Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S V EN S K MUSIKTIDNING.
ständiga uppfattningen af dessa
verkningar kännedomen om instrumentens
egendomlighet; man kan dock ej neka
till att de lägsta flöjttonernas klang
är särskildt mörk, då hornets högsta
toner deremot äro ljusa.
Så komma vi slutligen till, att
äf-ven på pianot och i
stråkinstrumentens ensemble från midten af hela
tonomfånget är till finnandes en åt båda
hållen sig stegrande tonlägets
karakteristik, d. v. s. ett afgjordt koloristiskt
element, och det kan ej förundra oss,
om vi i den nyaste stämningen af
tondiktareverksamhet möter en synnerlig
förkärlek för användando af de högsta
och djupaste tonlägena.
Något absolut nytt finner man icke
häri; Beethoven, som så gerna
fram-hålles såsom stamfadern för karakteri
stiska tendenser, har i fråga om
framstående effekter åstadkommit sådana
än med ett dämpadt mullrande i de
djupaste basregionerna, än med den
finaste väfnad af diskantens högsta
toner 7— men uppfunnit dem har han
lika litet som han någonsin utbildat
dem till manér; det framträder hos
konom såsom ett tillfälligt uttryck af
det universella snillet äfven i denna
rigtning. Men gå deremot igenom
Liszts pianokompositioner och andra
verk, så skall det visa sig hur enormt
det koloristiska elementet utvecklat sig
efter Beethoven. Nu har det blifvit
manér, och den lugna sången, den
kraftfulla tematiska skapelsen i
mellersta tonläget framträder ofta nog blott
såsom folie för säker verkan af
kontraster mellan synnerligt höga och
djupa tonlägen. För den stora
orkesterns koloristiska instrumentation
blef i synnerhet Berlioz banbrytande,
sedan de hos Haydn och Beethoven
märkbara koloristiska tendenserna hos
deras epigoner stannat i stöpet och en
mer eller mindre schablonartad
schematism tagit platsen i besittning;
införandet af nya instrument, fulla
användandet af tonbildningens hela
omfång och alla nyanser till vinnande at
största rikedom på olika klangfärger,
var väl han den förste som upphöjde
till princip och systematiskt
genomförde. Efter Berlioz och L:szt är
ko-lorismen en dogm; Berlioz och Liszt
voro också de, som skapade det
koloristiska virtuosväsendet och giugo före
på den farliga väg, som leder till att
mer och mer öfvergifva den egentliga
tematiska behandlingen och endast eller
förnämligast bjuda på åhörande och
njutande af en originel kolorit.
(Ports.)
—––––
Schubertiaderna.
IfH ranz Schubert hade, som man vet,
ej någon lycka i kärlek; deruti
oA“ kom han aldrig längre än till
stum tillbedjan och poetisk längtan.
Desto större tillfredsställelse fann han
i vänskapen. Från hans tidigaste
ungdom finner man honom i en sluten
krets af kamrater, som voro honom
innerligt tillgifna, som fullt och fast
voro öfvertygade om hans genie, gjorde
allt möjligt för att bana det väg, och
hvars kärlek han besvarade med den
uppriktigaste hängifvenhet. Till denna
krets af vänner hörde många författare
och konstnärer, hvilkas namn sedan
skulle få en god klang.
Knappast sjutton år gammal gjorde
Schubert sålunda bekantskap med den
tio år äldre diktaren Johann
Mayrhofer. Den gemensamma kärleken till
tonkonsten och poesien bragte dem
snart så nära hvarandra, att de till
och med delade samma bostad, ett
rum, som efter Mayrhofers beskrifning
just icke var utstyrdt med lyx. Det
låg vid en mörk gränd, och så väl
huset utvändigt, som rummet
invändigt kunde uppvisa omisskänliga spår
af tidens tand. Taket var lågt och
svart, och det ljus, som en stor
byggnad midt emot tillät intränga genom
fönstret, ytterst sparsamt. De två
»ansenliga» möblerna i rummet voro
ett gammalt uttröskadt klaver och en
smal bokhylla. Här lefde de två
oåt-skiljaktigi. vännerna, den ene diktande,
den andre sättande det diktade i
musik. Den utpreglade melankoli, som
fanns i Mayrhofers vers, fick ett högre
förklaradt uttryck i Schuberts musik.
Skaldens tungsinthet ledde honom
slutligen derhän, att han tog sig sjelf af
daga — för öfrigt långt efter det
Schubert lagt sina ögon tillsamman.
