Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK MUSIKTIDNING.
två åttondelsackord, livaraf døt första
är sforzeradt. Nu får man höra hela
denna strof tagas pianissimo eller piano,
och så dundras åttondelarne fram såsom
ett par åskslag! Detta kan ej vara
riktigt. Det ligger i sakens natur efter
musikaliska uttrycksregler, att de mot
höjden framrullande sextondelarna skola
crescenderas till dess första
åttondels-ackordet, men endast detta, framträder
som känslouttryckets kulmen på detta
ställe. Mellan hjertestormarne i denna
sonatens sista sats inträder här och der
lugnare, ömt passionerade
känslostämningar, till dess höjden af förtviflan
tycks söka sig uttryck i 38:e takten
från slutet, der de brutna förminskade
sept.imackorden bilda en i formater
undertryckt eruption, hvarefter åter inträder
en reaktion af ömmaste känsla, ett
lycksaligt minne, som dock snart
förjagas af lidelsens stormar, hvilka synas
vilja lägga sig vid kadensen och de 1
efterföljande adagiotakterna, men mot
slutet brusar åter upp till ett i
fortis-simo slutande förtviflans känsloutbrott.
Så är denna sonat på en gång en
»sonate pathetique» och en »sonata
appas-sionata», otvifvelaktigt ett af
Beethovens känslofullaste och härligaste
mästerverk, som nästan kräfver andakt
vid såväl utförandet som åhörandet.
ir.
$ —
Programmusik, tonmåleri och
musikalisk kolorism.
Af dr Ilugo Riemann.
(Forts, och slut.)
äppfri annan fråga är hur långt
musi-Jjhdk ken kan räcka till i
framställ-$ ^ ningsförmåga och om den verk-
ligen förmår att åstadkomma ett
de-taljeradt program*?
Hanslick nämner om tonmåleriet
bland exempel, som han meddelar i
sin epokgöraude bok, fallandet af snö- ,
korn och anmärker dervid, att man
framkallar hörselintryck, dynamiskt
förvandta eller analoga med de genom
detta fenomen uppväckta synintrycken.
Han konstaterar derför att det ena
sinnet vikarierar för det andra. Denna
anmärkning är ytterst subtil.
Vikarierandet inskränker sig’ icke allenast till
ögat och örat, äfven för känselsinnet
kan örat inträda; jag erinrar blott om
Zerlinas: »känn hur det klappar här!"
der den efterliknade hjertklappningen
utan tvifvel försinnligar verkan deraf
på Mazettos hand. Wagner går ändå
längre och målar fläderns doft, som
på sitt särskilda sätt berusar sinnet ;
skall man kunna förneka att här örat
tjenstgör för näsan? Exempel på
smakverkan äro mig visserligen ej
bekanta, men hvem kan säga att de äro
omöjliga? Antag, att i en humoristisk
sång verkan af sött och surt vin skall
uttryckas — skulle väl en fyndig ton-
sättare ett enda ögonblick råka i
förlägenhet öfver att uttrycka skilnaden
mellan surt och sött?
All musikalisk efterapning är ej en
naken sådan, den kan äfven vara
stiliserad. Hvad som menas härmed
måste vi nogare förklara. Vindens
tjut är en ren hörselförnimmelse och
kan genom musikinstrument ända till
full illusion efterapas. Men konsten
skall föredraga att ersätta de glidande
tonhöjdförändringarne med gradvisa,
d. v. s. den bildar skalor, sak samma
om de äro kromatiska eller diatoniska, ’
i stället för att som violisterna och
violoncellisterna helt enkelt låta fingret
glida upp och ned på de ljudande
strängarne. Det är stilisering, det är
efterapningens inskränkande efter
konstens bildningslagar. Så varder äfven
fåglarnes sång, musikaliskt framstäld,
stiliserad, d. v. s. att de tydligt
fatt-liga och harmoniskt regelrätta tonhöjd
förändringarne träda i stället för de
regellösa. Illusionen blir visserligen
derigenom inskränkt, men denna är
också ett mål som får räknas som
bisak. Den verkliga efterapningen af
fågelsången hör till fågelfängarens yrke
eller är ett sällskapligt skämt, men
såsom ett mål för konsten är den af
underordnad betydelse. På samma f-ätt
förhåller det sig med den musikaliska
efterbildningen af hafsbruset, hvarvid
efterapandet af det regelmässiga
vågsvallet spelar en stor rol, under det
hörselintrycket af bullret och susandet
träder tillbaka. Stilisering är det också,
när företeelser efterliknas i förkortad
form, i tidsförminskning, såsom t. ex.
soluppgången, som kan uttryckas
genom stigning i tonhöjden, likasom i
»Oberon» genom hornens harmoniska
steg; verkan är der förträfflig, fullt
riktig, fastän här ett intryck, som i
verkligheten varar ganska länge,
in-skränkes till några få takter, d. v. s.
till några få minuter.
