Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mejistofeles (Margareta-Helena: frök. Labia,
Pantalis: frük. Olsen; Faust, Mefistofeles: hrr
Strandberg, Söderman). — 7. Verdi: Aida
(Amneris, Aida: fru Linden, frök. Labia;
Radames, Amonasro: hrr Bralbost, Söderman).
— 9. Thomas: Mignon (Mignon: frök.
Lindegren; Wilh. Meister: hr Lundmark)— 10.
Foroni: Advokaten Pathelin: Gluck:
Or-fevs (Eurydike: frök. Karlsohn). — 14. 3:e
symfonikonserten. 1. Haydn: Symfoni, G dur
n:r 58. (op. 5(5); 2. Smetana: »Moldau», ur
cykeln »Mitt fosterland», symfonisk dikt; 3.
M. Bruch: >Kol Nidrej» (efter hebreiska
melodier), adagio för violoncell (hr Bach) med
harpa och orkester; 4. Wagner: Förspel till
»Mästersångarne i Nürnberg», 5. Beethoven:
Symfoni, B dur, n:r 4, op. 36.— 15. Auber:
Fra Diavolo.
Vasa-teatern. April 1—4. Strauss:
Läderlappen.
Musikaliska akademien. April 2.
Musikföreningens 40:e konsert. Händel: »Josua»,
oratorium; biträdande: fru Edling, frök. A.
Malmström; hrr M. Bratbost, O. Lejdström,
Salom. Smith, kgl. hofkapellet. Dirigent:
prof. Fr. Neruda.
Vetenskaps-akademien. April 9. ö-.e
kammarmusiksoarén af Aulin’ska qvartetten. 1.
Eugen d’Albert: Stråkqvartett n:r 2, Ess dur,
op. 11; 2. Fr. Berwald: Pianoqvintett n:r 2
A dur: 3. N. W. Gade: Stråkoktett, F dur,
op. 17. Biträdande: hrr E. Sundquist, L.
Möller, E. Stanék och E. Borgstedt.
Östermalms kyrka. April 12. Konsert till
lörmån för Frimurare-barnhuset. Haydn :
»Skapelsen», oratorium. Biträdande: fru Edling,
frök. Karlsohn, hrr M. Strandberg, Sellergren,
Borgstedt, k. holkapellet och sujetler vid k.
operan; dirigent: hofkapellm. R. Henneberg.
Berns salong. April 14. Matiné af
operasångaren Axel Rundberg. Biträdande:
Frökn. Labia, Alinati, Frödin, Sparrman,
Kragbnlle; hrr Ödmann, Söderman, Valle
nius, Lindholm.
Operan har under denna månad
hittills ej haft något nytt att bjuda,
hvar-ken i fråga om pjeser eller
rolbesätt-ningar; symfonikonserten, påskdagen,
är det märkligaste som der timat, och
den gafs äfven för en i det närmaste
fullsatt salong, glädjande att omtala,
då inkomsten tillföll vårt förtjenstfulla
hofkapells pensionsinrättning. Förste
hofkapellmästaren Conrad Nordquist
hade man nöjet åter se på
dirigentplatsen, och detta nöje tog sig uttryck
i mycket lifliga bifallsyttringar genast
vid hr Nordquists första framträdande.
Den alltigenom intressanta konserten
dirigerades förträffligt, och hofkapellet,
som vanligt förstärkt vid
symfonikonserterna, spelade »con amore».
Önsk-värdt vore, att under spelåret få njuta
af flere sådana symfonikonserter, de
mest helgjutna och gedigna
musiknöjen vår opera kan erbjuda, helst som
en mängd utomlands gifna intressanta
orkesterkompositioner borde
presenteras äfven för vår musikaliska publik,
men nu blifva oss okända. Ett sådant
hade vi emellertid å denna konsert att
tacka för, nämligen Smetanas
symfoniska dikt, »Moldau», n:r 2 ur cykeln
»mitt fosterland». Komponisten
förklarar sin tonmålning sålunda: I den
skuggiga Böhmerwald upprinna tvänne
källor, den ena varm och porlande,
den andra kylig och lugn; förenade
bilda de floden Moldau, som flyter
genom Böhmens bygder. Vid dess
strän-dor tonar jagthornets skall, firas en
glad bröllopsfest, roa sig skogs- och
vattennymfer i månskenet, spegla sig
bergfästen och gamla riddarborgar.
Efter att ha störtat 6ig ned i forsande
vattenfall flyter floden majestätiskt lugn
fram till det gamla ärevördiga
Vyseh-rad, det nu varande 1’rag. Böljande
tonpassager af blåsinstrument.en och
sedan violerna måla början af dikteD,
som mest rör sig i enkel, skön folkton
vexlande med glad jagt- och
brölIop3-musik, i förminskade septimackord vildt
tumlande ackordbrytningar, mystisk
månskensmu8ik med sordinerade
violiner och en, med återgång till första
temat, lugnt förtonande slutsats. Den
fängslande, endast här och der något
långt utspunna, tonmålningen mottogs
med fört,ent bifall. Ej mindre
njutning skänkte naturligtvis Haydns
lekande och Beethovens stortänkta
symfonier, båda lika mönstergilt utförda,
som Wagners »Mästersångar»-förspel,
genialiskt och underhållande om än
med något tysk bredd och »griibelei»
i anläggningen. Bruchs »Kol Nidrei»,
i det hela väl återgifven, inbragte
solisten herr Bach upprepade inropningar.
