Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en stämningsfull festafton, en varm
hyllning åt föreningens mångårige
förman till vår ypperste tonkonstnär.
Hänförelsen var stor och den var äkta,
derom är intet tvifvel; knappast
någonsin har i våra konsertsalar
bifallsst*r-men utbrutit så ovilkorligt som nu.
Man trodde sig försatt till en mera
sydländsk breddgrad, när man såg hur
publiken efter hvart nummer sprang
npp på bänkarne, medan applådsalvorna
dånade och aldrig ville taga slut. Alla
vände sig mot mästarens loge, herrar
och damer viftade med näsdukarne.
»Man må tänka hvad man vill om
sådana festeviteter — ofta kan väl
häfta någon öfverdrift dervid — men
vid Hartmanns-festerua kan ingen
skeptiker falia på slika tankar! Vi
kunna glädja oss öfver, att vi ännu
ega midt ibland oss denne konstnär,
hvars supremati alla erkänna, hvars
älskvärda personlighet drager till sig
alla. Det ligger något stort och
välgörande deri, att det på dessa
festdagar gifvits åt alla, som ha sinne för
och kärlek till vår musik, tillfälle att
samlas kring professor Hartmann såsom
en enhetssymbol, om hvilken ingen
tvist eller strid är. Som en klippa
står Hartmann i den danska tonkonsten
— liksom tidens böljor ej kunnat
un-dergräfva den, så ha smakens
stämningar ej förmått nrhålka den. För
Hart-manu buga sig alla, lek och lärd, den
dag i dag är såsom de ha gjort det i
åratal.»
Om konserten heter det vidare:
»Omedelbart efter de kungligas
ankomst inträdde professor Hartmann.
Vänligt helsade han den festklädda
publiken,- som stående helsade honom
med handklappningar, och intog sin
plats i logen närmast den kungliga,
omgifven af sin talrika familj. I
samma ögonblick intonerade orkestern den
storslagna, präktigt klingande
Skanderborg smar sch, till hvars melodi Einar
Christiansen skrifvit några anslående
hyllningsord. Djupt rörd lyssnade
mästaren härpå och mottog under
bugningar den bifallsstorm, som följde på
de sista tonerna af marschen.
»Nästa nummer var den sköna
Davids 115:e Salme (»Vi ville love
Herren») för kör och orkester med
solostämmor (fröken Margarethe Boye och
herr Bielefeldt), hvaraf särskildt den
förträffligt utförda, djupt kända
mellansatsen gjorde mäktigt intryck. Så
följde Halon JuH-musiken, energiskt
utförd, och den förtjusande
Foraars-sang till ord af H. C. Andersen. De
berömda Sulamith och Salomon s Sange
blefvo derefter samtliga sjungna som
vexelsånger mellan fröken Regine
Nielsen och herr Bielefeldt,
ackompanjerade af herr Aug. Win din g.
Slutnumret var några scener ur
Undine, ett verk, som nog icke på länge
vaiit utfördt. Det hör knappast till
I Hartmanns bästa saker och bär i mångt
och mycket prägel af en sedan helt
och hållet tillbakaträngd sida af hans
utveckling (påverkan af Weber och
Spohr). Vackert klingade dock den
lilla romansen med fröken M. Boyes
behagliga återgifvande och friskt
af-slutade Bryllupsmarschen festkonserten.
Det festliga är just något, som alltid
legat för Hartmanns sångmö, derför
är det så lätt att fira honom
musikaliskt; med sin egen musik skapar han
så att säga hela festen!
»Då applåder, hurrarop och
orkester-fanfarer tystnat efter detta sista
nummer, blef folket ännu stående kvar
med blicken rigtad mot professor
Hart-manns loge — och den gamle mästaren
tog ordet i det han med hög röst
yttrade : »Ja, jag har ej många ord —
jag vill blott säga, att jag är
innerligen rörd och att jag tackar er för
allt hvad vi ha upplefvat i afton!»
Efter nya lefverop utrymdes salen efter
hand. Musikföreningen hade ära och
glädje af sin jubelfest, som blef den
vackraste inledning till dem, som sedan
följa.»
Johann Peter E m i 1 i u s
Hart-mann föddes den 14 maj 1803 i
Köpenhamn, son af Villi. Aug. Hartmaun,
hvars far Johan H. var född i Glogau
och 1708 blef som konsertmästare och
»hofviolon» anstäld i Köpenhamns k.
kapell. Denne var ock för sin tid en
värdefull komponist*. Hans
ofvan-nämnde son var äfven k. kapellist samt
organist i garnisonskyrkan och af
honom erhöll sonen Johan Peter sin
första undervisning i violiuspel.
