Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konstnärlighet. På den framgång hon
allestädes vinner genom sin sköna
stämma och den virtuosmässiga
behandlingen af densamma finnas många
intyg. Afven i London har fröken
Petersen gjort sig mycket omtyckt
som romanssångerska. För närmare
biografiska meddelanden om henne
sakna vi nödiga uppgifter. Det skall
emellertid blifva intressant att få göra
bekantskap med den, efter allt att
döma, stora talang, som hos denna
sångerska från vårt södra grannland
vunnit så stort och allmänt erkännande.
— —
Henri Such.
2||Mtn violinist, som torde eröfra
för-sta rangen af konstnär på sitt
V ^ instrument, är den unge engels
mannen Henri Such. Ett grunddrag i
hans spel är soliditet, intonationen är
ren, hans ton är fyllig och hans
föredrag besitter ett visst ädelt lugn,
hvar-jemte en säker teknik och ett
anspråkslöst, vinnande sätt förökar det goda
intrycket af hans uppträdande. Så har
han flerstädes blifvit bedömd i
Tyskland, der han vid sitt första
uppträdande redan väckte myken
uppmärksamhet och der hans betydande
konstnärliga framsteg på sista tiden blifvit
erkända.
Henri Such är född i London den
31 mars 1873. Han växte upp i en
musikalisk sfär, ty hans far, en
lärjunge till Ferd. Hiller och Bernh.
Mo-liques, var en dugt.ig musiker och vär
derad komponist. Denne upptäckte
också tidigt sonens begåfuing för
violinspelet och ledde med pedagogisk
omtänksamhet hans första studier.
Redan åtta år gammal kunde gossen träda
fram offentligt och visa prof på sin
talang. Hans violinspel kunde då af
London-tidningar betecknas såsom
»musikalisk njutning». »Det mjuka
stråket, den fasta ansatsen, de briljanta
löpningarne, det finkänsliga utförandet
af drillar och staccati,» heter det,
»erinrade om en episod ur Mendelssohns
lif, då den store mästaren förrespådde
gossen Joachims storhet. Henri Such
har hand, hjerta och minne som en
mästare.» — Sedan den
förhoppningsfulle gossen en tid studerat för Josef
Ludvig, som rekommenderats honom
till lärare af Joachim, lemnade han
London 1884 för att vid högskolan i
Berlin fullkomnas i konsten. Jemte
prof. Emanuel Wirth öfvervakade
Joachim sjelf den flitige, framåtsträfvande
unge konstnären. Redan i början af
1893 kunde han debutera i Berlin
med en egen konsert, då han spelade
Beethovens konsert och konserten i Fiss
moll af Ernst, hvarefter hau af
kritiken berömdes för rytmisk känsla, smak
och värme samt en om Joachim
erinrande storhet i stil och föredrag.
Under de sista månaderna af 1893
gjorde Henri Such tillsammans med
pianisten Clotilde Kleeberg och
sångerskan Lydia Müller en större
konsertresa genom Tyskland, öfverallt med
stor framgång, emellertid sträfvade han
efter ännu större fullkomning och
studerade alltså under vintern 1894—95
i London för Wilhelmj, som i hög grad
intresserade sig för den unge
konstnären. På våren 1895 koin han åter
till Tyskland, der hans konstnärliga
framsteg, som sagdt, vunnit ampelt
erkännande, och efter att ha låtit höra
sig i Köpenhamn, såsom vi förut
omnämnt, ha vi nu att snart förvänta
ett första besök af konstnären i vår
hufvndstad, der han helt visst skall
mottagas med det intresse och den
välvilja, som en så framstående talang
förtjenar och väl kan påräkna hos vår
konsertpublik.
- ®––-
Programmusik, tonmåleri och
musikalisk kolorism.
Af dr Hugo Riemanu.
(Forts.)
VjTjJ denna verkan har valet af
klang-rjt) färgerna en betydande andel, så
v~’/ altsolots elegiska klang, hvilken
ej fortages af sopranens ljusa klang,
den mättade men dämpade fylligheten
hos mansrösterna, som blott ha den
lägre hälften af tonomfånget till sitt
förfogande, den till djupa lägen
in-skräkta behandlingen af
stråkinstrumenten — jag menar att den dystra
stämningen blott och bart genom denna
instrumentering är g fven, och
komponisten har med den gjort halfva arbe
tet. Att en fuskare trots det mest i
raffinerade val af instrument och stäm- |
karaktärer likväl kan förfela den rätta
stämningen må ej bestridas, men det
är intressant att se, hur ypperligt
koloriten hjelper till hos Brahms.
