Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inbringade honom mycket, beröm af
Grieg. Herr Frederiksen bildade nu
en stråkqvartett, med hvilken han
först uppträdde i Kristiania och sedan
vidare på en konserttur.
Till England kom herr Frederiksen
i slutet af 1892 och spelade der första
gången i början af 1893 på en
konsert. I maj månad samma år och
under säsongen spelade han å
Kristallpalatsets konserter och i maj 1894 på
de skandinaviska konserterna i Queens
hall. Före sin utnämning till
professor vid Croydon-konservatoriet var hr
Frederiksen lärare vid
Hampstead-kon-servatoriet och »London organ school
of the International College of Music».
Hur högt han är värderad af sin lärare
Emile Säuret kan man finna deraf, att
denne tillegnat honom några af sina
sista kompositioner, »Scenes villageois»,
ntgifna hos Stanley Lucas and Co.,
London. Af dessa (nr 1 »Le Matin», nr 2
Pastorale, nr 3 Vieille chanson och nr 4
Danse) spelade hr Frederiksen den
första nyligen på en konsert i Canterbury.
Om hr Frederiksen yttrar »The Musical
Exchange-Journal» att konstnären
utvecklar egenskaper, som böra snabbt
föra honom fram i violinisternas
främsta led.
––$––■
Franz Schubert och Rossini.*
Af Elise Polko.
|u,|et var en musikers lilla rum tre
I^F trappor upp i den gamla
kej-sarstaden vid sköna blåa Donau.
Ett vanligt piano stod uppslaget,
be-lastadt med noter och allehanda
papper, samt — damm. Att ingen
ordnande kvinnohand här förde spiran
kunde ett uppmärksamt öga se vid
första anblicken. Framför fönstret stod
ett enkelt skrifbord med skrufstol; de
hvita gardinerna voro af tvifvelaktig
renhet och nedsläppta framför de små
rutorna. Ett gammalt notskåp, en
urblekt soffa, ett rundt bord och några
stolar samt en ful jernkamin
fullbordade det enkla möblemanget. Väggar
och tak voro gråa af rök; ty rökande
vänner, yngre och äldre konstnärer,
brukade ej pålägga sig något tvång
här. Blef den blåa dimman allt för
tjock, hände väl att dörren till
sofrum-met kastades upp; men att öppna
fönstret föll sällan någon in.
Ofver, under och bredvid den nästan
obrukbara spegeln sutto talrika
silhuetter och litografier; deribland flera
porträtt af Beethoven. På väggen
bakom arbetsbordet, så att den skrifvande
måste se dem, hvarje gång han slog
upp ögonen, hängde flera präktiga
teckningar och ett par akvareller.
Bland de många skisserna förekom
oftast egarens till rummet ungdomliga
* Ur »Harmonier» af Elise Polko, öfvers.
af Annie Wall (Fr. Skoglunds förlag.
Stockholm). Berättelsens titel Ur »in memoriam».
hufvud. Ett bredt ansigte, omgifvet
af yfvigt lockigt hår, en kort näsa och
fylliga läppar; bakom stora glasögon
blickade ett par barnögon fram.
Nottecken, såsom fjerndels och åttondels
pauser, violin- och basklaver betäckte
bröst och armar på dessa teckningar.
Inunder stod att läsa som devis; »Huru
vår Franz skakar noter nr ärmarne.»
Att konterfejet var likt måste hvar
och en tillstå, som nu såg originalet
träda ut ur sofrnminet, iklädd en
bred-skyggig, något omodern hatt.
Det var en kall och fuktig
Marsdag; en stark vind kom fönserrutorna
att skallra och regnet föll i strida
skurar. På arbetsbordet stod en frisk
violbukett. Ett ännu ej fullt torkadt
notblad låg bredvid. Till noterna var
Uhlands text:
»Die linden Lüfte sind erwacht,
Sie säuseln und wehen Tag und Nacht.»
Två yngre män stormade in och
kastade hattar och nothäften på bordet.
»Hvad? Ämnar du gå ut, Schubert»,
frågade den äldre? »Du har väl icke
glömt att vi äro bjudna till
Dietrichsteins i afton? Jag ville gerna först
gå igenom en sång i din närvaro,
innan jag sjunger den för menniskorna
derboita. Czahy ackompanjerar mig.»
»Stanna ni här, jag kommer strax
tillbaka. Det är en tung färd och
ledsam uppgift: jag måst köpa mig ett
par nya glasögon. De gamla har jag
slagit sönder och sedan förlagt dem.
