Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Siegfried. Den unge hjeltou
Siegfried är, såsom man ser i »Valkyrian»,
son af välsungarne, syskonparet
Siegmund och Sieglinde. Hans moder har
efter faderns död födt honom i skogen,
der han uppfostras af Alberichs
broder, dvärgen Mime. Siegfried växer
upp stark och trotsig, lär af Mime
konsten att smida, och sedan han
hop-smidt de ärfda bitarne af faderns svärd,
hvilket Mime ej förmått göra, dödar
Siegfried draken Fafne och eröfrar
skatten. Bestänkt af drakblodet lär
han förstå fåglarnes språk, upptäcker
Mimes stämplingar mot sig och dödar
honom Han har ock fått höra talas
om Brünnhilde, och utrustad med sitt
svärd, ringen och trollhjelmen drager
han bort att vinna Brünnhilde. Han
genomtränger lågorna, som skydda
henne, och väcker henne med en ky.-s.
En lång kärleksscen mellan dem
af-slutar stycket.
Götterdämmerung. Siegfried drager
ut till nya hjeltedåd, sedan han tagit
ett ömt afsked af Brünnhilde och till
tecken af sin trohet satt ringen på
hennes finger. Han rider till Rhein,
der Giebichungarnes stolta slägt
her-skar. Konung Gunters väna syster
Gudrun (Kriemhild i Nibelungsången)
upplågar i häftig härlek till Siegfried
och räcker denne på Hagens råd en
trolldryck, som helt och hållet
beröf-var honom minnet af Brünnhilde.
Siegfried begär och erhåller Gudrun till
äkta, hvarför han lofvar att vinna
Brünnhilde åt Gunter. Genom
trollhjelmen förvandlar han sig i Gunters
gestalt, tvingar Brünnhilde in i
brudgemaket och tager ifrån henne ringen
till tecken af förmälningen. Hagen
(Hos Wagner en son af Alberich) vill
bemäktiga sig ringen och beslutar
derfor Siegfrieds undergång. Bräunhilde
får se ringen på Siegfrids finger och
inser nu hans trolöshet. Hon fordrar
hans död, och Hagen lönmördar honom
under en jagt. Strax innan Siegfried
dör, har Hagen gifvit honom en annan
trollsaft, som upphäfver verkan af
för-gätenhetsdrycken. Minnet af Brünnhilde
återväckes nu och han dör med en hels
ning till henne på läpparne. Gudrun
lemnar åt Brünnhilde platsen vid
Siegfrieds lik, och hon bestiger hans bål
att dö med honom. Rheinfloden stiger
upp mot borgen. Rheindöttrarna
återtaga skatten och draga med sig Hagen
i djupet. På himlen uppstiger en stark
rodnad, återskenet af den brand, som
förstört gudarnes boning och den gamla
gudaverlden.
»Nibelungens ring» är ett arbete om
25 år, till hvilket Wagner efter hvarje
afbrott (»Tristan», »Mästersångarne»)
återkommit med fördubblad ifver.
Redan 1848 gjorde Wagner utkast till
ett Nibelungsdrama och företog sedan
utarbetandet af »Siegfrieds Tod». Ar
1853 hade han dikten till hela cykeln
färdig och började genast den
musikaliska kompositionen. Sommaren 1875
började repetitionerna i Bayreuth, der
i den nya festspelsteatern första
uppförandet egde rum 187(5.
—e—
Om musikalisk uppfostran.
Af C. Haass.
(Forts, och slut.)
»I|; J lusiken är en modesak.
Musi-V’; I 1 ken hör till goda ton. Eör
den musikkunnige öppna sig
hemmen och salongerna. Mången har
genom spel och sång gjort sin lycka här
i lifvet.» Detta är vanliga slagord, som
man dagligen får höra och bakom hvilka
rådlösa lärare och framtidsbekymrade
faders- och modershjertan förskansa sig,
när det gäller att lifva den båglösa
ungdomen för konsten. Man kan ju
ej af en liflig liten musik-abcdarie,
som hellre en vacker dag tumlar
omkring i det fria än på tangenterna
inom fyra väggar, begära att han skall
älska konsten för konstens skull, och
med förnuftsskäl omvänder man ingen
liten musik Saulus till en musik-Paulus.
