Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eu så rik, förtjenstfull verksamhet
i konstens tjenst, i forening med de
älskvärdaste personliga egenskaper,
förklara lätt den stora sympati, livarmed
professor Hartmann omfattas i sitt
fädernesland och dess hufvudstad och
som nu senast gifvit sig uttryck i de
festligheter, som der till hans ära
anställts. Med vänner och beundrare i
hans hemland iörena sig de många i
vårt land, hvilka haft glädjen att njuta
af hans umgänge eller af hans sköna
’tonskapelser, i en hjertlig välönskan
för den gamle tonkonstnärens
återstående dagar.
M.
–––––
Wagner såsom dramatiker.
Intryck och reflexioner af en
svensk autiwagnerian.
Äfllß Mozarts opera är mellan de
af-rundade musikstyckena plats
be-redd för dramat; Wagner, som
ständigt för ordet »drama» på tungan,
dödar i grund och botten det
dramatiska elementet i »totalkonstverket».
För att i musikaliskt afseende göra
ett åtminstone skenbart helgjutet och
något så när fylligt intryck, kräfver
Waguers metod af fullständig
genom-komponeriug i afseende på
anläggningen af det hela de tänkbarast breda
lyriska situationer, h vilkas
»dramatiska» grundläggning, afslutning och
hopkedjning med hvarandra sker på
det mest knapphändiga, brådstörtade
sätt genom till arten mera episka,
primitivt enkla tilldragelser i stället
för genom psykologiskt utarbetade,
vidlyftigt och omsorgsfullt motiverade, i
högre mening dramatiska
viljehandlin-gar.
»Motivernas förtätning» är den fras,
med hvilken Wagner för sig sjelf och
andra öfverhöljer bortfallandet af
egentligen dramatiska motiv och deras
ersättande med episk slump och den blotta
nervösa känslostämningens herravälde.
Vidare kräfver genomkomponeringen
i afseende på textens detaljbehandling,
då ju musiken skall slafviskt följa
orden, att i hvarje replik om möjligt
plats beredes för utbredning och
ut-klingande af känslolif. Detta fordrar
nedtryckande af det logiska
sammanhanget och det verkliga, realistiska,
dramatiskt betydelsefulla innehållet i
orden till ett minimum, som så litet
som möjligt sysselsätter
uppmärksamheten, medan eu obegränsad mängd af
i orden på konstgjord väg inproppade
bibetydelser och antydningar lemnar
fantasien fritt spelrum att oupphörligt
från den gifna situationen sväfva ut till
allt möjligt mellan himmel och jord
och derifrån hemta näring till
musikaliska känslostämningar. De af
Wagner tidt och ofta använda sofistiska
knepen att öppna utväg till anbrin-
gande af sådana stämningar äro i
enlighet härmed meningslös
dunkelhet och hopande af ofta ur logisk
synpunkt hvarandra upphäfvande
idéassociationer. Medan musiken,
såsom han uttryckor sig, sträfvar efter
»den högsta dramatiska bestämdhet»,
blifver det i hans konstverk faktiskt
ordens uppgift att verka halft
musikaliskt genom att öppna mystiska
af-grunder, der ingenting kan klart
skönjas, der formlösa, otyglade stämningar,
saknande rigtuing och mål, drifva sitt
spel utan att komma till den harmoni
och det lugn, som i den rena,
»absoluta» musiken den stränga formen
förmår ge åt det mest upprörda
känslo-innehåll, utan att å andra sidan komma
till den lösning och rening,
känslostämningarna ernå i det egentliga
dramat, dor de bindas och ledas af
konsekvent utveckling af handling och
karakter.
Medan Mozart ger handling, text
och karakterer sin fulla rätt och med
afrundade melodier ger oss lefvande,
komplicerade, intressanta menniskor,
har Wagner, som i teorien sätter
nämnda »musikdramats» elemont på
piedestal, i praktiken neddragit och
degraderat dem: handlingen till lös,
ointressaut slump, texten till oformlig,
ofullgången lyrik, karaktererna till
marionettstaffage uti landskap.
Landskapsmålning mod staffage: detta
är emellertid kärnpunkten i Wagners
konst eller åtminstone i hans
begåf-ning. Uti skildringen af natur-,
situations- och bakgrundsstämningar ger han
sin bästa konst, och när han låter dessa
stämningar utan förorening af dunkel
symbolism klart afspegla sig i
primitivt enkla, rent passiva naturer, lyckas
han momentant ge oss en blick in uti
det »rent menskliga», som, när det
hos Wagner skall förverkligas i
handling, i regeln ter sig som fulländad
karakterslöshet och rå brutalitet.
