Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och melankoliska. Sålunda ligger det
en oemotståndlig charme öfver den;
såsom den mest bedårande
kvinnostämma sjunger den sig in i bjertat,
och gör detta dock ej ett ögonblick
på bekostnad af den präktiga manliga
prägel, som är denna stämmas
vapenmärke. Freys röst kan efter hvad vi
nu sagt rubriceras såsom romantisk
och lyrisk, trots att dess vidd och
styska säkert också gör deu
användbar i hjeltefacket.»
Den af hr Frey annonserade
konserten i Stockholm skulle, såsom det
annonserats, ha inträffat något tidigare,
om icke den kejserlige
operasångaren hastigt kallats till Petersburg för
att biträda vid en fcofkons rt derstädes.
Konserten här måste derför framflyttas
till den o mars.
Hjalmar Frey är född den 28
november 1856 i finska staden Viborg,
blef student 1873 i Helsingfors, der
hans betydande röstmedel snart väckte
uppmärksamhet. I juni 1880 reste han
till Italien och tog undervisning i Mi
lano af Lamperti och andra berömda
lärare. Ar 1S81 debuterade hr Frey
i Triest i »Puritanerna och uppträdde
sedan i flera norditalienska släder samt
på Apolloteateru i Rom. Ar 1882 var
han åter i hemlandet och åtföljde då
som solist den berömda manskören M.
M. från Helsingfors till Petersburg och
Moskva. Derefter begaf han sig å nyo
till Italien för sångstudier och sjöng
der på flera scener äfvensom i
Frankfurt, Leipzig och Wien, till dess han
om hösten 1885 blef anstäld vid
hof-operan i S:t Petersburg.
Vi sluta denna korta biografiska
teckning med en uppgift på hr Freys
operarepertoar, sora utom debutrolen
omfattar kardinalen i »Judinnan», Sarastro
i »Trollflöjten», Marcel i
»Hu.enot-terua», Bartholo i >; Barberaren»,
Lo-thario i »Mignon», pater Lorenz a i
»Romeo och Julia», furst Gremin i
»Eugene Onegin» af Tschaikowsky, furst
Gudal i Rubiusteins »Demonen» samt
Albert i Massenets »Wertber .
Det skulle ha varit af stort iutresse
att ha fått höra hr Frey i någon af
ofvaunämnda roler på vår operascen,
men dertill är han förmodligen ej
beredd, och hans vistelse här kommer
denna gång att blifva af kort
varaktighet.
* —
Beethovens Ciss-moll-Sonat
•j
Iptået musikaliska innehållet i
Bect-\Sw hovens odödliga Ciss moll-sonat
tolkas också af A. B Marx
sålunda: »Kärleken skall evigt lefva i
hans trofasta bjerta», eller med andra
ord: en hemlig låga, som, förtär sig
sjelf, en kärlek, som aldrig varder
besvarad, en längtan, som aldrig stillas.
Marx betecknar första satsen, Adagio
sostenuto ciss moll 4U takt, som
»för-I sakelsens sång». Vi höra stilla,
innerligt klagande toner från det sargade
hjertat. Den bittra smärtan når sin
höjdpunkt i de karakteristiska
non-ackorden i takterna 16, 18, 52, 54.
Men med denna själssmärta är en känsla
af stilla hängifvenhet och resignation
sammansmälta, och med förändringen
af modulationen till dur faller en
ljusstråle af tröst in i det djupa mörkret.
Vemodig som satsen begynt, dör den
äfven bort. — Hur man än må
förklara tillkomsten af denna sonat, vare
sig den står i samband med
Beethovens förhållande till Julia Guicciardi
eller icke*, så är den ovilkorligen ett
uttryck af den djupaste känsla, af en
svärmisk anda, som står hjertesorgen
nära, om icke tonsättningen just är ett
uttryck för en sådan, hvilket ju icke
är en omöjlighet. Gör första satsen
intryck af stilla sorg och resignation,
så tänker mau sig i den sista satsen
passionen rasa ut, medan midt under
förtviflans känslostormar minnen af
lycksaliga stunder framskymta. Ännu
ljusare minnen, dessa af en rent glad
och ostörd kärleksfröjd, tolkar sonatens
mellansats, allegrettot. Men lyckans
dagar voro snart räknade, och den
klara himlen höljes med ens af tunga
åskmoln; ett utbrott af förtviflan
börjar den tredje akten i dramat, sonatens
tredje sats. Sådan finner man
karaktären hos denna sonat, så uppfattas
den först, naturligast — och
allmännast, vi tro äfven utau programmet af
Beethovens bekanta ofvanuämda
kärlekshistoria.