Ni veta ju, att jag tyvärr icke kan
vara utan en sådan sak och i grefve
Dietrichsteins palats måste man
dessutom uppträda på ett passande sätt.
Kanske hittar ni klenoden; ni ha bättre
ögon. Se efter det och öfva er under
tiden så mycket ni vilja: jag skall
skynda mig! Adjö!»
Det var två glada kamrater, äkta
Wienerbarn, hvilka nu inkvarterade
sig i musikerns lilla rum: den
omtyckte operasångaren Michael Vogl och
hans oskiljaktige följeslagare Czahy,
hvilken var lika mästerlig
ackompag-natör, som den andre utmärkt
romanssångare, I hela Wien hade Vogl blott
en enda rival att frukta: baron Karl
von Schönstein. Men denne
aristokratiske sångares styrka låg i lyriken;
skönare och med finare uppfattning
har väl aldrig Schuberts »Müllerlieder»
blifvit föredragna. Vogl deremot sjöng
med hänförande dramatiskt
temperament. Han hade nyligen under
hejdlöst bifall uppträdt med Erlkönig. För
några dagar sedan hade hans vän och
skyddsling fullbordat en komposition,
hvilken han helsade med jubel, såsom
varande särdeles lämplig för hans
konstnärliga uppfattning. Otåligt
af-vaktade han den stund, då han fick
göra den känd för en större krets.
Det var Heines dikt »Am Meer».
Festen i den fine konstvännen,
grefve Dietrichsteins palats, skulle blifva
en storartad afslutning af säsongen.
Allt hvad berömdt och förnämt Wien
egde, var inbjudet. Alla musiker, utom
Franz Schubert, visste till hvilkens ära
detta lysande sällskap var
sammankallat. Hans vänner hade afsigtligt
hållit detta hemligt för honom. Han var
blyg af naturen och kände sig generad
i större sällskap. I sin
anspråkslöshet hade han ej haft tillräckligt mod
att besöka den store Beethoven, eller
tillsända honom en komposition. Ofta
hade han stått utanför hans port, men
med samma känslor, som när man
be-gifver sig till tandläkaren. Och alltid
vände han åter hem.
Denna gång giilde det, att också i
Wien fira en berömd gäst från Italien,
Giacomo Rossini, hvilken lät tala om
sig mycket och hvars nyaste opera
»Zelmire« nyss blifvit uppförd
derstä-des. Titelrolen hade sångerskan
Col-bran, sedermera madame Rossini,
utfört på ett glänsande sätt.
Otello och andra operor af »svanen
från Pesaro» skulle nu följa. Hela
Wien trängde sig för att få biljetter
till föreställningarne och alla, som
kom-mo i närmare beröring med dirigenten
och mästaren, föllo i hänryckning öfver
hans älskvärdhet och verldsmannasätt.
De förnämsta familjerna, hvilka han i
sällskap med sin fru besökte, togo mot
honom med öppna armar.
Redan ofta hade Schuberts närmaste
vänner, målaren Moritz von Schwind
och skalden Franz von Schober sökt
öfvertala honom att förelägga den
firade några af sina sånger. Rossinis
egen sång skildrades som mycket
vacker och hvad som ej låg för hans
röst sjöng kanhända Colbran. Ea
italiensk text var ju lätt att lägga under.
Hvad tjenade det väl till att skaka
sånger dussinvis ur ärmarne, när det
stora flertalet ej lärde att känna dem?
Den gamle Salieri, Schuberts
läromästare, hvilken nn en gång fått i
sitt hufvud, att något utomordentligt
gömdes inom hans lärjunge, skulle nog
med glädje åtaga sig förmedlandet.
Men alla dylika föreställningar voro
fruktlösa.
»Om icke mina sånger blifva kända
och älskade för sin egen skull, äro de
heller icke värda det» svarades alltid;
»Rossini har väl ingen hjelpt.»
Så lät man då den besynnerliga
menniskan vara och nöjde sig med,
att då och då i mindre musikkretsar,
och under stor förtjusning, föredraga
Schuberts sånger eller
pianokompositioner. Den större publiken sväfvade i
okunnighet om den kompositör, hvars
skatter dagligen ökades, men dock
för-blef fattig och obemärkt, endast ärad
af sina trogna vänner.
Ja, de båda vännerna sökte ifrigt
denna eftermiddag i Schuberts rum
efter glasögonen; till och med ifrigare
än en gång Ludvig von Beethoven
efter den förlorade groschen, hvars
förlust framkallade ett så härligt rondo.
Den hemvändande, hvilken ängsligt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
