Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lion sig till Wien att idka studier i
plastik för professor Leo Friedrich.
På våren 1885 engagerades hon som
prima donna contra alto för
Karlsteatern i Wien af impresarion Merelli
jun., som dock af brist på medel ej
kunde hålla sitt företag uppe. Under
repetitionerna hade vår unga
sångerska emellertid väckt så stor
uppmärksamhet, att hon några veckor derefter
engagerades att sjunga på operan i
Budapest. A konserter i Wien hade
hon vunnit bifall under det antagna
namnet Ficci. I Ungerns hufvudstad
debuterade fröken Almati — det
konstnärsnamn hon nu antagit — såsom
Azucena i »Trubaduren» och detta vid
sidan af sådana storheter som Lucca,
Padilla och Mierzwinski. Partiet sjöngs
på italienska och debuten var särdeles
lyckad. Jemte Luccas och
Mierzwin-skis porträtter såg man ock fröken
Almatis strax derefter i Ungerns
förnämsta illustrerade tidning, som åt
henne egnat en smickrande artikel.
Efter att med de sina ha tillbringat
sommaren i Marienbad sjöng fröken
Almati om hösten samma år på en
välgörenhetskonsert i Berlin till
förmån för de efterlefvande från
katastrofen vid Kristina Nilsson-konserten i
Stockholm september samma år,
hvar-jemte hon biträdde vid Tua-konserterna
i den tyska hufvudstaden och vann
mycket bifall af publik och kritik.
Ansedda konstdomare, sådana som
Ehrlich, Gumprecht och Taubert berömde
sångerskans »sköna, voluminösa,
utmärkt skolade altröst, hennes rena
intonation och röstens utmärkta
egalisering».
På nyåret 1886 sjöng fröken Almati
i Köpenhamn Azucenas parti på
danska och uppträdde kort derefter i
Hamburg som Carmen, då hon sjöng på
tyska och gjorde så stor lycka, att
hon blef inropad ej mindre än nio
gånger. Utom i Hamburg uppträdde
fröken Almati i denna rol vid samma
tid på Stadtteatern i Altona. Två år
å rad var fröken Almati af Pollini
engagerad för gästpel vid Stadtteatern
i Hamburg och sjöng der äfven Ortrud
i »Lohengrin».
Den 19 mars 1886 debuterade
fröken Almati på Stockholmsoperan såsom
Carmen och var sedan här engagerad
i två år, hvarefter hon begaf sig till
Italien, der hon gjorde sångstudier hos
Giraldoni och madame Ferni samt i
detta land på flere teatrar uppträdde
som Azucena, Carmen och Zaida i
Do-nizettis »Don Sebastian». Ar 1890 i
december återkom fröken Almati till
Stockholm och uppträdde nu å k. operan
först som gäst den 17 december såsom
Leonora. Hon lät sedan höra sig här
såsom Amneris och Nancy samt
innehade bergadrottningens parti i »Den
bergtagna» vid sista representationen
å gamla operan den 30 november 1891.
Samma år hade fröken Almati af
direktören för operan i Budapest erhållit
anbud att uppträda der som gäst. l’å
våren detta år sjöng hon också å denna
scen Carmen och Azucena. Efter denna
tid har konstnärinuan varit fästad vid
Stockholms k. opera. Utom i förut
nämnda partier har hon under sin
verksamhet vid denna scen uppträdt
såsom Selika i »Afrikanskan», Fides
i »Profeten» — en af hennes mest
konstnärliga framställningar —, Ingrid
i »Den bergtagna», prinsessan i
»Granadas dotter», Lisa i »Per Svinaherde»,
Laura i »Giocouda», Lola i »På
Sicilien», tredje tärnan i »Trollflöjten»,
Mallika i »Lakmé», mor Gertrud i
»Hans och Greta» etc.
Fru Almati Rundbergs senaste, 1
au-ske mest maktpåliggande rol, såsom
valkyriau Brünnhilde, har beredt henne
en vacker triumf, om hvilken vi
närmare yttra oss på annat ställe i dagens
nummer.
I början af juni detta år trädde
fröken Almati-Fich i äktenskap med
operasångaren och regissören vid k.
operan härstädes Axel Rundberg.
— -4>––
Wagners Nibelungen-cykel.
