Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fordom Italiens berömdaste målare
begynt med ’färgrifningens’ konst!»
Hnmperdinck biföll med förtjusning
och begaf sig under de följande åren
till Bayreuth för att arbeta der efter
mästarens anvisning. Det lyckades
honom att ur der farande folkskolor
samla ihop en gosskör, som af honom
förträflligt iuöfvad medverkade vid
sommarföreställningarne 1882. Och
när tiden för första
»Parsifal»-uppförandet var förbi, öfverlemnade
Wagner åt honom paitituret till denna hans
sista skapelse såsom ett minne deraf.
Kungl. konstakademien i Berlin hade
1891 förlänat den unge komponisten
Humperdinck Meyerbeerstiftelsens pris
af 4,500 mark för insända
tonsättningar, en orkesteruvertyr »Zug der
Dionysos», en dramatisk kantat »Die
Fischerin» och en åttastämmig
vokalfuga med tre tema för två körer, och
såsom dess stipendiat besökte han
Frankrike, Italien och Spanien samt
fick i Paris genom rekommendation af
Liszt göra bekantskap med betydande
musikaliska storheter och musikinstitut
derstädes. Der öfverraskade honom en
kallelse från Richard Wagner till
Venedig, hvarest denne då vistades. Ett
mästarens ungdomsverk, C
dur-symfonien, hade framletats och skulle
uppföras. Lyceet »Benedetto Marcello»
hade ställt sin orkester till förfogande,
och åt Humperdinck, som skyndat
hörsamma kallelsen, anförtroddes
ledningen af densamma. Wagner hade ej
förgätit sin omtyckte medarbetare och
föreslagit honom till ledare för nämnda
musikinstitut; säkert skulle han ock
ha genomdrifvit hans utnämnande, om
icke plötsligen politiskt trassel kommit
emellan, som gjorde om intet såväl
uppförandet af symfonien som
anställandet af en tysk konstnär. Och strax
derefter dog Waguer.
Under påföljande år medverkade
Humperdinck såväl vid festspelen i
Bayreuth som vid
konungaföreställnin-garne af »Parsifal» i München men
var derjemte alltid sysselsatt med egna
musikaliska kompositioner och med
bearbetning af musikverk. Om hösten
1885 begaf han sig till Barcelona, dit
han kallades för att efter tyskt
mönster ombilda Liceo-konservatoriet och
leda dess konserter. Men de genuint
spanska förhållandena på platsen
nödgade honom att redan sommaren 1S86
utbyta denna befattning mot en
liknande vid konservatoriet i Köln. Ar
18S7 lemnade han äfven denna för att
tillträda ett engagement hos
förläggare-firman Schott i Mainz i och för
utgif-vande af äldre verk. Han tog först
i tu med en dramatisk-musikalisk
omarbetning af Aubers »Bronshästen»
(»Le cheval de bronce»), hvilken opera
i denna nya gestalt först uppfördes
den 10 november 1889 i Karlsruhe
och sedan på andra större scener
med god framgång. Under sitt
vistande i Mainz fick han äfven
en intressant lärjunge — Siegfried
Wagner.
Från 1890 tillhör Humperdiuck
lärarekollegiet vid Hoch’ska
konservatoriet i Frankfurt am Main, der han
undervisar i partiturspelning och
instrumentation.
Det är bokant, att cn syster till
Humperdinck, fru Adelheid Wette, gift
med läkaren och skriftställaren dr Wette
i Köln och sjelf utrustad med
skalde-gåfva, skref ett litet teaterstycke, som
var ämnadt till att framställas af barn
för ett barnauditorium Hon sökte i
den tyska sagoskatten ett passande
ämne och valde berättelsen om »Hans
och Greta».