Under ständig hänsyn till principen
för stiliseringen, hvars betydelse ej bör
underskattas, finna vi sålunda en rik
möjlighet till naturefterlikning genom
musik. De närmast liggande medlen
för efterlikningen äio:
1. Tonhöjdens stigande för rörelse
uppåt (fågelns uppflygande, meuuiskans
ställning då hon rätar upp sig, trädens
växande — sammanträngdt), rörelse
framåt, luftens uppklarnande
(vikarierande), i allmänhet för positiva
rörelseformer.
2. Tonhöjdens fallande för lörelse
nedåt, mörknande, stillablifvande, — i
allmänhet för negativa rörelseformer.
0. Tonstyrkans stegring för
positiva utvecklingar af alla slag.
1. Tonstyrkans minskning för
negativa utvecklingar af alla slag.
5. Tempots påskyndande (positivt).
(». Tempots fördröjning (negativt).
7. Figurationens stegring (positivt).
8. Figurationens aftagando
(negativt).
35
0. Alla slags rytmiska figurer till
efterliknande af bestämda rörelseformer
(hästens galopp, spinnrockens surrande
etc.), i allmänhet efterliknande af
ljudföreteelserna på närmast liggande, mest
direkta vis.
Till dessa medel kommer nu
tillgodo-göraudet af den estetiska verkan af
klangfärger och kolorit. Dessa spela
just vid efterliknandet af naturskildring
en framstående rol. Jag behöfver icke
mera, än hvad jag redan gjort,
framhålla dess säregna verkau hos hvarje
instrument, dess enskilda register och
andra ljudmodifikationer. Hvarje
in-strumentationslära, särdeles den af
Ber-lioz, som i en mindre upplaga utgifvits
på tyska af Dörffel (1864), lemnar
spe-cialnppgifter i mängd härom.
f
Fritz Arlberg.
I, vän t ad t var det dödsbud, som
nyligen från Kristiania förmälte
att Fritz Arlberg, den uppburno
operasångaren och sångläraren, der
af-lidit den 21 februari. Man hade här
icke försport att lian led af någon
sjukdom eller sjuklighet, som kunde
föranleda det snara slutet, som derföre
blef en sorglig öfverraskning.
För tretton år sedan meddelades i
denna tidning konstnärens porträtt
jemte en kort biografisk uppsats, hvars
början erinrade om att han den 9
oktober 1879 firade sitt silfverbröllop
med konsten, i det han då på Nya
teatern uppträdde i samma rol med
hvilken han för 25 år sedan å
Stjeru-strömska Mindre teatern började sin
sceniska bana som Farinelli i pjesen
med samma namn. Fyra år efter detta
jubileum fick man höra, att han skulle
utbyta konstnärens kall mot
konstlära-reus. Hans stora sceniska baDa sträc-
ker sig mellan 1858, då han debuterade
å kungl. operan som Figaro i »Figaros
bröllop» den 9 oktober detta år, och
den 12 juni 1S74, då han i samma
opera som grefve Almaviva hade sin
afskgdsrecett å samma scen.
Afskeds-tagandet föranleddes af en schism
mellan den stolte sångaren, som fordrade
att kapellet skulle moderera sig efter
den sjungande, och kapellmästaren,
som ansåg sig böra fö)ja partiturets
föreskrifter. Fritz Arlberg lemnade den
kungliga scenen och medverkade sedan
med Ludvig Josephson i dennes
operaföretag i Kristiania. Efter dettas slut
1877 gästade han å Stockholms
mindre teatrar. A Nya teatern finna vi
honom sålunda ännu 18S3 uppträda i
»God natt herr Fantalon», på Mindre
teatern i »En sömnlös natt» och på
Djurgårdsteatern som trumpetaren i
Lili , hvari han sades för alltid taga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