På den tid då Schubert — långt
ifrån till egen tillfredsställelse —
beklädde en skollärares tarfliga plats,
kom en annan Franz — Franz von
Schaber, en student, som blifvit
betagen i Schuberts sånger, till honom
och sökte att föra honom i hamn med
att öfvertala sin moder, som var
mycket välmående, till att upptaga
Schubert i huset, så att han, utan att
nödgas vara bekymrad för dagligt bröd,
kunde helt och hållet egna sig åt
konsten.
Senare förökades vänkretsen med
målarne Riedel, Schwind, Kuppehvieser,
Schnorr von Karolsfeld (far tili den så
tidigt bortgångne Wagner-sångaren),
sångaren Vogl, komponisten Franz
Lachner och skalden Edvard
Bauern-feld — idel goda namn.
Bauernfeld har berättat åtskilligt
intressant om sitt och Schwinds
förhållande till Schubert:
»Jag var att börja med endast helt
flyktigt bekant med Schubert; dock hade
jag ett par gånger hört honom sjunga
sina egna sånger. Rösten var mjuk
och vacker, ett mellanting mellan
tenor och baryton, föredraget enkelt och
naturligt, utan spår till koketteri.
Så förde en afton min vän Schwind
Schubert hem till mig i min bostad,
och vi blefvo snart mycket förtroliga
med hvarandra. På Schwinds upp-
maning måste jag föreläsa något
förryckt ungdomligt mischmasch — och
så gick det löst på klaveret; Schubert
sjöug och vi spelade äfven något
fyr-händigt; — senare tillsammans på ett
värdshus till långt in på natten.
Förbundet var slutet — vi tre voro
från denna afton oskiljaktiga Huru
ofta drefvo vi ej omkring till ljusan
dag, följde till slut hvarandra hem,
men då vi ej kunde besluta oss för
att skiljas, kommo vi öfver ens om att
tillbringa natten än hos den ene, än
hos den andre.
Komfort och lyx var det inte så
noga med. Schwind lade sig för det
mesta rak lång på golfvet, bara med
ett täcke omkring sig, och åt mig
la-I gade han en afton i ordning en pipa
— af Schuberts glasögonfodral, då jag
ej hade något annat att röka på. Hvad
egendomsfrågan angick voro vi rena
kommunister: hattar, stöflar, kragar,
ja till och med rockar och benkläder
voro gemensamt gods, bara det passade
någorlunda. Den som för ögonblicket
var stadd vid kassa betalade för den
andre eller de andra. Men det kunde
också inträffa, att de två icke hade
några pengar och den tredje —
ingenting heller. Då voro goda råda dyra.
Hade Schubert, som vanligen spelade
Krösus’ rol, fört en slump sånger till
»mannen», d. v. s. förläggaren, då lefde
vi alla tre flott — till dess nöden igen
blef kocken. Det gick upp och ned
— ebb och flod.
En sådan flodtid har jag att tacka
för att jag fick höra Paganini. De
fem gulden, som denne konsert-korsar
fordrade, var det mig inte möjligt att
anskaffa. Att Schubert hörde honom,
det är klart, men han ville på inga
vilkor höra honom å nyo, om ej jag
kom med. Och han blef allvarsamt
ond, när jag vägrade att taga emot
den biljett, som han köpt åt mig.
»Hvad är det för prati» utropade
han, »jag har ju redan hört honom
en gång och förargado mig öfver att
du icke var med. Jag säger dig, en
sådan karl får du aldrig någonsin höra,
— och jag har ju pengar i massa nu —
nå, vill du bara komma med!» och han
drog mig med sig.
När Bauernfeld säger, att
Schubert spelade rolen af en Krösus, får
detta tagas mycket »relativt». Det var
visst icke någon förmögenhet Schuberts
musik inbringade honom. Franz
Lachner vet att berätta härom.
En dag besökte hau Schubert och
frågade om icke denne ville göra
honom sällskap på en liten
rekreations-I tur upp åt bergen. Schubert hade nog
I lust, men han hade inga pengar. Han
var för öfrigt vid dåligt humör och
i särskildt öfver att det ej ville lyckas
honom att komma fram i verlden,
hvar-1 ken på det ena eller andra sättet. Han
j hade flere gånger sökt åtskilliga
diri-I gent- och kapellmästareplatser, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
