Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sotn ett dyrbart konstverk bar de nya
dyra glasögonen, skrek högt vid den
öfverraskande syn, som mötte lians öga.
Ingen sak stod längre på sin gamla
plats, och alla skisserna och taflorna
på väggarne voro omvända. Sängens
innehåll låg på och under klaveret;
arbetspulpeten och bordet voro
betäckta af klädesplagg, vattenfatet tronade
i soffan och de funna gamla
glasögonen hängde konstrikt anbragta på en
gammal spik i väggen.
Men midt i detta virrvarr
iutonera-de plötsligt Czahy vid klaveret de
högtidliga inledning8takterna och Vogl
stämde upp med sin härliga röst:
>Das Meer erglänzte weit hinaus
Im letzten Abendscheine.»
Men »tårarne» vid slutet grätos ej
af den »olycksaliga kvinnan», utan af
den djupt upprörde kompositören sjelf.
Hvad brydde han sig väl om, att han
satte sig i vattenfatet i stället för i
soffan? Och de båda andra glömde
att skratta deråt.
»Jag har funnit en ny sång på ditt
arbetsbcrd», sade sedan Vogl vid
bortgåendet; »den tyckes mig icke vara
så illa, det är ännu tid att taga den
med till Schönstein; honom passar den
nämligen, men icke mig. Hvem vet,
kanske sjunger han den redan i afton.
— Kom icke för sent, Franzel; du
vet, att Dietrichstein älskar
punktlighet. I natt följa vi dig hem och
hjelpa dig att ställa allt i orduing
igen.»
I sådan glans som denna afton, hade
aldrig förr de vackra rummen i det
gamla palatset Dietrichstein strålat.
Sällan kunde väl ett sällskap uppvisa
så många berömda och stora namn, och
kännare påstodo, att sedan
Wienerkongressen hade man ej sett så sköna
damer församlade. Rossini skulle
erkänna, att det äfven på andra sidan
Alperna funnos hänförande kvinnor.
Och mästaren beundrade dein också.
Man trängdes omkring honom, smålog
mot honom, skänkte honom blommor
och mottog tacksamt hans till hälften
italienska, till hälften franska
artigheter. Gammal och ung bemödade sig
om att hylla honom som en konung.
»Den som äudå blefve så
omhuldad«, sade Grillparzer till den unge
skalden Franz von Schober. »Bland
våra musiker finnas dock de, som
äro främlingen jemngoda. Men för
dem ställer man ej till fester.»
»Jag tänker just på Schubert»,
svarade von Schober, »han kunde stoppa
tio Rossini i sin ficka. Men han är
och förblir för anspråkslös. Vogl skall
sjunga en ny sång af honom i afton.
Gif akt, Grillparzer, om den ej är
mera dramatisk än en hel opera.»
Baron von Schönstein trädde fram
med ett nothäfte i handen.
»För ett par timmar sedan, gaf mig
Vogl en ny vårsång af Schubert»,
sade hau; »jag skall försöka att sjunga
den. Jag fruktar blott att ingen vill
höra på. Den är rätt lång och så skall
ju Rossini sjunga sjelf. Då har ingen
tålamod att höra på en sång af okänd
mästare.»
»Hvar är Schubert», frågade Vogl
i förbifarten? »Har ingen af
herrar-ne sett honom? Grefvinnan
Esterhazy, hans lärjunge, har nyss frågat
efter honom.»
»Den lycklige», skämtade Moritz von
Schwind och trädde närmare. »Jag
skall söka upp honom. Kanske
gömmer han sig tillsammans med Lenau
— de der båda menniskoskygga bruka
tycka om, att hålla sig borta.»
Ja, hvar fanns Schubert? Han hade
punktligt infunnit sig i palatset, men
förskräckt och förvirrad af prakten
och den lysande, sorlande mängden,
hade han dragit sig undan. Här och
der ropade en bekant stämma hans
namn. Hade han anat, att en dylik
fest skulle firas här i dag, vore han
säkerligen icke hitkommeu. Hvarföre
var han väl här? Hvem saknade
honom? Hvem frågade efter houom?
Ingen. Och hvad hade musikern att
skaffa med detta sällskap?
Schubert hamnade ändtligen i ett
sidorum, hvarest endast några få voro
församlade. Djupt dragande efter
andan, stannade han bakom en dörr.
Till följd af sina nya glasögon, kände
hau sig dubbelt olustig cch osäker;
han hade icke hunnit vänja sig vid
dem, och de sutto heller icke riktigt
fast.
