Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
enkla kammaren blir upplyst, på hvars
vägg en madonnabild synes. Hon går
in i sidorummet och kommer lugnad
ut; hennes mor slumrar. Hon tänker
nu på honom, hvars förtjenst detta är,
och under det stormvindar utanför
höras, faller hon ned för madonnan,
bedjande att han måtte frälsas ur »snöda
lärdoms snaror och skyddas från
syndens faror». Hon lägger sig åter på
bädden, beder sakta ett pater noster
och släcker ljuset, så att det åter blir
mörkt i rummet.
Scenförändring. Mellanspel. Scenen
är först dold af ett svart förhänge,
som sedan delar sig, då man till
ven-ster i förgrunden ser ena hälften af
Albertus’ arbetsrum med dörren åt
gatan, som mellan höggaflade hus
slingrar sig åt bakgrunden, slutande i en
kyrkfasad med porttrappa. Scenen är
i början skum, då Albertus kommer
instörtande, med möda öppnar dörren
till sitt hus och nedfaller vid
dörrtröskeln. Vid gamla domen, berättar
han, sveko honom krafterna. »Vid
korsets åsyn hexorna veko och
handlöst föll jag i stoftet ned. Blott dit
jag med all min lärdom hann, och med
min fälla, säg hvad jag vann? Leda
och afsmak, gnagande ånger!»
Utanför huset samlar sig en orolig,
larmande folkhop, som sett hexorna
komma ridande från Blocksbergs fest
och nu vill störta i gruset
»trollkarlens» hus. Albertus springer upp,
lyssnande, och skyndar fram till en
hylla, der han rycker till sig en flaska
med »stilla dödande saft». Då han
förer denna till munnen, klappar det
på dörren, till hvilken Kobus trängt
sig fram genom folkhopen och nu
tänker rädda Albertus genom
rökfånget. Denne vill tömma flaskan,
men Kobus rycker den ifrån honom.
Folkets larm tilltager; då höras
klockljud. Kobus förklarar att det är
mun-karnes sång till påskens firande. Munkar
och prester tåga in på gatan bort mot
kyrkan, folket knäfaller, der de gå
fram under sång, och efter att ha
klappat på kyrkportarne inträda de
i kyrkan. Folkmassan stormar fram
till Albertus’ hus och bultar på
dörren. Då skyndar Maria fram,
ställande sig framför denna, att hejda
hopen, som vill bränna trollkarlen.
Albertus, som hör henne, frågar Kobus
hvems rösten är. »En engels», svarar
han, »som nedsteg att rädda dig här^>
Maria vill ensam gå in till Albertus,
men folket söker hindra det, då hon
faller på knä och sträcker mot
folkhopen ett kors, som hon burit om
halsen. Det börjar nu dagas. Folket
drager sig tillbaka i det Maria träder
in. Albertus ser nu också i henne
»en engel blid, som bringar tröst och
frid», ehuru han ej finner sig den
engelns godhet värd. Maria bestänker
rummet med vigvatten, hans boning
är nu renad, och han skänker henne
»sitt hjertas bästa tack» derför. Maria
uppmanar folket att komma in och se,
att doktorn ej är någon trollkarl; i
detsamma går solen upp, klockorna
ringa, munkarne utträda ur kyrkan
mötande en procession af prester,
borgare och soldater, sjungande en
påskhymn. Albertus frågar Maria, om hon
vill gå med honom till kyrkan, att han
der må vinna lugn och frid, samt om
han sedan får följa henne till hennes
moders hus. Maria nickar blygt sitt
svar, hvarefter de hand i hand gå fram
mot kyrkan. Sången från denna faller
å nyo in och folket deltager i
sluthymnen.
––^––
Ett samtal med Rossini.
’ erdinand Hiller, den för 10 år
, ■ - sedan aflidne bekante tyske
komponisten och musikaliske
skriftställaren, berättar om ett samtal, som
han 1855 haft med Rossini, således 13
år före dennes död. Ur detta i flera
afseenden intressanta samtal med
»Bar-berarens» berömde maestro anföra vi
följande:
— Dessa tidningsskrifvare! —
utropade Rossini då vi samspråkade. —
Der har ju en låtit trycka om mig, då
jag nyligen lemnade Paris, att
jern-vägarne voro mig likaså motbjudande
som den tyska musiken 1 Och likväl
har jag alltid högt värderat de tyska
mästarne; redan i min tidigare ungdom
studerade jag dem företrädesvis och
lät icke något tillfälle gå förbi, utan
att mer och mer införlifva mig med
dem. Huru mycken glädje har icke
ni, herr Hiller, redan beredt mig genom
ert föredrag af Bach’s kompositioner!
