Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det. Han begagnade emellertid väl sin
frihet till utbildning i konsten, spelade,
dirigerade och komponerade flitigt.
Ar 1738 reste han till Berlin. Här
fick han strax anbud att ledsaga en
ung förnäm man på resor i Tyskland,
Frankrike och Italien. Dess värre
kunde han ej antaga det och fick
sålunda aldrig tillfälle att se främmande
länder. Orsaken var, att han oväntadt
fick en kallelse »till Ruppin, till då
varande kronprinsen af Preussen». Men
först 1740, då Fredrik II kom till
styret, blef han anstäld i kungens
tjenst som förste cembalist och hade
såsom sådan den äran att ensam på flygel
beledsaga kungen, när denne på
Char-lottenburg spelade sitt första flöjtsolo.
Från den tiden och till november
1757 var Bach beständigt i preussisk
tjenst. Kungen var alltid så nådig
att möta anbud från andra håll genom
att göra betydliga tillägg till hans lön*.
Då sjuåriga kriget utbröt, upphörde
flöjtkonserterna af sig sjelft; lönen,
som oregelbundet utbetalades, lät
slutligen ej alls höra af sig. Emanuel
antog derför ett fördelaktigt anbud
från Hamburg att bli musikdirektör vid
hufvudkyrkan derstädes. Han fick efter
upprepade underdåniga framställningar
sitt afsked beviljadt af kungen, och
dennes syster, prinsessan af Preussen,
hade »den nåden att utnämna honom
till sin kapellmästare före afresan».
Carl Philip Emanuel Bach var
en ytterst flitig och fruktsam
komponist. Den egenhändiga förteckningen
öfver hans verk ** upptager 210
klaversonater, 52 klaverkonsertor, 47 trior,
3 qvartetter, 12 större
ensemblestycken, IS symfonier, 19 solostycken för
åtskilliga instrument och en
förvånande mängd sånger af alla slag,
kyr-kosaker och oratorier. Från 1731, då
han utgaf en menuett »für
übergeschlagenen Hände», ett hexeri som då
var ganska brukligt, »aufs Klavier
gesetzt und von ihm selbst in Kupfer
radirt» — till hans död, trycktes
åtskilliga kompositioner, men största
delen af dem är otryckt, och dessa äro
nu stora rariteter.
Hans betydligaste, hittills
oöfver-träffade verk är: »Försök angående
bästa sättet att spela klaver», hvaraf
under åren 1753, —82 och —87
ut-kommo tre upplagor; år 1800 eller
deromkring en ny upplaga. Af
största intresse är texten till hans »försök»
Boken består af två delar och ett
musikaliskt tillägg med sex
musikstycken. Första delen innehåller
läran om fingersättningen, om spelsätten
* Fredrik II tog, som bekant, mycken li- |
ten hänsyn till takten oeh spelade än
långsamt, Un fort, allt efter som det föll honom
in. Det var således icke lätt att följa honom,
så mycket mer som han var ytterst kinkig,
om man ej rättade sig efter honom. Det j
fordrades en Bachs talang till att göra kungen
så till lags, som här skedde.
** Som doek ej Ur fullständig.
och föredraget; andra delen om
ackompanjemanget och den fria fantasien.
Det är ett verk, som sätter alla på
den rent mekaniska konsten grundade
klaverskolor i skuggan och visar oss
den enda riktiga vägen för en
klaver-(piano) spelare, om han på samma
gång vill blifva en mu-iker. Han
skall förena det speciella rörande
tekniken med konstens allmänna teori.
Bach lär också här in ett nytt
spelsätt, en ny applikatur, den som hans
far grundläde, befästade formen och
en ny stil på ett sätt lika aflägset från
vidlyftighet som från pedanteri. En
hvar musikvän borde läsa denna bok,
en hvar pianospelare studera den.
Bach var icke blott en af de
största inästarne på sitt instrument utan i
afseende på uttrycket och det fina,
precisa utförandet säkert den förste
före Mozart. Han var också en
mycket bildad, kunskapsrik man och
dt-r-till både lefnadsglad och själfull, med
ett vinnande sätt. »Han var snarare
låg än hög till växten, med svart hår
och mörka ögon samt brun ansigtsfärg.