» Jlc-1 ibelungens ring», Richard
Wag-Iltw ners stortänkta tetralogi af
mu-sikdramer, utgöres som bekant
af förspelet »Rheingold» och trilogien
»Walküre», »Siegfried» och
»Götterdämmerung». Det gemensamma
namnet för dessa har sin grund i
handlingens utveckling från den ena till
den andra med början i »Rheingold»,
hvari det ödesdigra Rhein-guldet,
ni-belungen-ringen jemte andra skatter,
bortröfvas, hvilken blir grundlaget för
handlingen i trilogien, och afslutning i
»Götterdämmerung». Handlingens
innehåll har Wagner hemtat från den
sagokrets af mystiskt-historiska dikter, som
förekommer i den äldre eddau (om
Sigurd, Fafne, Gudrun, Brynhilda o.s.v.),
en samling sagor, som äfven finnas på
tyska i Lied vom hörnenen Siegfried
och Nibelungenlied, fastän betydlig
skilnad förefinnes mellan de nordiska
och tyska sångerna. Wagner har med
användandet af dessa sugor skapat ett
nationelt drama i sin Nibelungcykel,
men i den tyska hjeltedikten menas
med »Nibelungen» såväl dvärgar som
ock Burgunder, och endast om de
senare gäller sådana uttryck som
»Nibelungenlied», »Nibelungennoth» och »der
Nibelungen Rache». Wagner har
der-emot endast för sitt dramas
uppränning haft dvärgslägtet i tankarne, dessa
i jordens inre boende sagoväsen, som
egde makt öfver naturens krafter och
åt menniskor och gudar förfärdigade
vapen och dyrbara klenoder. Det är
med guda- och dvärggestalter han rör
sig i de tre första dramerna, först i
den sista framträder menskliga gestal-
ter ur den tyska Nibelungenlied. Den
tyska Siegfried-sagan ligger emellertid
till grund för den nordiska sagan, hvari
Siegfried förvandlats till Sigurd
Fafnes-bane. Betecknande är i afseende på
Wagners afslutning af sin
Nibelungen-cykel, att dess sista drama, som först
hade benämningen »Siegfrieds Tod»,
sedan af honom kallades
»Götterdämmerung», och att sålunda
gudagestal-terua alltigenom göras tili handlingens
hufvudpersoner. Innebörden i
Wagners tetralogi är en strid mellan
guldets förderfbringande makt och
kärlekens. Allfadern Wotans
åsidosättande af kärlekens heliga lag medför
gudaverldens förintelse. Detta är
handlingens kärna, den stora idén i
Wagners dramatiska diktverk.
För innehållet i »Valkyrian», första
dramat i trilogien, redogjordes i
föregående nummer. Till närmare
kännedom om detta dramas förhållande till
och sammanhang med förspelet och de
efterföljande dramerna lemna vi nu en
i största korthet affattad redogörelse
för tetralogiens öfriga öfriga stycken,
börjande med förspelet.
Rheingold. Forsts scenen eger rum
i djupet af Rheinfloden, der skatten
»Rheingold» bevakas af
Rhein-dött-rarna. Den vederstygglige dvärgen
Alberich brinner af kärlekslusta till
dem; han får se skatten och
försvinner med densamma. Rhein-dötti arna
klaga sin nöd för Loge, den nordiska
mytologiens sluge Mefisto, och anropa
Wotans (Odens) hjelp. Wotan,
allfadern, beslutar att beröfva Alberich
guldet, med hvilket verldsherraväldet
skall vara förenadt — för att behålla
det för sig sjelf. Han begifver sig
jemte Loge ner i Alberichs håla. Till
den röfvade skatten hörde utom den
dyrbara ringen en hjelm eller kappa,
som då den togs på hade förmåga att
låta bäraren förvandla sig till hvad
han ville. Loge narrar Alberich att
visa detta, hvarpå han bindes, och
Wotan medtager skatten. Men de
båda jättarne Fafne och Fasolt fordra,
hotande, guldet såsom löspenning för
den af dem bortröfvade gudinnan Fröja.
De erhålla slutligen skatten men råka
i strid med hvarandra; Fafne dödar
Fasolt och drager bort med skatten,
som han sedan bevakar i en håla
under gestalten af en drake eller
lindorm.
Gudarne träda öfver regnbågens bro
in uti sin glänsande borg.
Wagner betecknar sjelf »Rheingold»
såsom ett »förspel»; det egentliga
dramat börjar först med »Valkyrian», men
hjelten i trilogien, Siegfried, uppträder
ej heller här. Dramat »Valkyrian»
handlar om välsuvgaslägten före
Siegfrieds födelse, såsom den förut
lem-nade redogörelsen för »Valkyrians»
innehåll visat. Vi öfvergå nu till
tredje dramat, »Siegfried», hvars
handling tilldrager sig vid pass tjugu år
senare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