— Aldrig spelade jag hans härliga
klaverstycken med mera intresse, än
när jag spelade dem för er — inföll jag.
— Hvilken kolossal natur, denne
Bachl — fortsatte Rossini. — Att i
en sådan stil kuuna skrifva en sådan
massa af tonstycken, det är obegripligt!
Hvad som för andra synes svårt, ja,
omöjligt, det är för honom ett lekverk.
Apropos, hur går det med
prakteditionen af hans Opera Omnia? Jag fick
första underrättelsen om utgifvandet
deraf genom en familj från Leipzig,
som i Florens gjorde mig ett besök.
Sannolikt har jag genom dess försorg
bekommit de tvenne band af verket,
som jag för närvarande eger, men jag
ville äfven gerna hafva de följande.
— Ingenting är lättare, ni behöfver
endast subskribera.
— Med allra största nöje.
— Ert namn bland medlemmarne af
Bach-sällskapet! — jag kan vara stolt
öfver att hafva dertil 1 i någon mån
medverkat.
— Bach’s porträtt i första bandet
är superbt — vidtog Rossini. — I
dessa drag röjer sig en utomordentlig
andlig kraft. Bach skall ju
hafva varit en eminent virtuos?
— Nutidens berömdaste virtuoser
— sade jag — räkna det sig till heder,
om de kunna utföra väl några af hans
stycken. Bach var egentligen
improvisator.
— Icke ofta födes en sådan man!
— utropade Rossini. — Uppfören I då
många af hans arbeten i Tyskland?
— Icke så många som vi borde, men
likväl gifva vi icke så få bland dem.
— Detta låter sig ty värr icke göra
i Italien, och nu mindre än någonsin,
— klagade Rossini. — Vi kunna icke,
som ni tyskar, bringa tillsammans några
större körer af amatörer. Förr hade
vi i våra kyrkor och kapell goda
resurser i denna väg, men de finnas icke
numera. På samma sätt är det
be-skaffadt med Sixtinan, sedan Baini icke
mera finnes till. Medan vi äro inne
på det kapitlet: hur har det gått med
striden om äktheten af det Mozartska
Requiemet? Har man på senare tider
i denna sak lyckats vinna tillförlitligare
fakta?
— Allt står på samma fot som förut.
— Detta »Confutatis» åtminstone,
har bestämdt ingen annan än Mozart
skrifvit — utropade maestron, i det
han sjöng början. — Det är ett
stor-artadt nummer. Hvilket sotto voce vid
slutet! Och hvilka modulationer! Af
gammalt har jag en synnerlig
förkärlek för sotto voce, i kören, men så ofta
jag hörde detta sotto voce, gick det
som en rysning öfver ryggen på mig.
Pauvre Mozart!
I en biografi, som egentligen rör er,
— anmärkte jag, —förekommer på ett
ställe, att Mozart under hela sin
lef-nad knappt trenne gånger skall hafva
skrattat. Hvad säges om ett så
enfaldigt påstående. Dylika uppgifter
förekomma många i detta arbete, och
jag önskade af er få förklaring öfver
flera deribland. T. ex.: är det sannt,
att ni, efter att en kort tid ha studerat
för er gamle lärare, pater Mattei,
frågat honom, om ni hade inhemtat nog
för att kunna skrifva en opera, och att
ni, då han jakande besvarade denna
fråga, slutat med edra studier och
be-gifvit er derifrån?
— Ingenting kan vara osannare —
svarade Rossini. — Jag studerade trenne
år vid lyceum i Bologna, under hvilken
tid jag ansträngde mig så mycket
som möjligt, dels för att skaffa mig
sjelf mitt uppehälle, och dels för att
försörja mina föräldrar. Detta lyckades
mig väl, men jag slet också ondt
under tiden. På teatern ackompanjerade
jag recitativerna vid klaveret och fick
derför 6 paoli för hvarje gång. Som
jag hade en bra röst, sjöng jag också
i kyrkorna. Afvenledes komponerade
jag, jemte de öfningsexempel dem
Mattei gaf mig att utföra, än ett, än ett
annat stycke för någon sångare, hvilket
stycke då begagnades för tillfället i
någon opera eller som ett
konsertföre-.drag; sålunda skref jag ofta för
Zam-boni och flera andra, som derföre gåfvo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
