Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och ropar till Wotan: »Facler, rusta dig
sjelf; hård en storm skall du bestå; J
Fricka nalkas, din fru!» Brynhildo
försvinner. Fricka nalkas med sitt
vädurspann, stiger ur vagnen och går häftigt
fram till sin make. Långt samtal
följer nu mellan Fricka, som vill straffa
tvillingspaiet för deras laglösa kärlek,
och Wotan, som vill skydda Välsungen.
Till slut måste guden gifva henne sin
ed att låta Siegmund falla# i striden.
Brynhilde visar sig, och Fricka säger
till henne i det hon går: »Valfader vill
säga dig hur han korat din kamp».
Wotan uttalar sina kval för Brynhilde,
som deltagande faller till hans fötter,
och bjuder henne fälla Siegmund. Då
hon vill afböja detta, skyndar han bort
i vrede och Brynhilde står länge
förskräckt och bedöfvad, hvarefter hon
återtager sina vapen och sin rustning.
Siegmund och Sieglinde visa sig på
bergspetsen. Sieglinde skyndar fram
under det Siegmund söker hålla henne
tillbaka. Brynhilde betraktar dem ett
ögonblick cch försvinner sedan i
bergshålan. Snart får man höra Hundings
hornstötar. Sieglinde, förfärad och
fruktande att Siegmund skall
sönderslitas af Hundings koppel, faller
af-svimmad i Siegmuuds armar och
sjunker sedan ned med hufvudet hvilande
i hans knä.
Brynhilde träder fram, förande sin
häst vid tygeln, stannar och betraktar
Siegmund. Hon säger honom, att han
alla, som mig skåda». Siegmund
frågar, om han der får omfamna
Sieg-iinde, och då han får veta, att hon
än skall tillhöra jorden, vägrar han
följa till Valhall, förlitande sig på sitt
svärd Nödung, och vill hellre med detta
döda sig sjelf och Siegliude. Brynhilde
lofvar att skydda henne »för den
kärlekspant» hon fått af honom; i
detsamma kalla nj’a hornstötar till
striden. Scenen mörknar. Siegmund
lägger Sieglinde på en stenbänk, kysser
henne till afsked och rusar bort.
Blixtar och åskslag väcka Sieglinde.
Hornstötar ljuda från alla håll. Hon
lyssnar till striden med ängslan.
Brynhilde hörs uppmana Siegmund att döda
Huuding, men då visar sig Wotan i ett
rödt sken med spjutet sträckt mot
Siegmund, hvars svärd splittras, hvarpå han
nedstötes af Hunding, som sedan för
Wotans föraktfulla handrörelse sjuker
död till marken. Brynhilde har
emellertid lyft upp den vanmäktiga
Sieg-linde från marken och skyndat bort
med henne. Wotan ropar ve öfver
förbryterskau Brynhilde och försvinner
i åska och blixt.
Tredje akten. På toppen af ett fjell.
Till höger en furuskog, till venster en
klipphåla. Fri ntsigt i bakgrunden
men klippstycken längs efter brauten.
Valkyrjorna Gerhilde, Oitlinde,
Waltraute och Schwertleite ha lägrat sig
i full rustning ofvan hålan. De
upp-gifva valkyrjerop: »Hojotoho! Hejaha!»
Valkyrjan Helmvige visar sig till häst
med en död krigare öfver sadeln. De
andra valkyrjorna: Grimgerde, Sieg-
rune och Rossweisse uppträda nu
också, slutligen äfven Brynhilde, som
anropar systrarna om hjelp mot Valfader.
Hon berättar om Siegmund och
Sieg-linde samt om striden och ber dem
lädda Sieglinde, åt hvilken hon lem
nar styckena af SiegmuLds svärd att
förvaras. Ett nytt svärd skall smidas
af dem; den som smider det, Siegmunds
och Sieglindes son, skall gå med seger
och Brynhilde ger honom derlör
namnet Siegfried. Hon ilar ut. Storm och
åska utbryter, livarunder man hör
Wro-tan ropa på Brynhilde. Hon söker
skydd hos valkyrjorna, när W’otan
inträder, men stiger sedan modigt fram
till honom, utropande: »Här är jag,
fader, mitt straff du bestämme!»
Wotan dömer henne att bindas på berget
och försänkas i djup sömn; den man,
som sedan finner och väcker henne,
skall hon fästas vid. De andra
valkyrjorna utpeka jemte Brynhilde sin
fasa öfver denna dom. Wotau
förjagar dem från fjellet, och de höras
spränga bort på siua hästar. Ovädret
efterträdes af lugn och aftonskymning.