Detta Rembrandt’ska halfdunkel är j
nu mycket modernt; och om ej en
hvar är en sådan Rembrandt som
Brahms, så förfelar dock ej
auvändan-det af det matta ljuset i och för sig
att frambringa en viss effekt, som för
de speciela vännerna af kolorismen är
liktydg med framgång. Hvad vi kunna
i denna halfdager vid närmare
betraktande upptäcka, föremålet för dessa ton- j
bilder, är ofta lijertans obetydligt,
och likväl: — »ett intressant verk!»
»ett betydande verk!» får man höra
här och der af personer, hvilka kunna
anses stå på höjden af sin tids
omdömesförmåga. Och i sjelfva verket |
ha de ej alldeles orätt. Det är också
intressant att se hvad som ensamt ge- !
nom koloriten kan uträttas. Jag vill
ej vidare specialisera, ej vidare anföra
något exempel; det Brahm’ska verket
har jag endast nämnt såsom en för- j
beredande förklaring öfver begreppet.
Då det handlar om en signatur för vår
tid, om framhållande af en herskande
rigtning, så skulle hvem som helst ej
ha svårt att finna, hvar ko’orismen
eller hvar den tematiska byggnaden
gör intryck på honom. Ty det är ju
medaljens frånsida, att kuloristerna,
mästarna eder lärjungarue, hvilka jaga
efter idealet för originel färgläggning,
dervid lätt nog förlora sigte på
huf-vudsaken: uppfinnandet af prægnanta
tema, säker teckning af de figurer de
ha att belysa.
Allt efter deu apparat, som sättes i
rörelse är kolorismens område större
eller mindre. Största utsträckningen
har den naturligtvis, när en ensemble
af flere sammanverkande instrument
förekommer, alltså i komposition för
orkester eller för sångstämmor och
soloiustrument med orkester.
Instru-mentation-kcnsten i modern mening är
icke den som afser rätta bruket af
instrumenter med hänseende till deras
tonomfång och teknik, utan den som
fäster vigten vid rätta tillgodogörandet
af deras egendomliga klangfärger, ja,
de olika klangfärgerna hos deras
särskilda register. Inskränkning till ett
eller färre instrument gör
begränsningen trång och hänvisar kolorismen sär- .
skildt till registernas klangolikhet. I
fråga om orgeln betyder detta rätt
mycket, ty denna är i sjelfva verket
en kombination af ett stort antal
orkesterinstrument med olika klangfärger;
konsten att registrera är konsten att
kolorera. Riauot kan genom pedalen,
stråkinstrumenten genom påsättande af
sordinen, hornen genom stoppning
beredas möjlighet att använda verkligt
skilda klangfärger. Men till och med
utom dessa förändi ingar af
instrumentens naturliga toner, fins det för
kolorismen ett stort fält. Det lider ej
något tvifvel, att den särskilda tonen
redan på grund af sin tonhöjd eger en
egen estetisk qvalitet.
Ju högre eller lägre en ton är, desto
intensivare verkar den genom sin egen
absoluta tonhöjd; minst karakteristiska
äro mellanlägets toner. Att i följd
deraf tonhöjden sjelf verkar såsom
koloristiskt element, bevisar oss redan
exemplet med Brahms’ Rhapsodie. Det
höga är ljust, det låga är mörkt. Man
måste väl leda den absoluta tonhöjdens
estetiska verkan tillbaka på verkan af
tonhöjdens stigande och fallande: det
höga verkar som det stigande, det låga
som det fallande, alldeles som om man
skulle från mellan-tonhöjdens nivå stiga
upp till en högre eller ned till en lägre
nivå. Detta gäller för hvarje
instruments särskilda omfång. Hornets
högsta toner tillhöra hela tonområdets
mellanläge, men de verka ej, estetiskt
taget, såsom mellantoner utan såsom
höga; tvärtom verka flöjtens lägsta
toner, 1 vilka likaledes sträcka sig in
i mellanläget, såsom bestämdt låga
toner. Måhända bidrager till den full-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