När han spelade för bildadt folk, som
han ansåg kunna förstå honom, kom
han i sådan hänförelse, att han icke
blott spelade men såg fullkomligt
inspirerad ut. Ögonen stodo orörliga,
underläppen sänkte sig och själen syn- j
tes ej längre bekymra sig om sin
lifs-ledsagare kroppen, utan för så vidt den
kunde vara behjelplig vid
tillfredsställelsen af själsnjutningen. Hade han
nu i långsamma eller patetiska satser
en lång not att uthålla, visste han med
stor konst alt locka en gripande
smärtans eller klagans ton ur sitt
instrument, ett uttryck, som endast
klavi-chordet eller kanske blott hansjelf kunde
åstadkomma.» En annan samtida
uttalar sig med ännu större förtjusning
om honom sålunda: »Hans store fader
har visserligen skrifvit lärda verk, hos
de bästa franska mästarne finner man
sirliga former, i arbeten af de stora
sångkomponisterna, som bragte italiensk
musik till Dresden och Berlin, funnos
större former — men likväl hade ännu
icke framkommit någon
instrumentalmusik, hvari en så ädel och välordnad
harmoni, en så fin smak, en sådan
skönhet och på samma gång så
origi-nel humor framträder, som i de två
första banden af »Würtembergiska»
Sonater och hans konsertverk, emot
hvilka intet af hvad han sedan skref
kommer upp. Och som med
kompo-i 8itionerua, så med hans spel. Fadern
var en större organist och fugaspelare,
Handel och de andra inästarne
öfver-träffade honom i färdighet, men ingen
klaverspelare ingöt i sitt instrument
en sådan själ, intet instrument sjöng
så som under hans händer.»
I sällskap kunde Bach vara mycket
kvick. Hans lust för ordlekar
förklarar många besynnerligheter i hans
verk. Som de flesta konstnärer var
han ingenting mindre än rättvis mot
sina medbroder; man tadlar också, att
han visade sig styf mot unga
konstnärer, som ville lära af honom.
Märklig nog är dan måttstock de tre
bröderna Bach, livar för sig egendomliga
och stora, lade på de andras arbeten.
Den äldste, lärdare och genialare,
Friedemann (den Halle’ske, 1710—87)
sade medlidsamt: »Min broder
’Hamburgaren’ bar lagat till några nätta
småsaker» — och likaså uttalade sig
Emanuel om den »engelske» Joh.
Christian Bach (1732 –82). Till slut blefvo
bröderna, dess värre, helt främmande
för hvarandra.
C. Ph. E. B »ch är representant för
den tyska skolan och här lika
bjty-dande som Scarlatti och Couperin.
Först och främst utmärker sig den
Bach’ska skolan med ett fullkomligt
tydligt och precist föredrag samt begge
händernas lika utbilduing. Denna skola
förenade i sig alla de främmandes
företräden. Såsom annorstädes ha många
och betydande mästare arbetat före
och med Sebastian Bach på det verk,
som först vann stadig framgång
genom hans söner och deras elever.
Namn sådaua som Frohberger, Nie.
Hasse, Georg Muffat, en elev af
Couperin, som sammansmälte franskt
och tyskt spelsätt, Kuhnau,
Murch-hauser, Pachelbel, Händel, Th.
Muffat, Georges son, J. A. Hasse,
Kellner, Kuffuer, Eberlin och andra
skola aldrig glömmas, om än deras
verk länge sedan äro förgätna.
Förvånande är det hur mycket de ha
skrifvit, och ännu märkvärdigare
innehållet i deras verk. Alla likna
visserligen hvarandra, såsom instrumenterna
under den tiden, och den korta, knappa
formen måste föra det med sig. Men
aldrig upprepas samma tanke eller
samma figur, eller kommer det
tematiska genomförandet fram igen på samma
sätt. Derför utvecklar sig också
Scar-lattis, Bachs, Haydns och Mozarts verk
så naturligt, så otvunget, klart och
osökt, som blomman eller trädet
utvecklar sig i öfverraskande
mångfaldighet från en oansenlig begynnelse.
Vi vandra genom blomstrande ängar,
genom den friska skogen, genom det
yppigt svajande kornfältet, — och
likasom dessa låta vi deras verk fritt göra
intryck på oss. Själens tillstånd,
sinnets rörelse kommer klart fram i dem;
klagan, längtan och smärta, frid och
fröjd, glädje och hänryckning kan finna
ett innerligare och starkare men ej
ett mera ädelt och upphöjdt uttryck.
En musikalisk tanke är hos dem
aldrig framtvungen eller sökt; son
källans klara vågor väller fram mellan
grönska och blomster, så strömmar här
t melodier och harmonier, osökta och
otvungna, men fulla af konst och
innehåll. De gamla mästarne förstodo
att lyfta och böja, röra och trösta med
användande af ringa, oansenliga medel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
