Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
götland, och uppfostrades i Norrköping.
Sångkonsten har hon studerat vid
konservatoriet härstädes, der hon inskrefs
1882. I plastik är fröken Lindegren
elev af Signe Hebbe, och hennes första
debut på operan egde rum den 12 juni
1887 som Micaela i »Carmen», då
hennes behagliga röst med särskildt vackra
höjdtoner och lifliga spel gjorde ett
godt intryck. Förut hade fröken
Lindegren i Norrköping gjort sig
fördelaktigt bemärkt som sångerska å flera
konserter af musikföreningen derstädes.
I likhet med Vendela Andersson sökte
fröken Lindegren nu att å en mindre
scen än operans förvärfva sig den för
en lyrisk artist nödiga scenvanan och
dramatiska routinen, hvarför hon tog
engagement vid Göteborgs teater, der
hon sedan var engagerad från hösten
1888 till våren 1893.
I mars 1892 gästade på vår opera
två lyriska artister från
Göteborgs-teatern; hr Bratbost var en af dem,
hvilken då sjöng don José i »Carmen»,
den andra, fröken Lindegren, som sjöng
sin debutrol i samma opera, sedan hon
förut låtit höra sig som Mignon.
Om hösten 1893 sjöng hon på Södra
teatern drottningens parti i »Farinelli»
och Aladdin. Fröken Lindegren
be-gaf sig sedan våren 1894 till Pari.*,
der hon i tre månader studerade sång
för madame Artöt samt sjöng Mignon
för Ambroise Thomas. Sedan hösten
förlidet år har fröken Lindegren varit
engagerad vid vår kungl. opera.
Antalet sångpartier, som fröken
Lindegren hittills utfört, är ej ringa.
Under sin verksamhet vid Göteborgs
teater har hon utfört efterföljande roler:
Fiametta i »Boccaccio», Zelida i
»Konung för en dag», Anna i
»Vermlän-dingarne», Gilda i »Viceamiralen»,
Helena i »Förlofning vid lyktsken»,
drottningen i »Farinelli», Laura i
»Tiggarstudenten», hertiginnan i »Lille
hertigen», Maria i »Den ondes besegrare»,
Katbischa i »Mikadon», prinsessan i
»Per Svinaherde», Agatha i
»Friskytten», miss Harriet i »Stackars
Jonathan», m:lle Lange i »Madame Angots
dotter», Manuela i »Miss Helyett»,
Margareta i »Faust», Anna i »Hvita
frun», Brigitta i »Den svarta dominon»,
Betly i »Alphyddan» äfvensom
Xan-tuzza i »På Sicilien» och Mignon.
Jemte de båda sist nämnda rolerna
och Micaelas har fröken Lindegren vid
Stockholms-operan sjungit Marie
»Brudköpet», Eros i »Orfevs», Stefano i
»Romeo och Julia», Solveig i »Per Gynt ,
Zelida i »Kouung för en dag»,
Fra-squita i »Carmen» och, såsom nämndt
är, kreerat Hans’ parti i Humperdincks
opera».
Gertrud Sparrman hör till
operans senast förvärfvade förmågor, och
hennes första debut, som Julia i
»Romeo och Julia» den 20 december förra
året, är i friskt minne. Fröken
Sparrman är född i Umeå och har studerat
sång i Paris under fyra år för Delle
Sedie, Kriticos och kapellmästaren vid
Opera cotnique, Danbé. Utom
debut-rolen har fröken Sparrman här vid
operan sjungit Margareta i »Faust»,
Zerlina i »Don Juan», Sylvia i
Gou-nods »Sylvia», Papagena i
»Trollflöjten», Nedda i »Pajazzo» och kreerat
den kvinliga titelrolen i »Hans och
Greta». Fröken Sparrman tycks med
sin vackra och rätt voluminösa stämma
vara en förmåga, af hvilken vår opera
kan draga stor nytta.
––8 -
Valkyrjan.
Musikdrama i tre akter.
Ord och musik af ltichard Wagner.
Textinnehäll.
Första akten. Hundings bostad. I
rummets midt står en väldig ask, hvars
rötter utbreda sig på marken och hvars
grenar skjuta upp genom det timrade
taket. Till höger i förgrunden är
härden och der bakom ett inre rum med
ingången till en del dold af ett
för-hänge. I fonden är ‘ en ingångsdörr
med träklinka. Till venster leder en
dörr till ett inre rum. Längre fram
på samma sida är ett bord med en i
väggen fasttimrad bänk bakom och
trästolar framför.