Ju mer den lyriska stämningen och
i synnerhet sagostämningen äro
öfver-vägande i Wagners verk, desto mer
har jag vid åhörandet af dem blifvit
gripen; ju mer den pseudo-dramatiska
handlingen träder i förgrunden, desto
mer har jag varit likgiltig ellor rent
ut plågad. Af Tannhäuser har jag
aldrig (ej ens då jag såg Niemann i
titelrolen) haft ett tillnärmelsevis så
starkt intryck som af Lohengrin. Af
Nibelungenring har Götterdämmerung, som
af Hanslick fått ett relativt beröm som
mera dramatisk än de öfriga delarne,
på mig just på grund af mängden af
ofullgångna och misslyckade
dramatiska ansatser gjort det mest
motbjudande intrycket. I Tristan finner jag
för min personliga del den första
akten, allmänt erkänd som mera
»dramatisk», oerliördt mycket tråkigare än
de följande. De scener, som stått sig
bäst vid upprepade åhöranden, äro
Tristan på sjuklägret och Isoldes
kär-leksdöd, tveune patologiskt psykologi-
ska skildringar, så odramatiska som
möjligt. Att afslutningen af den förra
är af kolossal teatralisk effekt, vill jag
ej bestrida, men jag måste deruti se
just ett lysande bevis på skillnaden
mellan det teatraliskt och det äkta
dramatiskt verkningsfulla. Uti
Meistersinger, som både i handling och
karak-tersteckuing står det vanliga dramat
närmast, är jag, kanske just på grund
af den i vissa afseendeu uppnådda
realistiska illusionen, plågad af den
så att säga öfvernaturligt onaturliga,
osunda, oerhörda, massiva, i dålig
mening äkta tyska sentimentaliteten. Så
snart emellertid ämnet viker af in på
sagans område, har jag ej längre
motståndskraft mot Wagners
sentimentalitet: vid den i grunden löjliga
scenen med drakens död i Siegfried kar
jag fått tårarne i ögonen, och ännu
mera rakt till hjertat gick mig
svanscenen i Parsifal, i all sin enkelhet
kanske det finast känsliga Wagner har
skapat.
Är det ej en omedveten logik, som
drifver Wagner att i titlarne på sina
verk öfvergifva den i de teoretiska
skrifterna förherskando benämningen
musikdi ama och hamna vid
benämningen fest spel.’ Har Wagners konst med
dramat annat gemensamt än
teater-spelet? Ar han ej störst och ädlast,
der han närmar sig sago spelet, som ju
får dotta namn derför att man der
bortlägger alla fordringar på högre
dramatiskt sammanhang och dramatiskt
lif för att låta fantasien fritt drifva
sin lek, obunden af realismens
oböjliga logik å ena sidan, men också af
all symboliserande tendens å andra
sidan. Är det en tillfällighet, att den
ende wagnerian, som haft obestridlig
framgång, Humperdinck, är också den
ende, som kastat alla falska
pretentioner på dramatik och filosofiskt
tankedjup öfver bord och resolut åtnöjt sig
med den rena, enkla, tendens- och
symbolismfria barnsagan. Har
wag-uerisinen här funnit sitt rätta fält, der
den kan ge oblandad konstnjutning?
Ledmotivssystemet, obetingadt löjligt
såsom schablonmässigt etikettsväseu
på »dramatiska» personer och
»förtätade» motiv i svärd-, ring- och
drj’ckesform m. m., är ju i lyriska
stämuingsskildringar på sin plats och
blott ett aunat namn för tematiskt
arbete, och torde äfven i egentlig
mening såsom »etikettsväsen» kunna
åstadkomma äkta verkningar i
humoristisk stil. Liksom Homeri stereotypa
epitet äro af ypperlig verkan i epiken,
som arbetar med oföränderliga
karakterer utan den utveckling, vi fordra
uti tragedien och det högre
skådespelet, torde ledmotivet ha en verklig
uppgift att fylla uti de arter af operan,
som motsvara det stiliserade lustspelet
och det fantastiska sagospelet, der vi
också fördraga oföränderliga
personligheter; det är ju den vanligaste formen
af komik, att en karakter visar absolut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