Musiken som rekommendationsbref,
musiken som passepartout till fina
salonger och sällskaper, musiken som
äkten-skapsmäklerska — allt sådant är för
barnet obegripliga fjerran liggande
saker. De göra ej den ädla konsten
kärare för det unga sinnet, ej den svåra
konsten lättare. Hufvudändamålet, som
musikbildningen skall - söka nå: det
estetiska fördjupandet af bildningen i
sin helhet, hufvudändamålet med
musikundervisningen: att göra lärjungen
skicklig till att njuta ett konstverk
med förstånd och återgifva det som
sig bör, kommer honom derför icke
närmare. Skall musiken varda en
verklig sedlig faktor i barnets lif, så
är den första och heligaste uppgiften
att väcka musiksinne och musikglädje,
att uppfostra öra och hand till organ
för hjertat. Dertill fordras framför
allt, att lärometoden rättar sig efter
lärjungens individualitet, och att hos
denne den erforderliga förmågan är till
finnandes.
För lärande af all slags konst äro
vissa kroppsliga och andeliga anlag af
nöden, hvilka en förnuftig lärare
förutsätter och fordrar. Hvarje
handtverks-mästare fordrar ju af sin lärling ett
visst mått af ändamålsenliga
färdigheter, hvilka göra honom duglig särskildt
till hans profession. Endast i musiken
tycks detta ej vara fallet. Musik kan,
skall och måste hvarje barn lära, lika
mycket om talang och lust eller —
last not least — nödiga kroppskrafter
förefinnas. Hur förvändt detta är, det
visar de bedröfliga resultaten. Ett
klent och ömtåligt, med skolarbeten
öfverlastadt och dertill talanglöst, för
musik olustigt barn, som motvilligt
tvingas att under timmar, som behöfde
användas till hvila och vederkvickelse,
klinka igenom sitt dagliga
pianopen-sum, skall helt säkert hvarken
förnimma något af tonkonstens estetiska
inflytande eller af dess sedeförädlande
verkan. Endast der mer eller mindre
musikaliska anlag visa sig, bör
musikundervisning bibringas. Endast då
kan någonting vinnas dermed och
musiken blifva ett själsodlande
bildningsmedel.
Der musiken i hemmet göres till ett
arbete för detta mål, huru många glada,
sköna, njutningsrika stunder kan den
ej då bereda i familjekretsen! Stor
konstfärdighet, konstmessiga
produktioner äro dertill obehöfliga.
Virtuoser af båda könen kan
hemmet mycket väl undvara. Finnas de
der, så mycket bättre; hvarom icke,
ja, så ligger det musikaliskt sköna och
njutningsrika icke uti det
utomordentliga. Det lilla är också af värde, om
det är godt. Vår rika musiklitteratur
erbjuder ett stort urval af
ändamålsenlig, ädel och skön musik för
hemmet och salongen, lämplig för sångare
och instrumentalister på olika
utvecklingsgrader.
Det falska skenet, det
konventionella hyckleriet, ett ondt som hör till
det värsta i vår tid, herskar
beklag-ligtvis äfven i musiken och sprider sig
mer än nog till musikidkandet i
hemmet. Begäret att glänsa skadar
karakteren och leder till afvägar inom
konsten. Så skall lärjungen spela stora,
berömda, svåra stycken, »som taga sig
någonting ut», såsom det heter. Att
ett litet lätt tonstycke, riktigt och
omsorgsfullt föredraget, i sin väg tager
sig bättre ut, än ett konsertstycke, som
den spelande till teknik och
uppfattning ej är vuxen; att en uttrycksfullt
sjungen, enkel och ahspråkslös sång
framkallar ett djupare intryck än en
halsbrytande bravuraria, som ligger
utom den föredragandes förmåga,
sådant kommer dervid ej i fråga.
Finger- och strupfärdigheten exerceras
sålunda på bekostnad af konstförstånd
och god smak, under det hjerta och
själ vid den ensidiga dressyren få stå
tomma. Att sätta sig höga mål före
är ingalunda tadelvärdt, ty endast
genom att sträfva högt kan något stort
uppnås, men äfven de största
konstnärer hafva i tekniskt och åndeligt
hänseende gradvis kommit till mognad
och blifvit livad de äro. Der det
tekniska öfvas på bekostnad af det
andliga, eller tvärtom, kan endast något
ensidigt, halft, icke något helgjutet
komma till stånd. Genier födas, men
konstnärer utbildas. Mästaren faller
icke ned från himlen; han utvecklar
sig genom en jemn, harmonisk,
mångsidig utbildning af alla krafter och
förmögenheter från det lätta till det
svåra, från det lilla till det stora.
Det är en vanlig sak att om också
ungdomen eger stor musikalisk
mottaglighet likväl i allmänhet mycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
