, det känna
vi ej; kort och godt, efter operans
slut fanns af den stackars kycklingen,
till hvars undergång äfven Leporello,
sin rol trogen och lifvad af
husbondens exempel, redligen bidrog att göra
sitt, endast några bedröfliga rester,
som på intet vis kunde förslå för dess
vidare tillämnade bestämmelse.

Hvilka känslor som stormade i
bröstet på vår gode direktör, då han,
undangömd i orkesterlogen, blef vittne
till den vandaliska behandlingen af
kycklingen — hans kyckling,
framlyser deraf, att han i första
uppbrus-ningen genast tänkte afskeda Calzolajo
men sedan, då han till hälften lugnat
sig, beslöt att på konstnären applicera
en bestraffning enligt paragrafen 479
i den teatraliska ordningsstadgan, så
lydande: »Den, som afsigtligt eller af
ovarsamhet skadar reqvisita etc.,
betalar .. .» o. s v. Slutligen segrade
hans ädla natur och förnuftet tog ut
sin rätt, ehuiuväl han var nära deran,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:58:58 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1895/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free