Ett kort orkesterförspel skildrar ett
oväder. Då ridån går upp öppnar
Siegmund hastigt ingångsdörren
utifrån. Det är afton och ovädret börjar
sakta sig. Han stannar i dörren och
ser in i rummet. Hans yttre vittnar
om att han är stadd på flykt. Då
han finner rummet tomt, går han fram
till härden och kastar sig utmattad ned
på en björnhud, yttrande »Hvems härd
det än är, här vill jag hvila».
Sieglinde, som trott att Hunding,
hennes man, kommit hem, inträder och
finner en främling i rummet, nästan
medvetslös. Vid hans utrop »En biunn,
en brunn!» sk}’ndar hon ut efter
vatten och kommer åter, bjudande
Sieg-mund dricka ur det fyllda hornet.
Siegmund dricker och frågar vid det
han återlemnar dryckeshornet: »Hvem
har mig läskat så ljuft?» Sieglinde
s . arar att hon och Hunding ega huset
och lofvar främlingen skydd. Båda
betrakta hvarandra med allt mera
växande deltagande. Sieg i und
omtalar sina olycksöden och vill för att
ej bringa olycka äfven öfver Sieglinde,
fly från henne, men uppmanas att
stanna, i det hon yttrar: »Ej bringar
ofärd du hit, der ofärd vid härden
bor».
Hunding kommer in, beväpnad, och
stannar, då han får se Siegmund.
Sieglinde urskuldar sig att hon bjudit
gästfrihet åt en nödstäld, och Hunding
förklarar att hans härd och hus äro
heliga. Sieglinde tager emot hans vapen
och upphänger dem på askstammen,
hvarefter hon ställer i ordning till
aftonvarden. Hunding betraktar skarpt
Siegmunds drag och finner stor likhet
mellan honom och Sieglinde. Vid
bordet frågar Hunding efter främlingens
namn. Siegniund svarar: »Vevåld måste
jag kallas, Vargen, han var min fader».
Han berättar hur en dag, då han och
hans fader hemkommit från jagten,
deras hem var brändt, modern dödad
och tvillingsystern bortröfvad. Som
Vargung var han känd, och
öfver-mäktiga fiender hade nu jagat honom
på flykt. Hunding fiuner då en fiende
i Siegmund, reser sig häftigt från
bordet, utropande: »Mitt tak täcker dig,
Vargung, tryggt för i natt, dock med
starka vapen värj dig i morgon!» Han
befaller Sieglinde gå ut att tillreda
hans nattdryck och går in i
tofrum-met, sedan han först bespejat
Sieg-linde, som tymks hysa varmt deltagande
för främlingen. Efter en befallande
åtbörd af Hunding går hon in i
sof-rummet.
Siegmuud är ensam i salen, som
endast upplyses af en svag eld från
härden, och kastar sig ned på lägret nära
elden, försjunkande i tankar. »Ett
svärd mig lofvat min fader att finna
i högsta nöd», utbrister han, »Välse,
Välse! hvar är ditt svärd, som i storm
jag svingar?» Elden flammar till och
belyser ett svärdsfäste i askstammen,
åt hvilket Sieglinde vid utgåendet
blickat för att påvisa det för Siegraund.
Hon inkommer nu och går fram till
härden, berättar att hon gifvit
Hunding en sömndryck och du vill visa
Siegmund vapnet i trädet. Hon
berättar att vid hennes bröllop med
Hunding, som mot hennes vilja tagit henne,
den bortröfvade, till brud, en gråklädd
gubbe inträdt bland bröllopsgästerna
och stött ett svärd ända till fästet i
askens stara. Den skulle vinna
svärdet, som drog det ur stammen. Ingen
hade hittills kunnat det. Sieglinde
hoppas att Siegmund är hjelten, som
skall förmå detta och skänka henne
den kärlek hon hittills saknat.
Sieg-mund omfamnar henne eldigt. En
lång kärleksscen mellan dem. Dörren
far upp och fullmånen lyser in i salen.
Siegmund drager med kraftigt ryck
svärdet ur asken och yppar sitt namn
för den hänryckta Sieglinde, som då
utropar: »Ar du Siegmuud, härlige
höge; Sieglir.de är jag; din egen
syster du vunnit dig har med ditt svärd!»
Siegmund svarar, i det han omfamnar
henne: »Brud och syster blef du din
broder, så blomstre då Välsnngablod!»
Andra akten. Eu vild fjelltrakt med
en hålväg, som sänker sig mot
förgrunden. Wotan står här krigiskt
väpnad med spjutet i handen, framför
honom Brynhilde, hvilken han uppmanar
att ge seger åt sin Välsung mot
Hunding. Brynhilde hoppar, jublande
»Hojo-toho! hojotoho! Hejaha! hejaha!»,
uppför bergväggen, stannar på eu fjellspets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