En hand lade sig nu på hans
skuldra. Men Schubert, här får ni icke
stå! Baron Schönstein skall strax
sjunga en af edra sånger. Skada blott,
att deu berömde gästen ej kan förstå
texten.» Det var hans gynnare, den
intelligente musikvännen, doktor
Sonnleithner.
En berömd gäst?
Det måste vara Beethoven, den arme,
hvars öra musikens klang ej mera
kunde nå.
»Är det möjligt — Beethoven?»
»Nu drömmer ni igen, käre
Schubert; hvad skulle den döfve,
mennisko-fieudtlige mannen göra här? Det är
Rossini.»
Endast några steg buuno de båda
taga, då från don mäktiga flygeln ljöd
den melankoliska inledningen till
Schuberts senaste sång: »Die linden Lüfte
sind erwacht.» En ädel mansröst föll
in och som en vårflägt med allt sitt
ljufva svårmod drog sången genom
rummet.
Men hvem hörde väl på? Endast
ett litet försvinuande antal’ »troende».
Den stora mängden väntade blott
otåligt på en sensationel tilldragelse:
Uos-sini och Colbrau skulle sjunga!
Tyska sånger finge man nog höra ofta
ändå. Hvarför kom nian med dem
just i dag? Unge Schubert
komponerade visserligen mycket vackert, och
inhemska konstnärer borde man ju
uppmuntra; men hvad var han i
jem-förelse med Rossini?
Således drogo »linden Lüfte»
spårlöst förbi, ehuru man af artighet mot
den aristokratiske sångaren klappade i
händerna. Den firade gästen mumlade
ett »bravo», men hviskade också sin
fru i örat: »skada, att dessa tyskar
alltid skola besjunga våren så
melankoliskt. Sången skall ju prisa våreu,
men jag tycker den snarare tolkar
vinterns lof.» I Rossinis sedan käckt
och insmickrande sjungna »Ständchen»
kunde man ej upptäcka spår af tysk
melankoli. Då de sista tonerna
förklingat, brusade en storm af jubel emot
honom. Damerna beströdde honom med
blommor och togo med våld notbladen
ur hans händer för att dela sins
emellan. Strax derefter firade de manliga
gästerna i högsta hänryckning Colbrans
sång. »Evviva la Diva!» skallade det
åter och åter genom rummen.
Obegripligt var blott att
festgifva-ren ville föra fram för sina gäster
ännu en inhemsk sångare! Skulle nu
Michael Vogl komma med en tysk
sång efter en sådan storm af tacksam
rörelse, hvilken egnats en Rossini!
Då var, till och med för deu omtyckte
operamedlemmen, ett litet nederlag att
förvänta. Och hvarthän syftade nu
dessa konstmäcenater mod sin Franz
Schubert? Han kunde vänta ännu,
han var ju så ung.
Sjelfve gamle Salieri bemödade sig
nu att öfversätta diktens text för sin
italienske landsman. Hans svaghet för
sin lärjunge Schubert var allmänt
bekant.
Men nu sjöng tolken för den
Schu-bertska sångmön, djupt rörd och så,
som kanske ingen efter honom med
undantag af Wilhelmine
Schröder-De-vrient sjungit, sången »Am Meer».
Alla tego. Först då Rossini blek
och upprörd ilade fram och slöt
sångaren i sina armar, löste sig
förlamningen och ett våldsamt bi tall bröt löst.
Nu ropade grefve Esterhazy: »Tänk
äfven på kompositören! Hvar är vår
Frarz Schubeit?»
Och nu gick namnet från mun till
mun; och sjelfva Rossini försökte att
uttala det. Den unge musikerns
vänner sprungo förgäfve8 sökande omkring.
Efter det måttliga uppseende, hans
vårsång väckt, hade han smugit sig
undan och dolt sig i en fönsternisch.
Men två flickögon upptäckte honom
derborta. Den förtjusande Karoline
Esterhazy stod plötsligt framför sin
läromästare och sade leende och
rodnande:
»Kom med mig, herr Schubert; ni
hör ju, att man ropar er. Min far
vill föreställa er för maestron, som är
utom sig af glädje öfver eder sång.
Sådana ögonblick får man icke
försumma. Ni skall icke vara något barn.
Kom nu, jag följer er!»
En liten smal flickhand sträcktes ut
j mot den unge musikern och Schubert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
