Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
r ri&f 1
i’ty p’ m å fri [jfiri måmmå
,P’| • Æ
N:o 11.
Redaktör och litgifvarc: fRANS J. JH U SS. NORDISKT MUSIKBLAD. Pris: Helt år 5 kr. — Lösnummer 25 öre.
Expedition: Kammakaregatau 50, n. b. Stockholm den 1 Juni 1895. Annonspris: 10 öre petitraden (15 öre uti.)
15. Arg.
vid
A. M. Myrberg.
f oukonstens idkare indela vi
med afseende på arten af
deras studier och verksamhet
i fackniu.-ikcr och dilettanter. De
förra lia gjort musiken till sitt
hufvudstudium och sitt egentliga
yrke, de senare odlat denna konst
sidan af sin egentliga verksamhet.
Ordet dilettant har för många en
bismak af ringaktning, uien — såsom
vi sett anmärkas — dilettanten kan
olta vara konstnär och fackmannen
handtverkare. »Yi
kesmos-sigheten i och för sig»,
yttrar A. I.. i Nordisk ___
Familjebok, medför ej
nödvändigt mästerskap, men
sådant kan mycket väl
förenas med dilettautismon.
Också hafva i alla tider
dilettanter ofantligt
bidragit till konstens och
vetenskapens utveckling samt
visat sig snart sagdt
oumbärliga, åtminstone för den
förra.» Ordets egentliga
betydelse är som man vet
i fråga om tonkonsten:
»musikälskare», ett ord,
som man ofta får läsa på
kousertprogrammen, då det
gäller utöfvaude
musik-idkare af detta slag, men
det lins också skapande
sådana. Det ligger i
sakens natur, att de som
undervisats vid högre
musikskolor eller af ansedda
musiklärare i konstens
djupaste 1113’sterier skola ega
förutsättningar för en mera
djupgående och omfattande
verksamhet som tonsättare
än de, hvilka som
autodidakter eller såsom en
bisak försöka sig med
komposition.
Om man emellertid tänker på icke
blott den vetenskapliga halten utan
äfven på deu berättigade framgången
af tonsättarens skapelser, så är ofta
fallet, att den lärde fackmusikern har
svårare att göra sig förstådd och
värderad äfven hos dem som älska och
förstå god musik, än dilettanten, och
detta har sin förklaring deri, att det
icke är musikstudiet som ensamt
bildar tonkonstnären, utan att snillet och
den medfödda musikaliska känslan och
begåfningen verkar mera sympatiskt
på musiksiuuet i allmänhet, än lärda
och torra produkter, som äro fattiga
A. M. Myrberg.
på verklig inspiration och originalitet.
»Kapellmästarmusiken» är derför ofta
efemeiisk, då dereinot dilettanten kan
skapa veik af mycket långvarig
lifa-kraft. Vi behöfva här vid lag endast
tänka på våra folkvisor. Sången är
också det enklaste och naturligaste
musikaliska uttrycket, hvarför man
äfven finner att natarmusikern eller
dilettanten såsom toudiktare mest
egnar sig åt sångkompositioneu, och
märkligt nog ha i fråga om
komponerande af goda manliga såugqvaitetter
många dilettanter gjort större lycka
än musikprofessorer. Vi behöfva endast
som vittnen derom
framdraga namnen Geijer,
Weu-nerberg och Otto Lindblad.
Om den senare yttrar A. L.
uti en biografisk uppsats
några ord, som här må
anföras: »En typisk
qvartettkompositör bör vara en
sådan, som, utan att nedsjunka
till den blotta
dilettantismens gräns eller förfalla i
tlack ytlighet, likväl ej
heller å andra sidan offrar ät
vare sig den yrkesmessiga
lärdomens eller snobberiets
aristokratiska gourmandise
utan förblifver tillräckligt
formlin för att kunna
gillas af den bildade musikern
men på samma gång
tillräckligt nutursångare för
att kunna tilltala
natur-mcnniskorna.»
Till ofvanstående
reflexioner La vi tagit oss
au-leduing, då vi i dag lemua
våra läsare bilden af en
svensk tonsättare, hvilken
ehuru icke fackmusiker
redan länge gjort sig käud
som tonsättare och helt
nyligen omnämnts såsom
pris-vinnare — detta ej första
gången — vid den täflan,
som anordnats af »Sällska-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
