Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då han vid sin enkla aftonmåltid
saknade den älskade kycklingen, att rålta
ut för ett nytt anfall af raseri.
En vecka förgick i det stilla lugn,
som brukar vara ett attribut till de
flesta dramatiska konsttempel, en vecka,
hvarunder vår teaterchef allvarligt
öf-verlade med sig sjelf, om icke det
skulle vara ändamålsenligast, att vid
nästa uppförande af »Don Juan»
ersätta den veritabla kycklingen med en
annan af sådan beskaffenhet, att den
vore mindre utsatt för den hänsynslöse
bardens förstörelselusta. Efter långt
funderande hit och dit segrade
emellertid — vare det sagt till hans heder —
vår gamle väns goda genius, kauske
understödd af den optimistiska
föreställningen, att Calzolajo säkert skulle
afstå från ett upprepande af
bofstrec-ket såsom oförenligt med hans
konstnärliga värdighet.
Derföre visade sig också vid nästa
»Don Juan »-föreställning festsalen i
sin gamla ståt; stolt paraderade
me-nus’ens bjelte bland de utsökta
rätterna, och om än vår chef ej kunde
alldeles frigöra sig från en viss
ängslan, så försökte han dock att manligt
bekämpa sin svaghet.
Närmare och närmare ryckte
emellertid det ödesdigra ögonblick, som
måste afgöra den älskade kycklingens
lott. Nu ljödo de sköna melodier,
under hvilkas toner Calzolajo
pigtskyl-digast hade att höja slagtkcifven;
direktören andades redan lättare, då —
några takter senare än förra gången —
blixtrar det skarpa stålet i luften, ett
•ögonblick senare trängde det in i den
stekta fågelns bruna bröst, och
förstörelsens hemska verk tager sin början
ännu en gång.
Det är mer än vår vän kan uthärda.
Offer för en verklig raseriparoxysm,
rusar han ur logen ned på scenen,
bakom kulisserna, der alla vid hans
oväntade och allt utom godt lofvande
anblick togo till flykten.
»Schnappke — hvar är Schnappke?»
ropar han med hes röst.
»Här, herr direktör», svaras det
bakom honom, och en liten
puckel-ryggig figur, teaterns reqvisitor, trängde
sig fram.
»Har du sett, Schnappke?»
»Hvad då, herr direktör?»
»Din fårskalle! Kycklingen — den
fördömde karlen, Calzolajo, har
återigen svept den i sig.»
»Skändligt, herr direktör!»
»Det måste bli slut på det här,
Schnappke, — den menniskan bringar
mig ju till tiggarstafven! Nästa gång
ställa vi till på annat sätt.»
»Herr direktörn menar . . . ?»
»Ja, vi ta en falsk kyckling, —- det
fins väl någon sådan i förrådskammarn.»
»Den som fins der är inte brukbar
vidare, herr direktör. Vildsvinet i
Friskytten föll ned på den, så att den
blef platt som en pannkaka.»
»Nå, för tusan, skaffa en annan då!»
»Godt, herr direktör ...»
Hvad för öfrigt efter denna klassiska
dialog tilldrog sig den aftonen, har för
oss ej synnerligt intresse. Vi hoppa
öfver en vecka och bevista nästa
representation af »Don Juan» på teatern
i C. — Åter igen stämmer Calzolajo
upp »Glädjen vid mitt bord skall råda»
inför fullsatt salong och rustade sig till
att som vanligt göra anfall på den
läckra kycklingen. Ej mera ängslig
såsom förra gången, utan med ett
mefistofeliskt leende på läpparne och
gnuggande händerna af skadeglädje
sitter denna gång direktören i sin loge.
»1 dag är det du som blir lurad, min
gosse lilla», säger han småskrattande
för sig sjelf. Calzolajo har gripit
verket an och studsar till, då hans knif
möter oväntadt motstånd, men blott
för ett ögonblick; i det nästa har han
fått situationen klar för sig, en elak
blick flyger blixtsnabbt mot
principalens loge, derpå säuker han knifven
med fördubblad styrka i den stackars
kycklingen, så att bitarne af densamma
slå ned på båda sidor om honom, till
ej ringa fröjd för de närvarande, som
genast hade klarhet i saken.
Att skildra pappa direktörens harm
och missräkning öfverstiger våra
krafter; det må vara nog om vi nämna,
att det dröjde en god stund innan han
återvann fattningen, så att han kunde
skynda ned på scenen, der han med
förstördt utseende trädde inför sin
trogne Schnappke.