Hvad beträffar återgifvandet af denna
sonat är den i tekniskt hänseende en
bland Beethovens lättare, men för öfrigt
i afseende på rätta uttrycket en af de
mest svårtolkade och ofta en stötesten
för viituoser af högsta rarg.
Sonatens första sats har till
spelsättet betecknande öfverskrift: »Si dive
suonare tutto questo pezzo
delicatissi-mamente e senza sordini». Uttrycket
»senza sordin i får emellertid ej fattas
så, som skulle satsen alltigenom spelas
med nedtryckt pedal, icke heller det
angifna »sempre pp e senza sordiui»
bör tagas alldeles efter orden. Olika
uttryck måste för olika strofer iakttagas,
och Beethoven sjelf var ej rädd för
taktrubbnin<.ar, när uttrycket sä
fordrade. Hela det vackra
triolackom-pai jemanget i denna sats bör ha en
vaggande mjuk gång. Att, så som en
* Det må bär anmärkas, att vi i afseende
på firtalen lör sonatens komponerande oc-li
ut-gif vamle följt den af Miihlbrecbt 1K7U utgifna
Ueethoven-biogrufien med åtföljande katalog.
M. angifver en mängd källor tor denna t
io-grnfi, bl. a. Marx’ »Beethovens Leben und
Schaffen» samt Thayers kronologiska
förteckning öfver hans verk. Emellertid finna vi nu
uppgiften efter Milblbrecht vara felaktig.
Sonaten är nämligen utgifven 1802, hvilket doek
ej inverkar på sonatens tillkomst i samband
med Beethovens böjelse för .lulia Guicciardi.
och annan virtuos — att nu ej tala
om dilettanter — brukar göra, hamra
fram hvarenda triol, är ett fasligt miss
grepp. Det hör till triolens natur att
ha touvigt på första noten, men detta
får ej för skarpt markeras. Fästa vi
oss nu vid melodien, så måste denna
naturligtvis klinga öfver
ackompanjemanget mjukt och sjungande. En
stötesten är här melodiens sextondel i
slutet af takten. Såsom tillhörande ett
adagio fåt densamma icke för hastigt
och skarpt sluta sig till nästa not, i
följande takt. Detta sker om, såsom
man ofta får höra, nämnda sextondel
sluter sig fill takteus sista triolnot
såsom om denna vore upplöst i två
sextondelar; detta åstadkommer ett enformigt
tröskande. 1 32:a takten, der de
förminskade septimaekorden börja,
vidtager en stegring mot höjlen, som
naturenligt bör spelas crescendo och
gerna kan såsom mera passionerad i
uttrycket bättre betonas ocb till och
med påskyndas tills nedstigningen
inträder och med den diminuendo. I
slutet af satsen inträder morendo, de
enstaka giss’en ined sina punkter och
sextondelar äro suckande toner, som
måste utföras mycket mjukt och
pianis-simo. Då adagiot ej får förblandas
med largot, torde rätta
tempobeteckningen för första satsen vara M M. 5-1
för fjerdedelarne.
Andra satsen, allegrettot, bör spelas
på samma gång gladt och innerligt.
Det innerliga kan man tänka sig
uttryckt med legatot, det glada med
staccat.ot; det senare bör i slutet af
legatostrofen få klinga ut. genom
pedalen, men helt kort till följd af derpå
inträdande paus. Första reprisen har
till öfverskrift La prima patte senza
repetizione». Att taga om densamma
såsom t. cx. fru Carreno gjorde) är
icke i sin ordning. I andra reprisen
skall början af andra hela takten,
dess-ess, betonas. Här slutas en mening,
så att man får tänka sig en pauseiiug
mellan c och cess; likaså i andra
takten derefter. Creseendot till ess med
sf är en känslostegriug, som bör väl
uttryckas, och det sforzerade
balftons-ackordet bör genom pedalen få klinga
ut. Mycken passion ligger i trions
första repris, såsom de många sf antyda,
i den andra inträder åter till en början
en sorgsen stämning, likasom en tanke
på skihmessan. Men med da capo’t
återkommer ilen glada stämningen, som
fortfar till andra reprisens slut. Tempot
skulle man kunua beteckna med M.M. 80
för punkterad halfnot.
Och så kommer sista satsen, en
ap-passionata i superlativus, mod
beteckningen »presto agitato». Detta är dock
ej detsamma som prestissimo, och
satsen bör ej tagas i den svindlande fart
man ofta får höra. Början af satsen
torde vanligen, efter vår mening, spelas
oriktigt. Den angifves sko’a börja
piano och efter de brutna
ciss-moll-ac-korden i sextondelar slutar strofen med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