När fru Wette fått sagan omsatt i
prydliga rim skulle »onkel Engelbert»
sätta musik till sångerna. När han då
nedskref noterna, kom han på den
lyckliga tanken, att det dock var skada
att blott och bart för barnkammaren
bearbeta ett sådant ämne från den
inhemska sagau; det skulle, menade han,
äfveu lämpa sig för stora, allvarliga
barn, om texten gjordes sceuiskt
verksam och musiken utbildades till högre
schwung. Han hade funnit, att tiden
var inne att träda upp emot den
moderna realismen och de importerade
missbildningarne af densamma och att
genom återgången till en sund och
enkel naturlighet under påverkan af
den stil och formbehandling, som
Wagner infört, bilda en ny æra för den
tyska operadiktningen. Med detta
bestämda mål för ögonen och i
medvetande om sin förmåga gick
Humperdinck till verket, och han måtte på
förhand ha varit säker på sin sak;
den stora framgång, som »Hans och
Greta» vunnit, kunde han dock
knappast ha drömt sig! Från första
uppförandet i Weimar—München intill nu,
har hans sagoopera gått öfver nästan
alla Tysklands stora scener och gjort
Humperdincks namn populärt. I
England har operan ej hafc mindre
framgång, och äfven operan i Pest har
redan tillegnat sig densamma, likaså
vår Stockholmsopera. Under nästa
säsong skall den gå öfver scenen på
Opera Comique i Paris och kommer
med säkerhet att räknas bland de få
operor, för hvilka en verldsronde är
beskärd.
Engelbert Humperdinck är född
den 1 september 1854 i Siegburg, tre
mil sydost om Köln. Han är sålunda
i sina bästa år, och af honom kan man
säkert ha mycket godt att vänta ännu
för tonkonsten, särskildt den
dramatiska. I början af detta år visste
tid-ningarne att berätta om ett nytt af
honom fullbordadt sagospel, »Vargen
och de sju killingarne», hvartill hans
syster Adelheid Wette äfveu skrifvit
texten. En tj’sk tidning omtalar
såsom hans senaste arbete musik till
»Königskindern», hvars första
uppförande skall ega rum snart nog i
München. Med denna musik, som består
af för- och mellanspel, melodramatiska
scener och sånger, beträder han äfven
det tragiska området. Af andra
Humperdincks kompositioner än de redan
omtalade kunna nämnas körballaden
»Das Glück von Edenhall»,
pianostycken, sånger etc.
Operau »Hans och Greta», som
alldeles i slutet af vår förra operasäsc tig
gick öfver scenen, kan helt säkert,
med det goda utförande den då erhöll,
påräkna att länge hålla sig uppe på
repertoaren, och den förtjenar det i
sanning. Ingen verklig musikvän bör
försumma att göra bekantskap med
detta musikaliska mästerverk af
melodisk fägring och förträfflig
instrumentation, helst som texten till detsamma,
med all sin barnsliga naivitet, bör
kunna intressera ung och gammal, ja
en livar, som icke allt för mycket
berusat sig af vår moderna verism och
realism.
––––-
En sångarfärd kring Sundet.
|klå jag i förra numret af Musik-
|[fl tidningen såg förteckningen på
alla sommarkonserter, som i år
gifvits i och utom Stockholm af en
mängd kända och okända »artister»,
och dessutom en liten bit om »svensk
musik i utlandet», men ibland allt
detta inte såg ett dugg om den
sångarfärd, som i början af juni af
svenska sångare företogs omkring Öresund,
så tänkte jag som så, att den färden
kan väl också tåla vid att bli en smula
uppmärksammad och vidare att »derom
kan jag ge besked om ni så vill, ty
jag var med».
I fjol vid denna tid hade jag nöjet
att i dessa spalter skildra den
sångarfärd, som Svenska K. F. U.
M.-förbundets sångkör då företog till London i
sammanhang med den der församlade
stora veridskonferensen. Äfven i år
var det i sammanhang med en
konferens, denna gång en sådan mellan
de svenska foreningerne, som samma
kör var församlad till Malmö från
landets alla kanter. Då jag säger samma
kör, så tål detta någon modifikation
så till vida, som det visserligen äfven
i år var sångare tillhörande Svenska
K. F. U. M.-förbundet, men som icke
alla fjolårets deltagare hade tid och
tillfälle att äfven i år vara med, så
var ungefär halfva styrkan för året
nyuppsatt. Kamrer Axel Taube från
Malmö, som i fjol ledde oss till seger
i London, svängde äfven i år öfver oss
sin kommandostaf med samma energi.
Efter två, säger och skrifver två,
gemensamma repetitioner gåfvo vi vår
första konsert lördagen den 8 juni i
S:t Petri kyrka, som var pin full. Då
vi icke vare sig i Malmö eller i
Landskrona och Helsingborg, der likaledes
kyrkokonserter gåfvos, hade några
applåder som gradmätare på publikens be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