»Schnappke!»
»Herr direktör!»
»Vår kyckling är åter weg.»
»Skändligt, herr direktör.»
»Hvad ska’ vi nu göra, Schnappke?»
»Vet inte, herr direktör.»
»Dumkufvud! Men jag vet det, jag;
du skall genast skaffa en ny
träkyckling, men inte ihålig, hör du!
Alltigenom massiv och af tungt, hårdt trä.»
»Men den blir inte billig, herr
direktör.»
»Hå!l mun! — det blir min sak.»
»Godt, herr direktör.» — —
Vid följande »Don Juan
»-föreställning var salongen öfverfull. Der fanns
nog åtskilliga sensationslystna
individer, som mindre ditlockats af en
väntad konstnjutning än af historien om
den famösa kycklingsaffären och
förhoppningen att denna dag få bevittna
en uppbygglig fortsättning af
densamma. Stolt tronade direktören i sin
loge; med välbehag mönstrade han
åhörarnes täta led, och förkänslan af
en säker triumf utpräglade sig tydligen
i hans drag.
Nu går ridån upp till sista akten.
Calzolajo sitter å nyo vid den läckra
aftonmåltiden. Försedd med en
skarpslipad knif riktar han ett väldigt hugg
mot kycklingen, men det hårda
trästycket rår knifven ej på, den springer
af vid den häftiga attacken, och
objektet för densamma går oskadad ur
striden. Calzolajo visar sig bestört och
snopen, publiken skrattar och skriker
af förnöjelse, och segervinnaren, vår
hedervärde direktör, fröjdar sig åt en
triumf, hvars make han sällan fått
upplefva.
Denna ärorika afton inskränker sig
den sedvanliga konversationen mellan
direktören och hans reqvisitor till
följande korta samtal:
»Schnappke!»
»Herr direktör!»
»Nu ha vi honom.»
»Hur menar direktörn?»
»God natt, Schnappke!»
»Får önska god sömn, herr
direktör!» — —
Men den, som ej med samma
segerstolthet som förr kröp till kojs den
aftonen, var vår vän Calzolajo. Vrede
och blj-gsel uppfylde hans stolta
konst-närsbröst. Genom chefens nedriga
intrig hade han ju blifvit afskyvärdt
blamerad, han, Luigi Calzolajo —
annars allas favorit.
Det kunde han ej smälta, och länge
vred han sig sömnlös på sitt läger,
smidande planer till hämd, då
ändt-ligen sömnens genius förbarmade sig
öfver honom och lugnade hans
upprörda känslor.
Följande morgon strålade emellertid
hans ansigte af mild förnöjsamhet.
Under natten hade hos honom en tanke
vaknat, som ... ja, vi skola snart få
veta det.
Ännu en gång ljuda »Don Juans»
odödliga toner i den fylda gamla
be-i kanta teatersalongen. I olympiskt lugn
tronar direktören åter i sin loge;
nyfiken och otåligt motseende ett visst
ögonblick i sista akten intager
publiken sin plats. Detta ögonblick — vi
behöfva ej säga hvilket — är
ändtli-gen inne. Medelpunkten för allas
intresse, den stekta kycklingen, står å
nyo lockande och utmanande på
bordet; nu fattar Calzolajo — knifven? —
nej, ur fickan langar han fram ett
instrument, som vid närmare besigtning
uppenbarar sig som en bastant
hand-såg. Fast sluter sig sångarens venstra
hand om kycklingen, krasande tränger
mordinstrumentet in i hans kropp och
i på otrolig kort tid är tudelningens
verk fullbordadt under ett infernaliskt
larm af skratt, skrik och stampningar,
hvartill den hederliga stadsteaterns
’ annaler aldrig haft att uppvisa ett
motstycke. Blott en enda person
tager ej del i den allmänna jubelorgien
— vår arme direktör! Nästan
förlamad af förfäran sitter han der, blek
och hopsjunken. Knappast har han
| krafter att efter ridåns fall släpa sig
j ned på scenen, der han fick tag i
| sin trogne Schnappke. Vi kunna nu
lyssna till följande samtal dem emellan:
»Schnappke!»
»Herr direktör!»
»Har du ord, Schnappke?»
»Skändligt, herr direktör!»
»Det är förbi, vi äro blamerade,
Schnappke.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