Resten af dramat utgöres af dialog
mellan Whitan och Brynhilde, slutande
med en öm scen, då efter Wotans
afsked från dottern han kysser hennes
ögou, som sluta sig i ljuf dvala. Han
lägger henne på en mossbädd och
sluter hennes hjelmvisir, vänder spetsen
af sitt spjut mot ett klippblock och
uppmanar Loge att låta luftiga lågor
omfladdra Brynhildes läger, det värn
han lofvat henne under hennes sömn.
Han försvinner sedan bland lågorna i
bakgrunden.
—––––
Om musikalisk uppfostran.
Af C. Haass.
(Forts.)
Jilj.jusning-ikraften hos musiken ligger
ipJliffi i dess eminenta subjektiva makt
ujf|> och, livad redan Plato erkänt, deri
ligger ock kärnpunkten till dess
uppfostrande förmåga. »Ingenting är
skönt utom vår känsla för det sköna,»
säger Jean Paul. Det finns, såsom i alla
konster, så ock i tonernas ideala rike
något realt, naturligt, allmänfattligt,
sinnena tillfredställande skönt. Det är det
angenäma, för sinnena välbehagliga, som
inverkar på hvar och en, som icke är
döf. »All ordnad rörelse är naturenlig och
derför behaglig och helsosam för
naturen,» säger Aristoteles med afseende på
den estetiska och etiska verkan af
musikens i fråga om melodi, rytm och harmoni
ordnade företeelseformer. Det gifves
ett åndeligt skönt, för hvilket hvar
och en är mottaglig endast så till vida,
som hans sinne genom anlag eller upp-
fostran är öppet derför, hans smak och
omdöme är nog utveckladt för dess
uppfattning. Sjelfva naturen i all sin
tjusningskraft eger sin gudaborna
skönhet endast i deras ögon, som hafva ett
visst medfödt skönhetssinne eller genom
motsvarande bildning erhållit detta.
Välljud för örat är liktydigt med
skönhet för ögat. Det skönas sedliga
värde är lika obestridligt, som dess
smakbildande verkan. Ett sedlighet
saknande skönt vore i och för sig ett
förhånande af det skönas väsen, hvars
uppgift är att i alla tankar och
handlingar inlägga glädje och ro, adel och
harmoni.
Musikens moraliska betydelse är
beroende af dess estetiska verkan. När
Richard Wagner säger: »Tonkonsten
adlar de sinnliga känslorna af lust
och förmenskligar de öfversinnliga
tankarna»*, så äro vi snarare öfvertygade
om detta yttrandes sanning i
allmänhet, än om tillförlitligheten af det
följande: »Aldrig, och i ingen förbin-
delse, hvari den ingår, kan musiken
upphöra att vara den högsta, den
frigörande och förlossande konsten.»**
Musiken, såsom ren formskönhet, är
i och för sig hvarken moralisk eller
religiös men kan verka moraliskt eller
religiöst, om den verkar estetiskt, ty
sysselsättningen med det sköna närer,
enligt Platos för alla tider gällande
fundamentalsats, af sig sjeft en
motvilja mot det låga, dock endast när
ett ädelt innehåll motsvarar den sköna
formen är musiken i sanning den
gudomliga förlossande konsten. Det
beror alltså i första rummet på i hvilken
förbindelse den ingått, eljest skulle
hvarje »café chantant» och »varieté»
vara en sedeförädlande anstalt.
Musiken kan i sin estetiska
egenskap stegra verkan af en ädel text
och paralysera verkan af en oädel, men
adlar, strängt taget, lika litet en
simpel text, som den helgar ett lågt mål.
En klangskön musik verkar estetiskt
och som sådan äfven etiskt. Men så
snart den är bunden vid ordet blir
den mer eller mindre bärare af den i
detta inneboende högre eller lägre idén.
Dess verkan och dermed ock dess
etiska betydelse är i viss grad
underkastad te.Vens karakter, beroende af
de tankar och föreställningar denna
uppväcker. Vi hafva ett slående
bevis derpå i många af våra skönaste
och djupast religiösa koraler, hvilkas
melodier äro lånade från 14- och
lohundratalets starkt rcalistista folkvisor.
Textändringen var här bestämmande
för sångens höga etiska verkan. Den
estetiska verkan af den sköna melodien
är i och för sig densamma i koralen
som i folkvisan, men just emedan den
naivt sinnliga folkvisan var
musikaliskt-skön, kunde dess melodi blifva det
* Kunstwerk der Zukunft.
** Wagner om .Franz Liszts »Symphonische
Dichtungen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