En värderik konsert var äfven
Musikföreningens, hvarvid utfördes
Handels »Josua», komponerad 1747, sex
år efter hans mera kända och
stoi-slagna »Messias». Texten utgör bilder
af Israeliternas tåg öfver Jordan till
Palestina under Josuas ledning,
striderna vid Jericho, i Ajalons dal och
vid Debir, som eröfras af hjelten
Oth-niel, hvilken derför vinner Achsas hand,
dotter af höfdingen Kaleb. Jemte de
ofta ståtliga körerna samt Kalebs och
Josuas partier, tillkommer ett erotiskt
element i Othniels och Achsas kärlek.
Kaleb, hvars sköna aria »Skall jag i
Mamres lunder bo» är väl bekant,
har mer betydelse än Josua i oratoriet,
och representerades nu förträffligt af
herr Smith. Achsas och Othniels
partier sjöngos förträffligt af fru Edling
och herr O. Lejdström, hvarjemte de
båda andra solisterna, herr Bratbost
(Josua) och fröken A. Malmström väl
löste sina nppgifter; körerna klingade
präktigt och utfördes berömvärdt. Den
härliga segerkören till Othniels ära
väckte sådant bifall, att den
bissera-des. Hofkapellet skötte sig, som
vanligt, utmärkt under prof. Nerudas säkra
ledning. Starka bifallsyttringar af fyld
salong tolkade till sist åhörarnes
tacksamhet mot Musikföreningen och
öf-riga utförande samt den värderade
dirigenten.
»Skapelsen» af Haydn gafs som
vanligt å långfredagen, hvilket ofvan
anförts. Till dess åhörande bruka
aldrig konsertarrangörerna inbjuda Svensk
musiktidnings referent. Den sista
kammarmusiksoarén hade ett rikt program,
börjande med en stråkquartett af den
berömde pianisten, och äfven som ton-
sättare på senare år rätt verksamme,
Eugen d’Albert. Denna nyhet för oss
var af stort intresse, förnämligast den
originela andra satsen, Allegro vicace,
med sina skallöpningar con sordino;
äfven den klassiskt lugna början och
slutallegrot äro underhållande. Berwalds
fantasirika pianoqvintett fick ett
förträffligt utförande, med hr
Stenham-mar i pianostämman. Gades mera
klassiskt måttfulla och melodiska, i scherzot
särdeles spirituela, F-dur-oktett
afslu-tade värdigt denna slutsoaré, åtföljd af
lifligt bifall, som nog äfven innebar
såväl ett tack till soarétillställarne
för deras verksamhet under denna
säsong, som ett »välkomna åter» till den
I nästa.
Herr Eundbergs matiné gafs inför
fullsatt salong efter mycket omvexlande
program med många nyheter, som
vanligt, och många goda biträdande
förmågor ; fru Östberg och herr
Lund-qvist voro dock af sjukdom hindrade
att medverka. Konsertgifvaren inledde
matinén med en ballad af Hartmann
(om af J. P. E. eller Emil H.
upplyser ej programmet). För första gången
fick man sedan höra: aria ur Lalos
»Roi d’Ys» och visa ur Massés »La |
reine Topaz» (frök. Sparrman),
Romanser ur Tschaikowskys »Onegin» (hr
j Söderman), Strophes ur Massenets
»Ma-non» (frök. Frödin), finsk och ungersk
folkvisa samt donsk kosackvisa (hr.
Valleuius), Majsång af Noskowski och
Tysk folkvisa, arrangerad af Grimm,
för 3 fruntimmersröster (frökn.
Krag-balle, Frödin o. Almati), »Un pleito»
af Ondrid och »Cara stella» af
Ama-dei (sign. Labia). Frök. Almati
föredrog Sjögrens vackra säng »Så far då
väl» och Brahms muntra »Vergebliches
Ständchen», herr Ödmann till sist tre
äldre, vackra och väl satta sånger af
V. Svedbom, hvarjemte han och sign.
Labia gåfvo ersättning för fru Östberg
och hr Lundqvist. Största bifallet
väckte den intagande sångerskan
fröken Kragballe, hvars vackra jemna
och väl skolade röst gjorde sig väl
gällande, förnämligast i Arditis
»Par-la-vals». Fruntimerstrion sjöng med
utmärkt ensemble. Fröken Frödin
skördade fortjent bifall liksom ej mindre
signora Labia och herr Ödmann. Frök.
Sparrman vann äfven erkännande, ehuru
j intonationen ej var alldeles felfri. De
j öfriga herrar biträdande blefvo ej
heller utan bifall, hvaraf i synnerhet hr
Vallenius gjorde sig fortjent genom de
vackra, väl utförda nationalsångerna.
Herr Rundberg skötte sjelf
ackompanjemanget åt de biträdande med känd
talang.
–-^—
Från in- och utlandet.
Kgl. operan. Närmast väntade
nyheten, som snart torde gå öfver scenen,
är Massenets Navarresiskan (»La na-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