Fadern ville dock, att denne skulle gå
universitetsvägen ; han blef också redan
1822 student och efter fem år juridisk
kandidat »med förste Charakter»,
medan musiken likväl ej försummades.
Emellertid, då hans far tillträdde
kantors- och klockarbefattningen vid
ofvan-näranda kyrka, erhöll sonen 1824
organistplatsen der, och året derpå gjorde
sig denne förmånligt, känd både som
organist och komponist vid en
kyrko-konsert, som gafs för att skaffa medel
till orgelns reparation. Vid samma tid
ntkommo hans första kompositioner, två
Rondon och en Fantasi för piano, op.
G och 7, samt en Sonat för violin och
piano, op. 8. I det af Siboni
upprättade konservatoriet anstäldes han strax
som lärare i pianospelning och teori,
och han var här den förnämsta
stödje-pelaren till 1840, då det upphörde.
På foranledning af Marschner, som
183G besökte Köpenhamn, gjorde
Hart-mann en längre utländsk resa,
besökande Tyskland, Schweiz och
Frankrike, gjorde bekantskap med Spohr i
Kassel, med Spontini och Rossini i
Paris samt åtskilliga andra
musik-mästare, af hvilka han rönte stor
uppmuntran. Den universella rigtningen
i hans första verk var gynsam för
* Derom vittnar lians musik till »Balders
död» (1778) och »Fiskerne», hvarur sedan
folksången -Kong Christian stod ved höjen
mast» är hemtad.
deras mottagande i Tyskland.
Pianosonaten op. 84 belönades med andra
priset af den nordtyska
musikföreningen, och Rob. Schumann visade
mjrc-ket intresse för hans kompositioner.
Med sin verksamhet som komponist
och lärare hade Hartmann 1828
förenat en anställniug på den juridiska
banan. Vid Musikforeningens stiftande
valdes han till medlem af styrelsen,
och från 1S39 har han varit förman
för detta sällskap, i hvars
uppblom-string han tagit väsentlig del. Äfven
i studentsångföreningen, stiftad samma
år, har han från 1842 intagit första
platsen och varit dess mycket afhållne
musikaliske hufvudledare. Är 1S42
blef Hartmann efter Weyses död
organist vid Frue Kirke, och vid
upprättandet af Köpenhamns konservatorium
1SG5 blef han jemte Gade och Paulli
en af dess tre »bestyrere» samt
lärare vid detsamma i teori och
orgelspel.
Till dessa korta biografiska notiser
vilja vi i fråga om utmärkelser, som
kommit den aktade och ansedde
tonkonstnären till del, endast tillägga, att
Hartmann 1857 invaldes till medlem
af svenska Musikaliska akademien.
Hartmann hör till Danmarks mest
nationella komponister, och ett
utmärkande drag i haus musikaliska
verksamhet ligger i hans sträfvan att på
tonkonstens område verka i fornnordisk
anda, liksom inom litteraturen hans
samtida landsmän Oehlenschläger och
Grundtvig gjort. Medeltidens folkton
anslog han först bland annat i de
dramatiska verken Havnen (1832),
Syv-soverdag (1840), Undine (1842), Knud
den store, Yrsa och framför allt Liden
Kristen med text af H. C. Andersen,
en af Danmarks populäraste operor,
som från första uppförandet 184G till
1877 uppförts 74 gånger. Bland hans
tonskapelser i fornnordisk anda påpeka
vi musiken till Oehlenschlägers
Guldhornene (1832), Olaf den llclige (1838)
och Hakon Jarl (1844) samt till
Bour-nonvilles baletter Valkyrien (18G1), Et
Folksagn (2:a akt.), Thrymskviden (1808).
Af hans körverk i denna stil står främst
Völvens Spaadom för manskör och
orkester (1871, op. 71) med sin urkraft
och nordiska forntidsprägel kanske det
mäktigaste och egendomligaste alstret
af Hartmanns geni.
Af hans öfriga talrika kompositioner
— vork för scenen, uvertyrer,
symfonier, kantater, sånger (deriblaud många
härliga studentsånger), kyrksaker,
kammarmusik och pianosaker — kunna vi
ej af brist på utrymme särskildt nämna
några. Den förteckning öfver sådana
frän 1825 till 1885, som »Musikbladet»
meddelar i festnumret på han
80-års-födelsedag, upptager 81 kompositioner
med opustal och än flere utan sådant.
Vi hänvisa för öfrigt till den
biografiska uppsats om professor Hartmann,
som för tio år sedan stod att läsa i
denna tidning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
